Lokalen är densamma. Då, 1939, var den Uppsalastudenternas relativt nybyggda tennishall. I dag har den döpts om till Svandammshallarna och hyrs ut till olika mässor och evenemang. Men det är samma träbyggnad, nära den anrika studentrestaurangen Flustret på västra sidan om Fyrisån.
Också orden är desamma. Föreställningen bygger på protokoll och andra dokument från Bollhusmötet 1939, som författaren Ola Larsmo har grävt fram i ett grundligt researcharbete. Men nu, 2015, framförs orden av skådespelare, tidstypiskt klädda i slipover eller kostym.
Bollhusmötet sammankallades av Studentkåren och var extremt välbesökt; vid mötets början kunde man räkna in cirka 1 500 personer i tennishallen. Den fråga studenterna skulle behandla var, som det stod på mötesaffischen, »att diskutera och taga ställning till statsmakternas eventuella beviljande av inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd i riket för viss utländsk, framför allt intellektuell arbetskraft«.
Vad man syftade på var ett förslag som diskuterades inom bland annat Medicinalstyrelsen: att ett tiotal förföljda judiska läkare från Tyskland skulle ges möjlighet att bo och arbeta i Sverige. De första initiativen till att mötet skulle sammankallas togs av studenter på yttersta högerkanten, som ville stoppa detta förslag.
Debatten blev livlig och mötet avslutades först efter midnatt. När man i dag lyssnar till argumenten är det påfallande hur ofta frågan behandlas som en arbetsmarknadsfråga, där tio judiska läkare blåses upp till ett hot mot svenska jobb.
Det händer dock att argumenten slår över i öppen rasism, som hos Arvid Fredborg från Nationella studentklubben: »Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. … Även en mycket måttlig invandring skulle skapa en irritation, som väl av ingen kan betraktas såsom önskvärd.«
Medicinarföreningens ordförande Leif Thorling är också där, men han talar bara om arbetsmarknad. Det behövs inga fler läkare i Sverige, fastslår han, och hävdar att många yngre svenska läkare går arbetslösa. Däremot ställer han gärna upp på att samla in pengar till Tysklands judar.
Bollhusmötet slutade med att det mest främlingsfientliga förslaget segrade med röstsiffrorna 548–349. I resten av Sverige tolkades det som att Uppsalastudenterna hade sänt en tydlig signal: nej till förslaget att ge asyl åt tio judiska läkare, och nej till andra liknande förslag.
Det skulle bli fler möten. Redan den 6 februari hade cirka 450 personer gått i ett fackeltåg i Stockholm »till protest mot planerad import av judiska läkare«. Arrangör var nazistiska SSS, och deltagarna bar banderoller som »Stoppa judeimporten« och »Sverige åt svenskarna«.
Den 22 februari höll Medicinska föreningen i Stockholm ett extra möte i Läkaresällskapets stora sal. Ögonvittnen berättar om hårda tongångar i debatten, och vid omröstningen segrade förslaget att säga nej till asyl åt de judiska läkarna med röstsiffrorna 263–21.
Den 1 mars var det dags för Medicinska föreningen i Lund. Församlingen fick ta ställning mellan två förslag, som båda var negativa till att ta emot judiska läkare. Och den 6 mars samlade studentkåren i Lund över tusen deltagare på ett möte, som med röstsiffrorna 731–357 skärpte resolutionen från Uppsala med en tydligt rasistisk twist:
»I anslutning härtill vilja vi emellertid framhålla, att en invandring som medför att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss såsom skadlig och inför framtiden oförsvarbar.«
De judiska läkarna var vid samma tid också en stor debattfråga i Läkarförbundet. Det visar genomgångar av protokoll och av artiklar i LT:s föregångare Svenska Läkartidningen, som gjorts av journalisten Uno Käärik och historikern Göran Andolf (se LT nr 46 och 47/1999, se faktaruta nedan).
Under början av 1939 kom det in flera skrivelser från medlemmar som ville att Läkarförbundet skulle göra något för att hjälpa de förföljda kollegorna. Bland annat framfördes även här förslaget att Sverige skulle ta emot tio judiska läkare från Tyskland; dessa skulle placeras ut i städer som saknade svensk specialist på deras områden.
Nästan alla förbundets lokal- och specialitetsföreningar yttrade sig. Många inledde med att förslaget var behjärtansvärt, men de flesta landade till sist i ett nej. Den vanligaste invändningen var en hänvisning till arbetslösheten bland Sveriges yngre läkare eller bland läkare i allmänhet.
Men det förekom också andra argument. I yttrandet från Örebro läns läkarförening sa man sig se med allvarlig oro på att flyktingarna »tillhöra den judiska rasen«.
Den 25 mars 1939 behandlade Läkarförbundet frågan på ett extra fullmäktigemöte. Fullmäktige beslöt att säga nej till förslaget att öppna Sveriges gränser för tio judiska läkare. Däremot kunde man tänka sig andra sätt att hjälpa landsflyktiga läkare, till exempel genom att starta en insamling.
Föreställningen i Uppsala den 17 februari i år har sin grund i den omfattande research som författaren Ola Larsmo har gjort, där han kartlagt vad som egentligen hände på Bollhusmötet 1939, och hur det hänger samman med andra händelser under åren före och efter. Han har dokumenterat detta i boken »Djävulssonaten« och i pjäsen som uppfördes första gången 2006. I år spelades pjäsen för andra gången, i en utökad version.
Men varför alla dessa strider om tio läkare? Därför att de var en symbol för något mycket större, skriver Ola Larsmo i »Djävulssonaten«:
»Vad bråket handlade om var den större frågan om Sverige efter Kristallnatten skulle släppa in judiska flyktingar från Tyskland: varken mer eller mindre.«
Sverige hade vid den här tiden en mindre generös flyktingpolitik än många andra länder. Vid tiden för Bollhusmötet fanns det totalt bara mellan tusen och tvåtusen judiska flyktingar i Sverige. Mötet bidrog till att stoppa försök att göra flyktingpolitiken något mer generös.
Hur kunde ett studentmöte i Uppsala få en sådan betydelse? Därför att det följdes av en rad andra studentmöten med liknande budskap, alla hårdbevakade i pressen. »Resultatet blev en bild av en solid antisemitisk opinion bland studenter och unga akademiker – en bild som vi i dag kan säga var falsk, men som kom att spela en stor roll för flyktingpolitiken«, skrev Ola Larsmo för ett år sedan i Dagens Nyheter.
Nu var det stopp för inte bara förslaget att ta emot tio judiska läkare, utan också för andra försök att luckra upp den hårda svenska inställningen till judiska flyktingar. Det skulle dröja till 1942 innan chocken efter en massdeportation av norska judar till Auschwitz skulle få Sverige att ändra kurs.
Tillbaka till den 17 februari i år. I kön till entrén lägger jag märke till att Svandammshallarna bevakas av poliser beväpnade med automatkarbiner. Nya direktiv sedan ett par dagar tillbaka med anledning av terrordåden i Paris och Köpenhamn.
– Det obehagliga är att texten känns mer aktuell nu än den gjorde 2006, när vi spelade den första gången, säger Ola Larsmo till Upsala Nya Tidnings webbkamera. Då var det lite som en historielektion. I dag är det nästan som att höra spöken från det förflutna, som talar i nuet.
Pjäsen har bara spelats två gånger
»Bollhusmötet« är en dokumentär pjäs skriven av författaren Ola Larsmo. Idén är att spela upp vad som hände och sas på det beryktade mötet, och göra det på plats i det gamla Bollhuset. Pjäsen spelades en gång i januari 2006, och någon fortsättning var inte planerad. Men den 17 februari i år spelades den igen, nu i en utökad version.
Producent för föreställningen var Stefan Böhm, som tidigare varit chef för Uppsala stadsteater, och regissör Johan Huldt. Skådespelarna kom från bland annat Reginateatern och Uppsala stadsteater.
Läs mer
Ola Larsmos bok »Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia« (Bonniers 2007) är en gedigen men lättillgänglig genomgång av Bollhusmötet och händelserna omkring det.
Läkartidningen har haft flera längre artiklar om olika aspekter av frågan:
»Överskott på läkare främsta motivet för svenskt motstånd«, av Uno Käärik, går igenom debatten om de judiska läkarna i Svenska Läkartidningen (LT nr 46/1999).
»Rasism eller facklig politik?«, av Göran Andolf, dokumenterar Läkarförbundets ställningstaganden (LT nr 47/1999).
»Svenska läkare förde tysk politik«, av Ulf Högberg, tar bland annat upp de olika studentmötena (LT nr 45/1997).
»Förtroendevalda läkares medlemskap i föreningar associerade till Tredje riket«, av Ulf Högberg, går igenom förtroendevalda i Läkarförbundet som samtidigt var medlemmar i nazivänliga organisationer (LT nr 28-29/2000).
»Dr C dog i Auschwitz«, av Ulf Högberg, berättar historien om en kvinnlig tysk-judisk läkare, som 1939 och 1940 fick avslag på sina ansökningar om inresetillstånd i Sverige. Hon dödades senare i Auschwitz (LT nr 43/2006).