Hur kan man fatta politiska beslut om ett så kunskapsintensivt område som hälso- och sjukvården? Det var en av frågorna som inledde debatten på Sylfs fullmäktigemöte mellan Anders Andersson (KD), ledamot i socialutskottet och ordförande i Nordiska rådets välfärdsutskott, och Lena Hallengren (S) som är vice ordförande i socialutskottet.

– Man måste hitta de strukturella frågorna. Annars riskerar man att få en debatt som handlar om en enskild situation, landsting eller diagnosgrupp, lydde Lena Hallengrens recept.

Anders Andersson svarade i sin tur med en självkritisk tillbakablick från 1980-talet, en period som enligt honom präglades av en alltför stor politisk detaljstyrning.

– Då fattade vi nästan politiska beslut om behandlingsmetoder i behandlingsrummet. Vi hade synpunkter om saker som vi absolut inte borde.

Synen på hur vården ska styras var en av de främsta skillnaderna mellan de två politikerna i en annars ganska samstämmig debatt. Anders Andersson sa att han hoppas att de sista »landstingskramarna« har försvunnit om fyra år samtidigt som den statliga styrningen inom hälso- och sjukvården har ökat.
– Vi måste vara beredda att öppna upp för ett nytt tänkande. Vi tror att statlig styrning är nödvändig. Kanske kan man lära en del av Norge och Danmark – utan att göra om deras misstag, sa han.

Lena Hallengren vill i sin tur snarare se en ökad regional samverkan än ett förstatligande av hälso- och sjukvården. Hon gav de regionala cancercentrumen som ett exempel.

En annan sak som skilde dem åt var synen på valfrihet.

– Ska vi ha en jämlik vård kan vi inte lägga ansvaret på den enskilde patienten, sa Lena Hallengren varpå Anders Andersson parerade med att beskriva vården han själv fick efter sin hjärtinfarkt.

– I det akuta skedet är jag jättetacksam över att det fanns andra som kunde välja åt mig. I skede två hade jag ganska stort medinflytande – och det var jag glad över – men jag styrdes starkt av mina läkares rekommendationer och i det tredje skedet så hade jag jättemycket egna uppfattningar.

Inför debatten hade Sylfs medlemmar fått skicka in frågor. De handlade om allt från vårdval och ersättningssystem till diskriminering – apropå Sylfs uppmärksammade rapport »Upplevd diskriminering i underläkarkåren 2013«. Rapporten visade att var tredje underläkare har upplevt sig diskriminerad på någon av lagens sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning samt ålder. Diskriminering på grund av kön, ålder och etnicitet var vanligast.

– Rapporten oroar mig. Situationen på den enskilda vårdcentralen, sjukhuset eller kliniken är avgörande för läkarnas förutsättningar att utöva sitt yrke. Hälso- och sjukvården står och faller med att ni upplever det entusiastiskt att gå in i den, sa Anders Andersson som tycker att frågan borde lyftas för diskussion bland de 21 landstingsdirektörerna.

Lena Hallengren sade sig inte vara särskilt förvånad över resultaten i rapporten.

– Tyvärr ser samhället ut så. Att synliggöra problemet är ett första steg. Det måste man göra som facklig organisation och företrädare, men också på varje arbetsplats, sa hon och poängterade samtidigt att varje enskild läkare har ett ansvar.

– Nya läkargenerationer måste ta sina fighter och se till att vården följer med sin tid.