Få agerar mot diskriminering

Sveriges yngre läkares förening, Sylf, har valt att sätta fokus på frågan om diskriminering i underläkarkåren de senaste åren genom att årligen ställa enkätfrågor till AT- och ST-läkare.

3 600 underläkare svarade under förra året på frågan: »Har du någon gång under din tjänstgöring upplevt dig diskriminerad?«. Resultaten bekräftar bilden från tidigare års undersökningar. För nästan en tredjedel blir svaret ja. Och nu, liksom tidigare år, är de vanligaste diskrimineringsgrunderna kön, ålder och etnicitet. Unga kvinnor och män med utländsk bakgrund upplever oftare att deras kompetens ifrågasätts, exempelvis genom att ordinationer inte följs. 

Manliga underläkare med utländsk bakgrund upplever i högre utsträckning att de blir lönediskriminerade. Kvinnliga underläkare tycker i sin tur  att de förväntas utföra omvårdande uppgifter som egentligen inte tillhör deras arbetsbeskrivning i högre utsträckning än manliga kollegor – vilket de upplever hämmar deras inlärning och kompetensutveckling.

»Jag upplever att kvinnor konsekvent behöver kämpa mer än män för att vinna framförallt medarbetarnas respekt. Som man får man applåder för att man hämtar nån en kopp kaffe, jag upplever att kvinnor har det annorlunda«, säger en manlig läkare.

Många underläkare beskriver hur utländska kollegor utsätts för rasistiska kommentarer, blir sämre bemötta, får otillräckligt stöd eller nobbas av patienter på grund av sin etnicitet.

Det är en diskriminering som genomgående beskrivs som subtil. Vanligast är att underläkare upplever sig få ett sämre bemötande. Det kan handla om att de blir avfärdade, utfrysta, misstros, får mindre stöd och assistans av kollegor, sämre handledning och scheman eller möts av nedsättande kommenterar.

»Det handlar inte så mycket om enskilda händelser som om synsätt, förväntningar och strukturer«, skriver en underläkare.

Diskrimineringen kommer från alla håll: från läkarkollegor, andra vårdmedarbetare, patienter, handledare och chefer.

67 procent av de drabbade i enkäten har bara utsatts enstaka gånger. Men enligt Sylf är konsekvenserna ofta allvarliga. De drabbade tappar motivation och arbetsglädje. Flera underläkare berättar att de sjukskrivit sig eller valt att sluta.

De flesta drabbade, drygt 60 procent, valde att inte agera. En anledning är att diskrimineringen är så pass subtil och därmed svår att bevisa. Andra orsaker är att underläkare befinner sig i en beroendeställning gentemot mer seniora kollegor, handledare och arbetsgivare eller att de varit rädda att bli av med sin tjänst. 

Av dem som ändå agerade, valde de flesta att prata med sina kollegor, näst vanligast var att ta upp det direkt med den som utsatt dem för diskriminering. Ytterst få tog upp det med chefen eller kontaktade facket.

– Man vet inte riktigt vart man ska vända sig. Vi ser även en tendens att man är rädd för att bli sedd som ett offer om man gör något så aktivt som att vända sig till facket eller chefen, säger Sylfs ordförande Emma Spak.

Sylfs undersökning visar även att underläkarna har dålig koll på vilka rättigheter de har och vilket stöd de kan få.

– Vi behöver prata mer om de här sakerna på våra arbetsplatser, säger Emma Spak.

Hon tycker att ansvaret ligger både på arbetsgivarna och läkarna själva.

– Arbetsgivarna behöver lyfta frågorna. Det måste vara tydligt vad man har för planer att förebygga diskriminering och vilka åtgärder som gäller när något har inträffat. Men vi i läkarkåren måste också jobba med kollegialiteten: vilket stöd ger vi våra kollegor?

Det är vanligare att kvinnliga underläkare agerar än att manliga gör det. Men bland majoriteten av dem som lyft frågan blev resultatet magert. I de flesta fall fick det visserligen inga negativa effekter, men inte heller några positiva.

– Det är nedslående. Många som gör något, pratar med sina kollegor vilket kanske inte är den mest effektiva åtgärden för att få diskrimineringen att upphöra. Även om det kan göra situationen lättare att hantera, säger Emma Spak.

Ni har fått kritik för att frågeställningen som ni ställer i undersökningen är för bred och att begreppet diskriminering därför riskerar att bli urvattnat. Vad säger du om det?

– Det är så som exempelvis DO tittar på diskriminering. Det är klart att självupplevd diskriminering ger en stor bredd. Men när vi tittar på fritextsvaren ser vi att många angett saker som vi tolkar som diskriminering, men samtidigt markerat att de inte har blivit diskriminerade. Så vi tror snarare att det finns en underskattning än en överskattning. 

Läs även:
Sylfs rapport blev en väckarklocka i Jämtland/Härjedalen