Hon banade väg för akutläkarna

Det är eftermiddag på akutmottagningen på Universitetssjukhuset i Linköping. En vanlig onsdag, men det kraftiga patientflödet liknar mer en måndag. Dessutom är akuten tre läkare kort. Två ligger hemma med magsjuka.

Överläkaren Kerstin Skog Tigerström skrattar och petar ned de röda glasögonen i fickan på den vita bussarongen.

– Det är mitt fel. Jag blev varnad för att anställa ett par, men gjorde det ändå.



Tre sängar står uppradade i korridoren. En man vrider sig oroligt i en av dem, i en annan vilar en kvinna med huvudet vänt mot väggen. I den tredje sängen ligger en man, som kommit in med en svaghet i ena armen, med händerna knäppta över magen. 



– Går det bra att jag sitter här, frågar Kerstin Skog Tigerström och slår sig ned på britsens kant.

Hon har undersökt mannen tidigare under dagen och berättar att han måste läggas in. Samtalstonen är varm, nästan familjär. Det blir både leenden och skratt mitt i allvaret. Kerstin Skog Tigerström ringer upp mottagande avdelning från sängkanten.

– Det som driver mig är patientmötena. Jag tycker det är roligt, känner mig behövd och lär mig något nytt varje dag, säger hon på väg tillbaka till expeditionen.

1998 initierade hon landets första akutläkarutbildning på Södersjukhuset. Kerstin Skog Tigerström arbetade som kirurg på sjukhuset, och det var från kirurgkliniken som initiativet kom.

– Min dåvarande chef Thomas Ihre sa att vi måste ha akutläkare. Han sa att kirurgen ska vara i såret och inte på akuten.

Han frågade henne om hon ville åta sig att leda projektet. I länder som USA, Australien och Nya Zeeland var akutläkare ett välkänt begrepp. I Sverige fick Kerstin Skog Tigerström bryta ny mark.

När projektet avslutats, lämnade hon över ansvaret. Men hon fortsatte senare som prisad handledare åt akutläkarna i ortopedi och kirurgi.


I början av 2000-talet hamnade hon i Linköping på grund av en ny kärlek. Tajmingen var perfekt.  Landstinget i Östergötland hade just bestämt sig för att starta en specialistutbildning i akutsjukvård. Jobbet gick till Kerstin Skog Tigerström. Året var 2005, ett år före akutsjukvård blev en tilläggsspecialitet. Utbildningen fick därför snickras ihop i ett nära samarbete med klinikerna som bemannade akuten med den europeiska målbeskrivningen som utgångspunkt.

– Jag la ansvaret på klinikerna initialt. För det är ju de som ska lämna över ansvaret för sina patienter till oss och då måste de – precis som vi – göra det på ett seriöst sätt. Det är oerhört viktigt att detta görs gemensamt.

Hon bad verksamhetscheferna om att få en representant med hög status. Klinikrepresentanterna fick sedan i uppgift att skissa på en ST-utbildning i akutsjukvård som skulle innehålla föreläsningar, litteratur, kompetens- och målbeskrivning.

– »Gör det så att våra akutläkare kan ta hand om dina patienter på ett bra sätt«, sa jag till dem. Det var lite kvinnlig list, skattar hon.

Akutläkarnas resa mot en egen specialitet och intåg på akutmottagningarna har inte gått smärtfritt. Det har skapat och skapar fortfarande revirstrider.

 – Just nu har vi det med anestesiologerna. De är ovilliga att släppa in oss. Egentligen har de gjort samma resa själva – men generationen som arbetar i dag har glömt bort det, säger Kerstin Skog Tigerström.

Sjuksköterskorna omfamnade inte heller akutläkarkonceptet till en början.

– De har känt sig hotade. Det är ju de som har stått för stabiliteten, rutinen och tryggheten på akuten. Jag tror det tog 5-7 år innan det vände. Men nu vill de inte tillbaka till det gamla.

Hur löser man revirstriderna?

– Tid. Och ömsesidig respekt.

Långsiktighet är nödvändigt på flera plan, menar Kerstin Skog Tigerström. När hon kom till Linköping gjorde hon en budget som sträckte sig tio år framåt. Den har hållit hyfsat, med ett undantag.

– Jag planerade för 20 graviditeter och nu är vi snart uppe i det dubbla.

En annan nyckel till framgången är tålamod.

– Vi har växt organiskt allt eftersom vi haft doktorer. 

I år fyller akutläkarverksamheten i Linköping tio år. Den brukar lyftas fram som en av landets främsta och akutmottagningen har även fått bra betyg i den nationella patientenkäten. 20 specialister i akutsjukvård har fostrats här, och ett 20-tal ST-läkare är under utbildning. Kerstin Skog Tigerström har aktivt sökt stresståliga, flexibla doktorer som älskar patientmötet och tycker det är spännande att öppna en dörr utan att veta vad som finns bakom den.

Hon är märkbart stolt, även om hon har avvecklat sig själv som chef på akuten. Efter sex år steg hon av för att arbeta heltid som akutläkare. Hon kallar sig för en entreprenör. Hon sjösätter och lämnar sedan över ratten.

För tre år sedan beslutade sig Kerstin Skog Tigerström – som sedan tidigare är specialist i kirurgi, barnkirurgi och ortopedi – för att även bli specialist i akutsjukvård. Hon bytte överläkarskylten mot en ST-läkarskylt och hoppade på utbildningen som hon själv byggt upp.

– Jag kände att jag inte kan gå här som en slags B-doktor. Det ska vara akutläkare på akuten. Det har ju jag själv försvarat i allra högsta grad.

Hon beskriver sig som nyfiken och orädd med ett starkt rättspatos. När hon ser en patient som far illa i vården eller kollega som blir dåligt behandlad måste hon agera. Drivkraften att förändra är så stark att hon kan bli obekväm.

– Jag har alltid, sedan jag var liten, drivits av att kämpa för de svaga i samhället.

Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Nästan varenda sittplats i väntrummet är upptagen. Inne på akuten sitter 5 månader gamle Joel Hellgren med sin mamma och mormor. Vänstra armen hänger lealös längs kroppen. Det är andra gången på en vecka som samma sak har skett.

En piglux, konstaterar Kerstin Skog Tigerström. Hon sätter pojken i knäet och reponerar tills ett svagt klick hörs.

– Jag ska lära dig hur man kan fixa det eftersom han verkar vara väldigt känslig, säger hon sedan till Joels mamma och visar handgreppet.

Kerstin Skog Tigerström fortsätter in i ett av undersökningsrummen. Hon rullar en höj- och sänkbar vagn framför sig. På den har hon sitt mobila kontor: en dator, en diktafon, nödvändiga papper, en telefon och medicinsk utrustning. Hon är den enda läkaren på akuten som arbetar så.

– Kollegorna brukar skoja om att jag går runt med min rullator. När jag går in till patienten har jag all information med mig. Jag har sagt till min chef att jag vägrar jobba utan min kärra.

Tack vare den kan hon göra allt från att undersöka till att diktera, skriva röntgenremisser och ringa konsulter inne hos patienten. Fördelarna är många, menar hon. Det blir färre missförstånd och hon har all information om patienten framför sig om patienten undrar något. Dessutom tycker hon att den egna arbetsmiljön blir bättre.

– På expeditionen är det oftast väldigt surrigt, jag känner att jag är mer skärpt när jag dikterar inne hos patienten. Jag är mer på tårna, det blir lugnare och smidigare.

I rummet ligger Einar Lindmark, en äldre lomhörd man med buksmärta. Vid hans sida sitter hustrun Irma. Kerstin Skog Tigerström sätter sig ned och sänker vagnen så den hamnar i höjd med hans huvud.

– Hej Einar. Doktor Skog heter jag. Hur kommer det sig att du kommit hit till oss, säger hon och tar tag i hans hand.

Många patienter blir förvånade över hennes sätt att arbeta på, men alla är positiva.

– Jag tror man känner sig väldigt sedd som patient. Patienten vet precis vad som händer och hör mitt resonemang med konsulterna. Dessutom är det i analogi med nya patientlagen.

Einar Lindmark har varit förstoppad i flera dagar, har feber och ont. Under gårdagen ramlade han och blev liggande i fyra timmar. Men han är glad, trots allt.

– Annars är allt perfekt, säger han.

Kerstin Skog Tigerström känner på magen, undersöker en arm som skadades i fallet och ställer frågor. Sedan skickar hon en remiss till skiktröntgen och ber honom ligga kvar.

– Vill du att jag hämtar en kopp kaffe, frågar undersköterskan Malin Örnwall när hon återvänder till expeditionen.

– Det vore jättetrevligt. Med röd mjölk, säger Kerstin Skog Tigerström och får strax en kopp i handen. 



– Jag tyckte mig se vissa tecken på att du behövde det. Har du hunnit äta lunch då, undrar Malin Örnwall.

– Jadå, den tuggade jag i mig snabbt som ögat.


I början av veckan var Kerstin Skog Tigerström ledningsläkare, under arbetspasset följde en logistikelev henne i hälarna. Efteråt sa eleven att hon hade fattat ett beslut nästan varje minut.

En av de stora invändningarna mot att ha akutläkare har varit frågan hur någon ska vilja och orka jobba heltid på en akutmottagning. I år blir första året som ST-läkarna i akutsjukvård kommer att få sin huvudsakliga arbetsplats på akutmottagningen. Tidigare, när det var en tilläggsspecialitet, har de bara varit på plats 20-30 procent av sin arbetstid. Nu kommer de vara där cirka 70 procent under sin ST.

– Vi sätter doktorer i precis samma arbetsmiljö, samma lokaler och koncept där de jourhavande doktorerna – kirurger, ortopeder och medicinare – jobbar en jourvecka och sedan inte vill vara där på många, många veckor, säger Kerstin Skog Tigerström.

Hon fortsätter:

– Vi kan inte starta en helt ny specialitet och låta doktorer jobba heltid på en akutmottagning utan att följa arbetsmiljön.

Därför har hon initierat ett nationellt forskningsprojekt (se sidoartikel), för att sätta akutläkarnas arbetsmiljö under lupp. Hon hoppas att den ska pågå i tio år.

Kerstin Skog Tigerström efterlyser framför allt mer luft i systemet. Akutmottagningen har öppet dygnet runt och det är fullt påslag hela tiden. Skillnaden mot när hon jobbade som kirurg är stor.

– Då var det ibland luckor på grund av inställda operationer eller patienter som inte dök upp. Och jag kunde andas lite när jag gick mellan operation och avdelning. Här finns inga naturliga vilostunder.

För att skapa luft har teamen schemalagts så att de överlappar varandra. Drygt tre timmar innan morgonteamet slutar, kommer ett nytt team. På så vis kan det första teamet äta lunch och hinner avsluta arbetet med sina patienter innan de går hem.

– En tanke är att man ska slippa ärva patienter. Vi vet att det är dåligt för patientsäkerheten och arbetsmiljön. Det är tyngande att ta över och finns en risk att det blir fel.


Man har även dragit ned på antalet läkare under småtimmarna, då behovet är minst. Andra åtgärder har varit att utveckla teamarbetet, undersköterskorna har utbildat sig till gipstekniker och sjuksköterskorna går igenom läkemedelslistorna med patienterna. Flera sjuksköterskor har gått en internutbildning till så kallade behandlingssjuksköterskor och tar hand om enklare fall av stukningar av fotleder och enklare sårskador.

För akutläkarna handlar den nuvarande kampen om att frigöra intellektuell tid. Nyligen infördes ett läkarmöte en gång i veckan, trots protester.

– Vi kan inte sköta tidvis högspecialiserad vård med helt odiagnostiserade patienter om vi inte får diskutera fall och dra lärdom av varandra, säger Kerstin Skog Tigerström bestämt.

Som chef kämpade hon för att ST-läkarna ska kunna delta på möten, utbildningar och kongresser. Hon propsade på att samtliga specialister i akutsjukvård och ST-läkare skulle få åka på Svensk förening för akutsjukvårds årliga möte. För att göra det möjligt tog de en buss dit och bodde på vandrarhem.

– De måste träffa andra akutläkare och gå på sina föreläsningar, inte på kirurgernas eller ortopedernas.

I år när akutsjukvård blir en egen basspecialitet förutspår hon en babyboom på svenska sjukhus.

– Jag har varnat folk när jag har varit runt, sagt åt dem att vänta tills det blir en egen basspecialitet. Att utbilda folk med en annan specialitet är fruktansvärt krångligt och dyrt.

Hon tror att det kommer ta minst 15 år innan akutläkarkonceptet är helt infört i Sverige, och hoppas att förändringen ska leda till ökad patientsäkerhet och bättre kvalitet på det akuta omhändertagandet.

– Vi tror att det är bättre att ha en doktor som ser hela patienten. Vår spetskompetens är differentialdiagnostik. Vi är detektiver.