Systematiskt grepp fick fart på fortbildningen

Det började 2012. En undersökning av läkarföreningen Västmanland visade att Västmanlands sjukhus låg sämre till jämfört med andra sjukhus när det gäller fortbildning. Det gällde även infektionskliniken, där Tomas Vikerfors är verksamhetschef.

Förklaringen var den vanliga: kliniken var underbemannad och ekonomin ansträngd. Nu hade till på köpet industrin dragit ned på sin sponsring som en följd av det nya industriavtalet.

Tomas Vikerfors kände att något måste göras.

– Jag hade inte riktigt sett det som ett problem tidigare, utan jag tyckte att var och en får väl ta ansvar för att man kan det man ska. Men jag började tänka att jag som verksamhetschef har ett ansvar mot mina patienter att vi, precis som att vi har nya verktyg, har doktorer som får den kunskap de behöver.

Tomas Vikerfors beslutade att ta ett systematiskt grepp kring fortbildningen. Det förs­ta han gjorde var att tillsammans med specialisterna gå igenom de viktigaste områdena som kliniken behöver hålla sig à jour inom. Efter att ett antal profilområden valts ut blev nästa fråga ifall alla specialister behöver kompetens inom dessa, eller om det räcker med att ett fåtal har det.

– För lunginflammation måste alla kunna alla varianter, medan det kanske räcker med någon enstaka som är bra på komplicerad malaria, förklarar Tomas Vikerfors.

Nästa steg var att bedöma behovet av kompetensutveckling inom respektive område. Tomas Vikerfors illu­strerar:

– Alla måste kunna hjärtklaffsinfektioner, men det är inte så mycket nytt där så man kanske bara ska bevaka det vartannat år. Antibiotika måste någon däremot bevaka i princip varje år.

Behovet av spets- respektive breddkompetens graderades på en femgradig skala och fördes in i ett Excelformulär. Utifrån det beslutade man vilka fortbildningsinsatser som skulle prioriteras. Samtidigt fick någon av specialisterna ansvar för att hålla koll på om det händer något nytt på respektive område. Två gånger om året uppdateras listan utifrån genomförda insatser och nya behov. Listan matchas även mot de individuella fortbildningsplanerna.

Sedan man började använda modellen 2013 har antalet utbildningsdagar ökat med minst 50 procent, enligt Tomas Vikerfors. Att man utgår från klinikens behov har gjort att det blivit mycket lättare att motivera när man ansöker om att få skicka någon av specialisterna på en stor internationell konferens.

– Vi har inte fått ett enda nej från sjukhusledningen.

För att få ut mesta möjliga kompetenshöjning per krona ser man till att de som varit på konferens för vidare kunskapen till övriga kollegor i interna seminarier. Cirka tre gånger per termin bjuder man även in föreläsare från andra sjukhus.

En annan förändring som skett är att intresset för att forska vaknat hos flera medarbetare. På kliniken, där ingen läkare tidigare har disputerat, har tre doktorandprojekt dragits igång. Vad som är hönan och vad som är ägget är dock svårt att säga, säger Tomas Vikerfors.

– Om man forskar blir man mer intresserad av att åka på möten, och mötena gör att man blir mer forskningsintresserad.

Ryktet om att man har bra utbildning på kliniken har spridit sig, och man har numera kölista till sina vikariat och ST-block. Infektionsklinikens lista har också genererat en hel del nyfikenhet från andra kliniker. Men Tomas Vikerfors har hittills inte velat lämna ut den.

– Listan är inte det viktiga, utan att man strukturerar upp och utgår från klinikens behov, förklarar han och säger att varje klinik måste hitta sin egen modell.

– Jag säger till dem som frågar efter listan att det som passar oss inte passar på en kirurgi- eller medicinklinik och att om ni gör något eget som ni är stolta och nöjda med blir det bra, men om ni använder det som vi gjort kommer det inte att bli bra.

Dessutom är listan i sig inget trollspö som får ordning på fortbildningen.

– Det är inte paperet som är viktigt utan inställningen till vidareutbildning, att man förstår hur viktigt det är som verksamhetschef att gentemot sina patienter värna om att man har tillräcklig kompetens, säger Tomas Vikerfors.

Men gör man en kartläggning av behovet måste man också vara beredd att genomföra det som kommer fram, betonar han, annars kommer luften snart att gå ur.

– Trots att det har varit knapert har jag försökt att prioritera utbildning. Någon kanske har fått ronda 24 patienter i stället för 12 bara för att en kollega ska kunna åka på en viktig utbildning.

Diskussionen om orsakerna till att utrymmet för läkarnas fortbildning minskar blir lätt en fråga om vems fel det mest är att fortbildningen inte blir av: den enskilde läkaren som inte tar sitt ansvar eller verksamheten som inte ger utrymme. Tomas Vikerfors tycker att det är en olycklig diskussion.

– Det jag tycker att vi har lyckats bra med här är att se det som ett gemensamt ansvar gentemot patienten. Som specialist har man ett ansvar mot sig själv att hålla sig à jour gentemot sitt uppdrag, men jag har ett ansvar mot verksamheten och mina patienter att kolla så att man verkligen åker på vidareutbildning.

Att välutbildade läkare innebär bättre vård är förstås det allra tyngsta argumentet för att satsa på fortbildning. Men även resursmässigt finns vinster, menar Tomas Vikerfors.

– Okunskap kostar pengar. Det blir mycket fler prov och många fler onödiga undersökningar om man inte är säker på vad man ska göra.

Till det kommer att kunskap ökar arbetsglädjen.

– Det är otillfredsställande att vara osäker. Utbildningen ger en extra självsäkerhet som gör att det blir roligare att arbeta som läkare.