Läkare kan förlora kvarts miljon om året på att skippa fortbildning

Det säger Hans Høvik, specialist i allmänmedicin med praktik i Bergen och fram till årsskiftet ordförande i norska läkarförbundets specialitetskommitté för allmänmedicin.

Ända sedan allmänmedicin i mitten av 1980-talet blev en specialitet i Norge, har regelbunden recertifiering krävts för att få behålla sitt specialistcertifikat. Marit Hermansen, Norsk forening for allmennmedisin, säger att beslutet om recertifieringen var ett slags säkerhetsåtgärd eftersom många allmänläkare redan då arbetade ensamma, eller få tillsammans, i egen regi.

– Till skillnad från sjukhusspecialisterna som hela tiden har en grupptillhörighet som i sig utgör en säkerhet mot bristande kunskaper och praxis, säger hon.

För att få behålla sitt certifikat måste de norska allmänläkarna kunna visa att de varit kliniskt verksamma i genomsnitt ett år under femårs-perioden (se nästa sida). Syftet är att säkra kvaliteten i vården genom att försäkra sig om uppdaterade kunskaper och färdigheter hos läkarna.

– De medicinska sanningarna varar inte så många år. Ny forskning och innovation inom det medicinska området gör att man väldigt fort blir akterseglad. Man glömmer, säger Hans Høvik.

Enligt den årliga fortbildningsenkät som Sveriges läkarförbund genomför har tiden som svenska läkare ägnar åt fortbildning stadigt minskat de senaste åren. Trots att kurvan för allmänläkare pla-nat ut ligger de fortfarande i botten av specialiteterna med i genomsnitt drygt fem dagars extern fortbildning per år. Var sjunde svensk allmänläkare som svarade på enkäten uppgav att de inte deltagit i någon extern fortbildning alls 2012.

– I Norge är det nog motsatt, att allmänläkarna ligger på toppen just för att vi har obligatoriet, säger Hans Høvik och fortsätter:

– I andra specialiteter där fortbildningen inte är obligatorisk är det större variation, men genomsnittet ligger lägre än för allmänmedicin.

Hans Høvik säger att ett minimum för att klara recertifieringen är att ägna sig åt fortbildande aktiviteter i snitt två veckor per år, det vill säga dubbelt så mycket som en genomsnittlig svensk allmänläkare. Han själv uppskattar att han använder minst tre veckor per år för fortbildning.

– Jag vet att jag varje år måste gå på kurs, delta i grupperna, besöka en kollega i praktiken och ta emot en kollega i min praktik en dag. Jag måste planlägga det, man klarar inte att göra allt på två, tre månader före recertifieringen.

Det gäller alltså att samla 300 fortbildningspoäng under fem år, i ett poängssystem som liknar CME-systemet. En föreläsningstimme på 45 minuter är 1 poäng. En dag på ett sjukhus med observation ger 10 poäng, likaså om du tar emot en kollega under en dag.

– På tio dagar om året så klarar du det. Men jag tror att genomsnittet ligger något över.

Hans Høvik påpekar att poängen i sig förstås inte säger något om huruvida man tillägnat sig kunskap.

– Vid passiva kurser med hundra läkare i en sal som lyssnar på någon som föreläser, så är det nog ganska många som sover och inte får med sig någonting från dagen. Det är en risk. Vi kan dokumentera att vi har varit på plats, men vi kan inte dokumentera att vi har lärt oss någonting.

Han säger att det var en av grunderna till att man på 1990-talet införde det numera obligatoriska deltagandet i de kollegiala diskussions- och reflektionsgrupperna (»etterutdanningsgrupper«).

– Det är smågrupper med fem till åtta läkare som samlar sig regelbundet några timmar åt gången. De lär känna varandra och diskuterar egna erfarenheter och lär av varandra.

– Det finns en bred enighet om att det system vi har, det vill vi ha, och vi vill förbättra det. Bland annat hoppas vi kunna införa att det blir obligatoriskt att delta i ett kvalitetssäkringsprojekt vid sin egen praktik.

Men Hans Høvik säger också att somliga klagar över att det är dyrt och att det kan vara svårt att arrangera för att vara borta från mottagningen, något som i synnerhet gäller »solo-praktikerna«.

Även om Hans Høvik uppskattar att 95 procent av alla allmänspecialister deltar i systemet så finns det de som inte förmår eller vill recertifiera sig. Tills vidare går det fint att arbeta vidare utan certifiering, men ersättningen kan bli 20 procent lägre beroende på hur många patienter läkaren tar emot.

– Jag skulle förlora ungefär 250 000 kronor om året om jag inte recertifierade mig, säger Hans Høvik.