Desperata, svårt sjuka patienter i behov av nya organ. Långa köer till transplantationer. Utsatta människor som säljer sina organ – eller tvingas göra det. Det är de huvudsakliga komponenterna som gör den illegala organhandeln möjlig.
 

Av naturliga skäl är det något som de inblandade talar tyst om. Men det är svårt att dölja eftersom patienten behöver livslång kontakt med vården efteråt. Sedan 1980-talet har ett 40-tal svenskar åkt utomlands för att köpa organ enligt en undersökning som Annika Tibell, tidigare ordförande i Svensk transplantationsförening och tidigare verksamhetschef för Karolinska universitetssjukhusets transplantationsklinik, har gjort.
– Det är ovanligt. Det handlar bara om någon enstaka patient per år.

Annika Tibell är starkt kritisk till organturism. Ett skäl är förstås att det är olagligt, ett annat att det bidrar till ett system där fattiga människor säljer sina organ. Framför allt handlar det om njurar. 

– Det finns ett flertal utvärderingar som visar att majoriteten upplever att man inte återvinner sin hälsa och ångrar sig efteråt. Detta är väsensskilt från de positiva erfarenheter som rapporteras från svenska givare, säger hon.

Ingreppen innebär även medicinska risker för mottagaren eftersom operationerna oftast sker på kliniker som saknar tillstånd och/eller godkännande från offentliga sjukvårdsmyndigheter. Dåliga resurser, bristande medicinska undersökningar av såväl donatorn som mottagaren kan leda till allvarliga komplikationer.

Vad kan svenska läkare göra för att förhindra global organtrafficking?
– Identifiera riskpatienter, våga tala med dem och lära sig av personerna som kommer hem igen efter en operation, säger Annika Tibell.
Nästan alla svenskar som valt metoden hittills har utländsk anknytning, vanligen som första- eller andra generationens invandrare. Varningstecken kan vara att patienten är orolig för att gå in i dialys, är tveksam till att fråga anhöriga om de kan ge en njure eller begär ut en kopia av sin transplantationsutredning.

Sedan tidigare finns Istanbuldeklarationen, en internationell sammanslutning som bildades 2008. Ett syfte var att få stopp på den illegala organhandeln. En fråga som just nu diskuteras i gruppen är om – och hur – transplantationsturisternas agerande bör få några påföljder. En idé är att sjukförsäkringsförmåner som subventionerade läkemedel, ska dras in. Något Annika Tibell är kritisk till.
– Vi kan inte ha en sanktion som undandrar vård från människor som behöver den. Det vore att skapa en ny straffskala, då bör man hellre använda de straff som finns.

Tidigare i år tillsatte regeringen en utredning om donations- och transplantationsfrågor som leds av Anders Milton. Syftet är att öka antalet donatorer. Annika Tibell sitter med som sakkunnig. Att tillåta kommersiella donationer ser hon inte som en lösning. Då riskerar vi att hamna i ett system som liknar den illegala organhandelns, där utsatta människor exploateras. Hon tror även att det kan leda till att potentiella donatorer undanhåller viktig information om riskbeteenden eller sjukdomar.  

En fråga som utredningen tittar på är under vilka omständigheter ett organ ska kunna tas tillvara från en död donator.  Konventionell donation förutsätter att man dör i en respirator.
– Under vissa omständigheter kan man ta om hand om organ efter att hjärtat har stannat. Det gjorde vi faktiskt i Sverige innan hjärndödbegreppet infördes, säger Annika Tibell.
Ungefär en tredjedel av världens länder använder det. Denna typ av transplantation tillämpas även i Kanada och USA och ett antal länder funderar på att göra detsamma. Annika Tibell tycker att även Sverige bör undersöka möjligheten.
– Jag tror vi åtminstone måste titta seriöst på det. Vissa typer, så kallad kontrollerad donation »after cardic death«, kräver egentligen inte så stora förändringar.

På Medicinska riksstämman diskuterar etnologen Susanne Lundin, aktuell med boken »Organ till salu«, vilken roll svenska läkare spelar i global organtrafficking tillsammans med Annika Tibell, författaren P C Jersild och Kjell Asplund från Statens medicinsk-etiska råd.

Istanbuldeklarationen

2008 träffades en grupp ledande internationella medicinska experter i Istanbul, Turkiet, för att utforma strategier i syfte att få stopp på organhandel och transplantationsturism samt att underlätta transplantationer från avlidna och levande donatorer. De kom fram till ett antal principer som fick namnet Istanbuldeklarationen. Deklarationen har skrivits under av 80 olika internationella organisationer och myndigheter. Bland dem Svensk transplantationsförening och Svensk njurmedicinsk förening. Socialstyrelsen har tagit fram en informationsbroschyr om organhandel, som bygger på deklarationen.

2010 startade gruppen Declaration of Istanbul Custodian Group (DICG) som ska se till att deklarationen följs. Gruppen sponsras av The Transplantation Society (TTS) samt International Society of Nephrology (ISN).

Organhandel

Enligt en rapport som den icke-vinstdrivande forsknings- och opinionsbildande organisationen Global Financial Integrity kom med år 2011 omsätter den illegala organhandeln 1,2 miljarder dollar per år.

I februari år tillsatte regeringen en utredning för att öka antalet donatorer och tillgängliga organ. Hela direktivet finns att läsa här