Nu tar Västmanland ett samlat grepp om ST

Det vanliga är att ST-utbildning inspekteras klinik för klinik i så kallade SPUR-inspektioner. Nu har för första gången ett helt landsting inspekterats på en gång. Utredningen är gjord av Lipus (Läkarnas institut för professionell utveckling i sjukvården) på inbjudan av Landstinget Västmanland.

– Vi gjorde det för att få ett systemperspektiv. Vi hade sett över utbildningsorganisationen och börjat ta ett annat grepp, säger landstingsdirektör Monica Berglund.

Under ett halvårs tid har Lipus dels gjort 40 SPUR-inspektioner, dels granskat hur ST styrs och organiseras i landstinget. Och nu är rapporten klar. Den visar att ST i hög grad styrs av lokala traditioner på kliniken. Den visar också att ST-läkarna upplever stora brister vad gäller bedömning och återkoppling.

Huvudutredaren Jonas Nordquist, fil dr och medicinsk pedagog på Karolinska institutet och ST-ledningen vid Karolinska universitetssjukhuset, är inte förvånad över resultaten.

För några år sedan försökte han och några kolleger få en övergripande bild av hur ST fungerade på Karolinska. Det visade sig att SPUR aldrig gjort någon sådan sammanställning. Det ledde till att de själva gick igenom och sammanställde 1 000 SPUR-rapporter. De tittade på alla kliniker på Karolinska och jämförde med kliniker på andra universitetssjukhus i landet. Resultatet blev också en artikel i Läkartidningen, (nr 4/2010, sidorna 180–3).

– De variabler som alla universitetssjukhus »droppade på« var tjänstgöringens uppläggning (D) samt handledning och uppföljning (E). Och det är också exakt det som visas i Västmanland. Det nya nu är att vi har gjort en systematisk studie, gått in i ett landsting. Och resultaten bekräftar det vi redan visste om ST generellt.

Att det fanns stora variationer mellan kliniker är inte heller förvånande.

– I Västmanland finns en variation på exakt samma sätt. Det vi hittar i Västmanland är inget unikt för Västmanland. Det här gäller svensk ST i stort, säger Jonas Nordquist.

Att det är olika betyder dock inte att det är dåligt, men vissa baskrav behöver uppfyllas, menar han.

Det allra viktigaste att åstadkomma är att ST-läkaren vet vad hon eller han ska lära sig på en placering och sedan får återkoppling på det. Och det förutsätter att både handledare och ST-läkare känner till delmålen, säger han.

För att uppnå detta har landstingsledningen fått fem rekommendationer (se ruta).

Kommer ni att följa dem?

– Ja det kommer vi att göra. Det är tanken, säger Monica Berglund.

Inte heller hon är förvånad över resultatet av granskningen.

– Det som kommit fram i rapporten är egentligen inget nytt. Det blev en bekräftelse och ett stöd att gå vidare. Det var väldigt bra att göra det utifrån ett systemperspektiv, och nu har vi lite råg i ryggen för att gå vidare, säger hon.

De två viktigaste åtgärderna, enligt Jonas Nordquist, är att skapa en tydligt definierad ST-studierektorsorganisation och att ta fram gemensamma minimiregler för hur utbildningen och bedömningen ska gå till.

ST-studierektorernas ansvar och befogenheter ska förtydligas. Gruppen ska ledas av en ny landstingsövergripande ST-studierektor, som ska ha koppling till landstingsledningen.

Det ska finnas gemensamma grundläggande regler för hur utbildningen ska bedrivas och hur bedömningen ska gå till. På varje klinik ska det finnas ett handledarkollegium under studierektorn. ST-läkaren ska få ett utbildningsprogram med tjänstgöringsavsnitt för delmålen i specialitetens målbeskrivning, och bedömningen måste kopplas till tjänstgöringsavsnitten.

– Alla ST-läkare har rätt till systematiskt bedömning, och det ska vara vid minst tre tillfällen under ST så att de kan få svar på frågor som »hur väl uppfyller jag målen?« och »hur långt har jag kvar?«, säger Jonas Nordquist.

Lennart Iselius är hälso- och sjukvårdsdirektör, och han är nöjd med rekommendationerna.

– Det togs väl emot i läkargruppen också. Det här har landat väldigt bra, och det här ska vi försöka genomföra. Jag säger »försöka« för att den sista punkten (vetenskapsmetodik, red anm) är lite knepig för det drösar ju inte av disputerade handledare.

– Det första vi ska göra är att skriva om handlingsplanen och tydliggöra mål och styrning så snart som möjligt, och vi ska se till att en tjänst som övergripande studierektor kommer till under våren, säger Lennart Iselius.

Han är själv kirurg i botten. Han känner igen sig i ST-läkarens behov av återkoppling och frågan »Är man nöjd eller inte nöjd med mig?«.

– Det måste man säkerställa genom styrning och uppföljning.

Många frågor kommer att läggas på den nya övergripande studierektorn, säger han, särskilt arbete med bättre former för bedömning och återkoppling. 

– Egentligen handlar mycket om att få till den personen.

En lista över alla ST-läkare ska också upprättas för att bedöma behovet av ST-läkare, till exempel utifrån framtida pensionsavgångar. Den vetenskapliga delen kräver inventering och blir »en lite senare fråga«.

Mycket av det som behöver åtgärdas gäller sjukhussidans kliniker. I primärvården fungerar det bättre.

– Primärvården ligger väldigt långt fram. Primärvården i Västmanland har sina ST-läkare utspridda på vårdcentraler, och därför finns inte den kritiska massan som till exempel på en opererande klinik, så på primärvården har det ställts stora krav tidigare på en fungerande länsorganisation, som ställt kvalitetskrav på vårdcentralerna för att de ska få ST-läkare. Det finns mycket för slutenvården att lära sig av primärvården i hur man löst de frågorna, säger Jonas Nordquist.

Lennart Iselius håller med.

– Vi behöver se över det vi gör i sjukhusdelen, till exempel hur det budgeteras. Det behöver skötas på liknande sätt som i primärvården, säger han.

Jonas Nordquist tycker att det var »fruktansvärt modigt« av Västmanland att låta göra granskningen.

Men det håller Lennart Iselius inte med om.

– Nej det tycker jag inte, det är självklart och viktigt.

Vet du om några andra landsting ska ta efter er?

– Inte än. Men jag tror att fler vill göra en liknande genomlysning.

Läs även:

Spur-inspektion: Instrument för organisatoriskt lärande och kvalitetsutveckling