Rapport från Sylf: Tolkbrist riskerar att leda till ojämlik vård

3 600 underläkare – både AT- och ST-läkare – har besvarat enkäten. De har fått svara på om de upplever sig ha förutsättning att erbjuda alla patienter jämlik vård oavsett patientens kön, sexuella läggning, könsidentitet, religion, ålder, etnicitet eller eventuella funktionshinder (de sju diskrimineringsgrunderna). 

Resultatet visar att 30 procent upplever sig sakna möjlighet att göra det. Störst upplevs hindren vara när det gäller etnicitet, ålder, funktionshinder och religion. 

– Av dem som anger hinder att ge jämlik vård på grund av etnicitet, anger 80 procent att det helt eller delvis relateras till språk. Kommunikationen är en av de absolut största barriärerna som man upplever när man ska erbjuda sina patienter en jämlik vård, säger Sylfs ordförande Emma Spak.

Underläkarna tycker att det finns stora brister när det gäller tolksystemet i svensk sjukvård, både när det gäller tillgång och kvalitet. 
– Man tror kanske att det bara är svårt att få en tolk på akuten, men det här handlar om att man exempelvis inte ens får tolk till sitt bokade samtal med sin finska patient, säger Emma Spak. 

De svarande misstänker även att viktiga nyanser i språket försvinner på vägen. Det kan i sin tur påverka anamnesen negativt, och flera påtalar att det riskerar att leda till överutredning. 
Underläkare inom psykiatrin beskriver det som extra problematiskt med tolknärvaron, då den kan hindra patienten från att våga tala fritt ur hjärtat.

Många gånger är underläkare tvungna att använda anhöriga – inte sällan patientens minderåriga barn – som tolk, vilket upplevs som etiskt problematiskt. 

60 procent av underläkarna uppger bristande utbildning i patienters olika förutsättningar och behov som ett hinder för att kunna ge en jämlik vård. Nästan 70 procent säger att de saknar tillräcklig kunskap och erfarenhet av HBTQ-patienter. Många har även kunskapsluckor när det gäller kulturella skillnader och olika religioner.

– Underläkarna känner en osäkerhet och vet inte om det är kulturellt betingat att man inte ska uttrycka smärta eller att man utrycker smärta. Eller att man sällan söker sjukvård, eller gör det ofta. Man är rädd att man missar sådana aspekter och över- eller underbehandlar, säger Emma Spak.

Bristande organisation och styrning hamnar också högt upp på listan över hinder. Tiden för patientmötena är för snålt tilltagna, enligt underläkarna. Det riskerar framför allt att drabba patienter som är funktionshindrade, har en hög ålder eller svårt att kommunicera.
– Sjukvården är ganska stelbent. På mottagningarna har man kvartar och halvtimmar, säger Emma Spak och fortsätter:

– Om man har en gammal patient som behöver fem minuter för att gå från väntrummet till läkarrummet och sedan fem tio minuter för att klä av sig för att bli undersökt – ja, då finns ingen tid kvar för att diskutera behandling eller gå igenom läkemedelslistan ordentligt.