17 000 flyktingar – en läkare

Solens strålar steker obarmhärtigt över tusentals vita tält i flyktinglägret Bajid Kandal i Dohuk-­distriktet i de autonoma kurdiska delarna av norra Irak. I ett av tälten sitter allmänläkaren Hawar Moradi från Uddevalla. Han är på återbesök hos en av sina patienter, 23-årige Hado Jordo Erdo.

– Hado hade fått en svullnad i knäleden efter att ha varit på flykt i tolv dagar. Här gav läkarna honom antibiotika och andra mediciner som inte hjälpte. Jag gav honom Alvedon och ibuprofen i stället, förklarar Hawar Moradi.

– Det hjälpte. Nu känns det mycket bättre och svullnaden har nästan försvunnit, säger Hado.

Hawar Moradi, som vanligen arbetar inom psykiatrin på Uddevalla sjukhus, kom till Kurdistan den 23 augusti och är en av ett tiotal svenska läkare som har rest dit via Kurdiska Läkaresällskapet i Sverige (KLS). Missionen är att lindra lidandet hos de hundratusentals människor som har flytt undan jihadist-­gruppen IS (Islamiska Staten) framryckningar i nordvästra Irak. I irakiska Kurdistan, med en befolkning på 6 miljoner, finns i dag 1,4 miljoner flyktingar, inklusive 220 000 från Syrien. De bor i läger, i skolor, under bar himmel, i kyrkor och moskéer – varhelst de kan finna plats runt om i Kurdistan. 

Hawar Moradi arbetade fram till för några dagar sedan som enda läkare på Bajid Kandal-lägrets enda klinik. Nu är han avbytt av en läkare från ett franskt team.

– Det finns 17 000 flyktingar i Bajid Kandal, men endast en läkare, säger Hawar Moradi.

Hado och hans familj är jesidier, en religiös minoritetsgrupp vars hjärtland är Sinjar i nordvästra Irak. Den tredje augusti intogs Sinjar av IS. Jesidierna fick ultimatumet »konvertera eller dö«.

– De dödade och kidnappade många människor. Vi flydde i skräck till Sinjarberget, säger Hado.

Omkring 50 000 jesidier var fast på berget. Samtidigt intog IS den övervägande kristna Nineveslätten. Ytterligare tiotusentals människor flydde sina hem, framför allt till irakiska Kurdistans huvudstad Erbil. Efter elva dagar lyckades kurdiska miliser öppna en flyktkorridor för jesidierna från Sinjarberget via Syrien till Dohuk-distriktet.

– Under vissa dagar på berget varken åt eller drack vi. Ibland smet vi nedför berget på nätterna och hämtade vatten med risk att bli upptäckta av IS. Vi såg människor dö av törst och kvinnor som kastade ut sina nyfödda barn från berget för att de inte skulle lida svältdöden, berättar Hados pappa Jordo.

Utanför går en grupp läkare från KLS på »lägerrond« bland tälten. Det är över 40 grader varmt. Dammiga vindpustar svider likt svetslågor i skinnet. Toraxkirurgen Nemam Ghafouri från Ludvika var på plats redan i slutet av juli för att dela ut presenter till syriska flyktingbarn.

– Tanken var att jag skulle återvända till Sverige, men jag fastnade när jag insåg flyktingkatastrofens omfattning, säger Nemam Ghafouri.

Provisoriska läger ploppade upp lite varstans. Ytterst få hjälporganisationer fanns på plats. Hälsotillståndet bland flyktingarna var akut dåligt. De ägde bara kläderna de bar på kroppen. KLS drog igång en insamlingskampanj och började skicka mediciner, förnödenheter och läkare till området. Leila Amin, som tidigare har arbetat på barn­kir­urgen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och som ska börja en anställning på handkirurgen i Uppsala, kom den 13 augusti.

– Dagen därpå åkte jag runt i Dohuk med andra läkare för att undersöka situationen. På vissa platser hade vårdpersonalen så många patienter att vi fick hoppa in och hjälpa till, säger Leila Amin.

Det rådde enorm brist på mat och vatten.

– Dehydrering, utmattning, infektioner, gastroenteriter och undernäring var utbrett. Nästan alla barn var dehydrerade. Man kunde känna på de yngsta barnen hur insjunkna deras fontaneller var, säger Leila Amin.

Hon har framför allt arbetat i det största flyktinglägret Chanke. Först på en proviso­risk lägerklinik.

– När jag kom dit var det inte ovanligt att tre barn låg på samma smutsiga brits och fick dropp. Det var fruktansvärt, säger Leila Amin.

I takt med att allt mer hjälp har anlänt har hälsosituationen förbättrats.

– De flesta har nu mat och vatten, men inte alla. Många barn är fortfarande dehydrerade, men inte lika uttalat. När jag kom hit var de flesta måttligt till gravt dehydrerade, nu är de lätt till måttligt dehydrerade, säger Leila Amin.

I dag är de vanligaste hälsoproblemen psykiska trauman och infektioner.

– Flyktingarna har väldigt många hudproblem. De bor tätt och många delar på samma madrass. Svinkoppor, värmeutslag och infekterade insektsbett är vanligt, även parasitsjukdomar, säger Leila Amin.

Merparten av lägerklinikerna är inte utrustade med annat än en brits. Patienterna får framför allt läkemedelsbehandlingar.

– Det finns inga labb ute på fältet. För att kolla CRP och Hb måste man skicka prov till sjukhuslabben. Flyktingarna får framför allt antibiotika eftersom man oftast inte har något annat än diagnosen att gå på, säger Hawar Moradi.

– Jag tycker att man ska vara restriktiv med antibiotika på grund av risken för resistensutveckling. Här används inte antibiotika med smalt spektrum. Endast bredspektrumantibiotika som gentamicin och amoxicillin. Det ges ofta intramuskulärt, framför allt på barn, säger Leila Amin.

Levnadsförhållandena bland flyktingarna är fortsatt usla på många platser, till exempel i Chanke som hyser cirka 70 000 människor.

– Det finns inte lika många hjälporganisationer där. Antagligen för att lägret ligger nära ett IS-kontrollerat område, säger Leila Amin.

Många kvinnor i Chanke lider av urinvägsinfektioner.

– Det råder stor brist på toaletter. Kvinnor och flickor håller sig hela dagarna och uträttar sina behov i lägrets utkanter när det har blivit mörkt, men många drar sig även för att göra det, eftersom IS finns i närheten, säger Nemam.

Kliniken som Leila Amin arbetade på i Chanke har slagit igen. Det är tre kilometer till närmaste hälsovårdsklinik.

– Många är för utmattade för att gå dit. Vi har börjat gå från tält till tält med mediciner, som antibiotika och ögondroppar, i våra ryggsäckar, säger Leila Amin.

Leila Amin bedömer att sjukdomsbilden snabbt kan förändras. 

– Eftersom det inte finns ordentliga toaletter och hygieninrättningar oroar jag mig för att en koleraepidemi ska bryta ut, säger Leila Amin.

Bredspektrumantibiotika och värktabletter finns det gott om, medan bedövningsmedel och mediciner mot kroniska sjukdomar helt saknas. KLS budget är minst sagt mager, men man har bestämt sig för att satsa insamlade pengar på att öppna ett bageri och en fältklinik i Bajid Kandal i samarbete med Swedish Specialist Hospital i Erbil och andra organisationer.

– När det gäller fältkliniken så planerar vi att ta dit lokala gynekologer en till två dagar i veckan för att kvinnor inte ska behöva resa till städerna och göra undersökningar. Vi planerar även att köpa in mobila röntgenapparater och en ultraljudsapparat, säger Nemam Ghafouri.

Läkarna jobbar utan lön och står själva för alla omkostnader. Man har inga fasta arbetstider och arbetsplatserna skiljer sig från dag till dag.

– Jag är antingen här eller i Erbil-distriktet där vi besöker internflyktingar för att skriva ut recept, ta blodtryck, lyssna på deras hjärtan och lungor med mera. Allvarliga fall hänvisar vi till Swedish Specialist Hospital, säger Nemam Ghafouri.

– Även när vi inte är på fältet så har vi fullt upp med möten med myndigheter, planering och annat, säger Leila Amin.

KLS samarbetar med en rad hjälporganisationer och lokala myndigheter. Flyktingarna får gratis vård på statliga sjukhus och kliniker, vilket har överbelastat den lokala hälsosektorn. Det råder stor brist på specialiserade läkare, sjuksköterskor, mediciner och utrustning. De svenska läkarna bor på Allmänna sjukhuset i staden Zacho och brukar rycka in på närakuten för att hjälpa dess tre läkare som dagligen tar emot mellan 100 och 150 patienter vardera. Även här dominerar läkemedelsbehandlingarna.

– Vi skriver recepten på baksidan av patienternas kölappar. Det finns en annan lapp för remisser, men utan utrymme för hälsoupplysningar, säger Hawar Moradi.

Verktygen på kliniken är lätträknade.

– Jag tog bara med mig mitt stetoskop från Sverige. Jag önskar att jag hade tagit med mig mer, till exempel urin­stickor, otoskop och mobila apparater, säger Hawar Moradi.

Fram tills mitten av augusti såg det ut som om IS även skulle lyckas inta de kurdiska områdena. De senaste veckorna har dock den irakiska armén, kurdiska peshmerga-styrkor och deras allierade fått amerikanskt flygunderstöd och lyckats mota tillbaka IS.

– Det är klart att jag är orolig ibland. Särskilt när man åker taxi genom vissa områden och chauffören berättar att IS bara finns några kilometer bort, säger Leila Amin.

Stora delar av nordvästra Irak är fortfarande i händerna på IS. Det kan dröja länge innan internflyktingarna kan återvända hem. De flesta svenska läkarna har rest till Kurdistan under sin semester. Fler är på väg för att byta av dem. Hawar Moradi och Nemam Ghafouri ska stanna på obestämd tid, medan Leila Amin har återvänt till Sverige när detta reportage publi­cerats. Erfarenheterna från Kurdistan kan komma väl till hands på även hemmaplan.

– Jag har till exempel lärt mig att arbeta effektivt med mycket få verktyg, avslutar Leila Amin.