Frivilliga ur publiken bjöds in till Balintgruppen för att diskutera yrkesetiska frågor och dela med sig av sina erfarenheter under ledning av psykoanalytikern Henry Jablonski. Grunden för diskussionerna var tre berättelser som läkare skrivit utifrån kliniska händelser som format dem.

Den första, AT-läkaren Ann Sellbergs »Otur«, utspelar sig på ett sjukhus i Etiopien. En nyförlöst 24-årig kvinna kommer stapplande till sjukhuset med svåra blödningar. Hon kommer senare att dö på operationsbordet på grund av bristande resurser, felaktiga prioriteringar och en överläkare som lämnar operationssalen för att ta hand om patienter på sin egen privata vårdmottagning i stället. Ann Sellberg beskriver maktlösheten och ilskan över överläkarens – som hon uppfattar som en ganska trött man som sett åtskilliga kvinnor dö under sitt 30-åriga yrkesliv – agerande. Efter dödsfallet konfronterade Ann Sellberg kirurgen och bad att händelsen skulle tas upp på ett möte nästa morgon. Hennes erfarenhet ledde till en lång diskussion i Balintgruppen om vikten av att ha forum där vårdfall kan tas upp med syfte att lära inför framtiden, om faran med auktoritära system och hur man kan hantera känslan av vanmakt.

Nästa berättelse, psykoanalytikern Annie Sagréns »Den sista tangon«, handlar om en äldre kvinna som förlorar tilltron till samhället och sjukvården, lastar rullatorn med blytackor och dränker sig. Den leder till en diskussion om hur en läkare ska förhålla sig till patienter – särskilt äldre – som vill dö, och om det verkligen är läkarens ansvar för att hjälpa sina patienter hitta en mening med livet.

– Vi är bra på mediciner och piller – inte på filosofi, säger en ung läkarstudent.

– Som läkare vill vi förstå. Men den här berättelsen visar att hur man ser på meningen med livet är en färskvara. Den här kvinnan har nog aldrig tänkt på att ta sitt liv tidigare i livet, men hennes världsbild förändrades, säger en annan gruppdeltagare.

Den sista texten som diskuterades var Annika Paldanius, AT-läkare i Jönköping. En berättelse om rädslan för att bemöta en svårt sjuk man som förlorar kroppsfunktion efter kroppsfunktion, säger »Det är lika bra att jag dör« och inte vill prata med sina anhöriga om sin sjukdom. Hon beskriver hur hon till slut sätter sig på en pall i hans rum men förblir ordlös. Hon vet inte vad hon ska säga, men efter en lång tystnad föds ett samtal mellan dem.

En kvinnlig läkare som tagit plats på en av gruppens stolar säger att hon blir påmind om sin egen tid som AT-läkare när hon hör historien.

– När jag var ny var jag nära mig själv och patienten, så som du beskriver att du är. Nu har jag en gräns, en yrkesroll, och jag kan inte riva gränsen. Jag kan ibland sakna hur jag var och kände som ny läkare, erkänner hon.

– Osäkerheten är en del av vår professionalitet. Vi måste lära oss att leva i den, sammanfattar psykoanalytikern och samtalsledaren Henry Jablonski.

Vartannat år har Svenska föreningen för medicinsk psykologi en skrivartävling. Texterna som diskuterades vann pris i 2012 års tävling. De går att läsa här. 

Balintgrupp – så fungerar det

En Balintgrupp består av läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor eller andra yrkeskategorier inom vården som frivilligt träffas regelbundet över en längre tid för att diskutera, bättre förstå och utveckla det egna kliniska arbetet och det egna mötet med patienterna. Gruppdeltagarna presenterar sina problematiska eller oklara möten med sina patienter, och detta diskuteras på ett ömsesidigt och förtroendefullt sätt. För att underlätta arbetsprocessen samarbetar man med en gruppledare.

Syftet är att gruppdeltagarna tydligare ska kunna se och pröva betydelsen av sina egna åtgärder och sitt eget förhållningssätt och utveckla sin egen psykologiska klokskap i sin befintliga yrkesroll.

Källa: Svenska förening för medicinsk psykologi