1990 vårdades en man med viral hemorragisk feber på universitetssjukhuset i Linköping. Patienten var mycket svårt sjuk. Men på den tiden saknades beredskap i Sverige. Skyddsdräkter och experter fick därför flygas in från USA:s flygvapen. Mannen överlevde efter en lång tids intensivvård. Händelsen blev en väckarklocka. 1995-96 öppnade Sveriges första och hittills enda högsioleringsenheten på universitetssjukhuset.
– Man upptäckte vikten av att själva ha egen beredskap och kunskap för den här typen av situationer. Har man tänkt igenom hur man ska agera innan, slipper man en massa omfattande efterarbete som det blev den gången, säger Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten.
Han arbetade som infektionsläkare i Linköping på 90-talet och var med om att bygga upp enheten. Socialstyrelsen stöttade sjukhuset ekonomiskt, och enheten byggdes upp med erfarenheterna som gjordes i och med vården av den blödarsjuke mannen som grund.
För Sveriges del är risken för ett ebolautbrott mycket liten, nästan obefintlig. Men enstaka fall kan dyka upp och då kommer högisoleringsenheten att spela en nyckelroll.
David Ekqvist är läkare på infektionskliniken i Linköping med ansvar för enheten. Han följer det pågående utbrottet i Västafrika noggrant.
– Vi har så gott som daglig kontakt med Socialstyrelsen. Vi har också sett över rutiner och material och planerar att ha en övning under hösten, säger han.
Enheten tillhör universitetssjukhusets infektionsklinik. Till vardags används den för vanlig infektionssjukvård. Men om en patient som misstänks ha en extremt smittsam, allvarlig sjukdom – exempelvis ebola – går larmet. Då förvandlas enheten snabbt till en kliniskt isolerad miljö med egen ingång och eget ventilations- och avloppssystem. Där finns tre specialbyggda vårdrum, varav ett kan användas som laboratorium.
– Fläktsystemet är anpassat så att man har ett undertryck i rummen. Och så finns det ett slussystem med separata slussar både in och ut ur patientrummet för att möjliggöra en bra isoleringsvård, säger David Ekqvist.
Enheten fungerar som en nationell resurs och har därför även till uppgift att sprida kunskap och information – både inom Sverige och till utlandet.
Vården av en ebolapatient handlar främst om att ge understödjande behandling, enligt intensivvårdsprincip.
– Sjukdomsbilden är ganska lik den vid sepsis. Man får vätskeförluster och sjunker i blodtryck, säger David Ekqvist.
Högisoleringsenheten har hittills bara använts vid enstaka tillfällen. 1998 kom en man in med misstänkt viral hemorragisk feber, som senare visade sig vara malaria. 2011 öppnade enheten för en kvinna som arbetat i Västafrika och insjuknat i lassafeber. Förra året vårdades två patienter på enheten. Men den enda patienten i Sverige som eventuellt kan ha haft ebola är mannen som vårdades i Linköping 1990.
– Man konstaterade att han drabbats av ett filovirus men kunde inte säga vilket, eftersom diagnostiken inte var tillräckligt utvecklad, säger David Ekqvist.
Statsepidemiolog Anders Tegnell har sett sjukdomens förlopp på nära håll. 1995 bröt en epidemi av hemorragisk feber ut i staden Kikwit i Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo). Utbrottet hade orsakats av ett ebolavirus. Anders Tegnell åkte dit som svensk observatör. Han säger att erfarenheten som han bär med sig från resan, framför allt är hur hårt ett ebolutbrott slår mot sjukvården.
– Det är oerhört demoraliserande. Det krävs mycket hjälp för att vända den situationen.
Ebola ger mer extrema och svåra sidoeffekter än andra sjukdomar som skördar betydligt fler liv, enligt Anders Tegnell.
– Jag tror det dels beror på den väldigt traumatiska sjukdomsbilden. Det finns nästan inga andra infektionssjukdomar som dödar så många av de smittade så fort, säger han.
– Den andra biten tror jag har att göra med att sjukvårdspersonalen är så utsatt. De känner sig förstås otrygga när de ser kollegor bli sjuka och dö i sjukdomen.
Även i dåvarande Zaire cirkulerade det konspirationsteorier som gjorde att sjuka människor tvekade att söka vård, berättar Anders Tegnell.
– Men till slut lyckades man övertyga dem om göra det. Man fick till en hyfsad vård och isolerade snabbt de sjuka.
En annan viktig faktor var att hindra anhöriga från att ta hand om avlidna familjemedlemmar. De döda kropparna, som är mycket smittsamma, hanterades i stället av en specialutbildad grupp.
– Erfarenhet visar att hanteringen inte ens behöver vara 100-procentigt. Får man bara till det på ett hyfsat sätt så slutar utbrotten, säger Anders Tegnell.
Läs tidigare artiklar i Läkartidningen:
WHO: Ja till otestad behandling
Liberia får ej godkänt läkemedel
Tvåårig pojke kan ha varit det första offret för ebola
Läkare utan gränser vädjar om hjälp att bekämpa ebolautbrottet
WHO utlyser internationellt nödläge
Så ska svensk sjukvård agera vid misstänkt ebola
Oprövat läkemedel kan ha hjälpt ebolasmittad läkare
Ebolasmittad läkare vårdas i USA
Svensk läkare reser till ebolacentrum
Största utbrottet sedan viruset identifierades
Ebolavaccin- och behandling finns men har inte prövats på människor
Säkerhetslabratorium i Solna
Om ett misstänkt ebolafall skulle dyka upp i Sverige, kommer även säkerhetslaboratoriet på Folkhälsomyndigheten i Solna att spela en viktig roll. Där finns beredskap dygnet runt för att snabbt kunna ställa diagnos på prover för patienter som misstänks ha en allvarlig och smittsam sjukdom. Säkerheten runt laboratoriet är rigorös. Det är bara 15-20 personer som släpps in, och personalen måste bland annat gå en flera år lång utbildning och genomgå en Säpo-granskning.
