Personal som varit inblandad i vårdskador lämnas ofta utan hjälp. Och de påverkas både känslomässigt och praktiskt i form av stressreaktioner och osäkerhet i arbetet. Reaktioner som sitter i länge. Det visar en intervjustudie från Karolinska institutet (KI) som publicerades i Läkartidningen nr 11/2013.

I studien intervjuades 21 personer som varit med om händelser som lett till, eller riskerat leda till, en vårdskada och som resulterade i en anmälan enligt lex Maria som var färdigbehandlad av myndigheten. Majoriteten beskrev att de känt sorg efter händelsen. De flesta upplevde också att det professionella anseendet tagit skada, ungefär hälften uppgav att de tappat självförtroendet och tvivlade på sig själva. Två tredjedelar hade upplevt »flashbacks«. Ungefär hälften hade svårt att sova och många hade mardrömmar. 

Magna Andreen Sachs, pensionerad anestesi- och intensivvårdsläkare och senior rådgivare vid KI:s Medical Management Centre (MMC), var en av dem som stod bakom studien. Hon säger att detta är reaktioner som brukar förknippas med posttraumatiskt stressyndrom. 

– I en vårdskadesituation finns minst två offer. Det förs­ta offret är förstås patienten. Det andra offret, »the second victim«, är den som har medverkat till eller varit involverad i den här händelsen och som är i lika stort behov av omhändertagande som »the first victim«.

I MMC-studien kunde ingen relation ses mellan allvarlighetsgraden i det de hade upplevt och reaktionens omfattning. 

– Så det är inte enbart de som varit inblandade i de allvarliga händelserna, utan alla, som ska ses som potentiella »second victims«. 

Alla som står där närmast patienten brukar oavsett om något händer eller inte beskrivas som den yttersta spetsen eller den skarpa änden i det stora systemet.

– I den trubbiga änden finns politiker, sedan chefer, ledare, organisationer, strukturer, vårdteam, scheman och föreskrifter. Och längst fram står jag. Men jag är en del av hela systemet som styr mitt handlande. 

Blir det fel i just den skarpa änden så är det enligt Magna Andreen Sachs en funktion av att där står en människa, som är felbar.

– Och att systemet inte har sett till att skapa spärrar, eller kanske till och med lagt upp för att det här ska hända. Men den trubbiga, bortre änden har ju ansvaret för att se till att systemet stöttar den som placerats längst fram, när hon inte vill göra något annat än det rätta och det bästa. 

Som en sorglig kuriositet kan nämnas att flera av dem som blev kontaktade inför deltagande i studien inte kände till att beslut hade fattats i »deras« lex Maria-ärende. Några visste inte ens att en lex Maria-anmälan hade gjorts! 

Och en av de saker som Magna Andreen Sachs tyckte var slående i studien var just att själva processen med avvikelserapportering, händelseanalys och lex Maria-anmälan var så diffus för dem som varit involverade i händelserna. 

– Processen med alla steg är så höljd i dunkel och så utsträckt i tiden. Och flera hade alltså inte fått besked om slut­utlåtandet från Socialstyrelsen. 

Magna Andreen Sachs säger att det är skrämmande att det inte finns något interinstitutionellt lärande.

– Men ännu mer skrämmande är att det inte ens finns något intrainstitutionellt lärande. Det trodde vi att avvikelserapporteringen, händelseanalyserandet och lex Maria var till för.  Men det har blivit något som bara ska göras. Som en ritual, ett maskineri med bara sitt eget värde. Det är så dåligt!

Magna Andreen Sachs berättar att MMC nu går vidare med att försöka utarbeta en struktur för att hantera vårdskadesituationer. 

– Dels ett slags katastroforganisation. Till exempel att inom 20 minuter ta hand om patient och närstående, men också den som har varit i den skarpa änden. Man måste vara väldigt uppmärksam på vad den enskilda behöver. Det är så individuellt. Det går inte att säga att man ska ha ett visst antal samtal med ett visst intervall. 

Magna Andreen Sachs säger att det är extra viktigt att de som betyder något för en; arbetskamraterna, kanske någon erfaren förebild och självklart chefen, lyssnar utan att vara fördömande. Hon poängterar vikten av att vara närvarande om en kollega råkat, eller varit nära att, skada en patient. Att finnas tillgänglig för att lyssna och påminna om att alla människor felar. En tredjedel av dem som ingick i studien tyckte i stället att händelsen påverkade relationen till kolleger negativt, några kände sig misstänkliggjorda, och vissa hade varit med om fördömande kommentarer. Magna Andreen Sachs säger att det fortfarande händer att man blir dunkad i ryggen med ett »Välkommen i gänget«. 

– En förskräcklig attityd när man känner att man har skadat någon!

Men Magna Andreen Sachs säger också att man helt skulle behöva göra om rutiner för avvikelsehantering och händelseanalyserande. 

– Det får inte ta mer än högst en vecka. Och det ska finnas ett centralt utredningsteam, de ska absolut inte vara anställda på den kliniken där det hände och de måste vara rutinerade personer; man behöver göra minst 20 händelseanalyser per år för att få upp ångan. 

Magna Andreen Sachs påpekar också vikten av ett möte där den som åsamkat skadan har möjlighet att be patienten eller anhöriga om ursäkt. 

– Det kan vara så förlösande för båda parter.

Ett sådant samtal ska ske med en särskilt utsedd samtalsledare på sjukhuset som också lovar att göra allt för att det inte ska hända igen. 

– All erfarenhet visar att patienterna tar emot ursäkten och att det är en tröst att veta att åtgärder vidtas för att undvika att de upprepas.