På ett seminarium på Riksstämman fick Viveka Lindén, narkosläkaren i Astrid Lindgren-fallet, frågan om vad hon upplevt som svårast.

Hon tog upp två saker: att rättsprocessen tog så lång tid och att inte få gå till jobbet.

Hon berättade att hon inte fick gå till sitt arbete på Karolinska universitetssjukhuset under hela tiden som processen pågick.

– Och efter frikännandet fick jag sparken, sa hon.

Klas Östman, presschef på Karolinska universitetssjukhuset, säger att det inte stämmer att hon fått sparken.

– Hon har inte blivit avskedad eller uppsagd. Hon slutade på egen begäran, säger han och tillägger:

– Vi vill inte polemisera om detta.

Viveka Lindén kommenterar Klas Östmans uppgifter i ett mejl, där hon skriver:

»Det är tråkigt att Karolinska universitetssjukhuset via Klas Östman far med osanning i en mycket känslig fråga för sjukhuset, dvs att jag blev uppsagd från min tjänst efter 21 års felfri tjänstgöring på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.« 

Viveka Lindén berättar att hon efter den friande domen vid ett möte med ledningen för barnsjukhuset fick information om att hon blivit omplacerad till en helt annan klinik med helt nya arbetsuppgifter. Orsaken uppgavs vara att »det skulle bli för turbulent« om hon kom tillbaka till BIVA. Där arbetade den läkare som givit flickan tiopental utan att ha antecknat detta i journalen, något som tingsrätten i sin dom ansåg vara klarlagt. Enligt Viveka Lindén hade denne läkare, hans närmaste chef och den nya verksamhetschefen uttalat allvarliga farhågor om problem om hon återkom till sin tjänst, vilket ledningen tog på stort allvar.

Viveka Lindén fortsätter:

»Varken jag eller min fackliga företrädare på KS kunde acceptera detta som orsak till omplacering efter som jag var oskyldig till tidigare anklagelser. Läkarförbundet kopplades då in. Karolinska valde att efter förhandling med Läkarförbundets jurist ”erbjuda mig avgångsvederlag” eftersom jag inte på några villkor kunde få återgå till min ordinarie tjänst på BIVA på barnsjukhuset. Ett avgångsvederlag är en ersättning till en arbetstagare vid uppsägning. Jag blev alltså uppsagd. Jag avgick inte frivilligt, jag sa INTE upp mig utan ”fick avsluta” min anställning omedelbart efter 21 år.«

Seminariet på riksstämman var en extrainsatt programpunkt med anledning av att Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt skrivit en bok om fallet (Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal) som kommit ut i dagarna. I en liten och fullpackad sal redogjorde de båda författarna och Viveka Lindén för några av alla de turer som också Läkartidningen skrivit om i många artiklar och även givit ut en bok om (3 ml. Om ett blodprov och ett åtal). De tog också upp vad de tyckte varit särskilt skandalöst, som osäkerheten i Rättsmedicinalverkets hela hantering i fallet samtidigt som verket inte ifrågasattes, att Socialstyrelsen anlitade experter med fel kompetens och att polis och åklagare inte hade några som helst medicinska kunskaper.