Tack vare överenskommelsen har det varit enkelt för hälso- och sjukvårdspersonal att arbeta i Norden. Och när det blivit brist på arbetskraft någonstans, har det snabbt gått att jämna ut obalansen. Men nu hotas samarbetet. I juni kan Nordiska ministerrådet för social- och hälsopolitik besluta sig för att bryta överenskommelsen. En anledning är att den anses vara överflödig eftersom det finns gemensamma EU-regler.

Läkarförbunden i Sverige, Finland och Norge är bekymrade och har skickat en gemensam protest till Nordiska ministerrådet. Förbunden påpekar att överenskommelsen inkluderar fler läkarspecialiteter än EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv. Tas den bort innebär det till exempel att 16 svenska specialiteter ramlar mellan stolarna. »De nordiska länderna har i stor utsträckning överensstämmande specialitetsförteckningar vilket gör att den nordiska överenskommelsen ger betydligt större möjligheter att få sitt specialistbevis automatiskt erkänt i annat land än vad yrkeskvalifikationsdirektivet gör«, skriver ordförandena i Sveriges, Norges och Finlands läkarförbund.

– Överenskommelsen är viktig eftersom den breddar vår arbetsmarknad, säger den svenska ordföranden Marie Wedin.

Islands och Danmarks läkarförbund har valt att vänta med att ställa sig bakom protesten tills de har gått igenom förslaget ordentligt.

Helena Scarabin är jurist på Socialstyrelsen och sekreterare i Nordiska gruppen för hälsopersonal (se faktaruta) som kom med förslaget om att skrota överenskommelsen. Enligt henne behövs den inte längre. Dessutom har reglerna missbrukats för att lura till sig en högre utbildning än man egentligen har. Svenskar med en Europaläkarkompetens har till exempel ansökt och fått specialitetsbevis i allmänmedicin i Danmark via det europeiska direktivet. Därefter har de ansökt om samma kompetens i Sverige via den nordiska överenskommelsen.

– Då blir vi tvungna att utfärda det trots att personen inte har arbetat en enda dag i Danmark, säger Helena Scarabin.

– Grundförutsättningen för den nordiska överenskommelsen är att hälso- och sjukvårdsutbildningarna inom Norden liknar varandra. Men i dag finns skillnader.

Ett annat exempel är svenskutbildade läkare utan AT eller annan praktisk tjänstgöring som fått legitimation som läkare i Finland i samband med avskaffandet av kravet på praktisk tjänstgöring och som därefter fått svensk legitimation i enlighet med överenskommelsen.

Läkarförbundet håller med om problemet, men föreslår att överenskommelsen ändras så att det blir omöjligt att fuska sig till högre kompetens. Något som även har diskuterats i arbetsgruppen.

– Men Danmark vill inte ändra i överenskommelsen. De vill att den upphävs, säger Helena Scarabin.

Ser du några negativa konsekvenser med ett upphävande?

– Det som är bra med den nordiska överenskommelsen är bestämmelserna om informationsutbyte. Eftersom det finns en stor rörlighet av hälso- och sjukvårdspersonal inom Norden är det viktigt att de nordiska länderna fortsätter att samarbeta och håller sig uppdaterade om hur utbildningarna ser ut.

Den nordiska överenskommelsen

1972 tecknades för första gången en överenskommelse mellan de nordiska länderna för att göra det lättare för hälso- och sjukvårdspersonal att arbeta i Norden. Det senaste avtalet »Nordiska överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal« undertecknades 1993 i Arjeplog.

I maj lämnade Nordiska gruppen för hälsopersonal, där ländernas socialstyrelser är representerade, in ett förslag om att upphäva överenskommelsen. I slutet av förra året beslöt Nordiska ämbetsmannakommittén för social- och hälsofrågor att gå på deras linje och på ett möte i juni väntas Nordiska ministerrådet för social- och hälsopolitik fatta ett beslut. 

Specialiteter som faller mellan stolarna

16 svenska specialiteter omfattas av den nordiska överenskommelsen, men inte av det automatiska erkännandet inom EU/EES (yrkeskvalifikationsdirektivet): akutsjukvård, barnonkologi, barnkardiologi, barn- och ungdomsallergologi, barn- och ungdomsneurologi med habilitering, neonatologi, gynekologisk onkologi, handkirurgi, hörsel- och balansrubbning, röst- och talrubbning, kärlkirurgi, rättspsykiatri, klinisk fysiologi, rättsmedicin, smärtlindring och klinisk genetik.