Smers ordförande Kjell Asplund inledde med att dela med sig av några tankar från arbetet i den så kallade Bergwallkommissionen, som utrett vad som gick snett i fallet Sture Bergwall, både i vården och rättsväsendet. En sak han hade slagits av var den nästan blinda tilltro rättsväsendet har till experter.
– I den akademiska miljön är ju professorns ord inte alltid lag, utan det finns en kritisk granskning som inte funnits här.
Det andra som hade slagit Kjell Asplund var att en och samma person anlitades i rättegång efter rättegång, en tendens man enligt honom också kan se i de många incestdomar som rivits upp de senaste åren.
– I Bergwallfallet hade den här personen forskat om Sture Bergwall och skrivit böcker utan att man tagit hänsyn till den jävssituation det kan innebära.
Ingemar Engström, ordförande i Läkaresällskapets etikdelegation, berättade att han som barn- och ungdomspsykiater ofta anlitas som expert i rättegångar. Precis som Kjell Asplund var han förvånad över hur få kritiska motfrågor man får som sakkunnig.
– Rätten måste göra en egen bedömning av en experts utlåtanden. Att 98 procent av alla beslut om tvångsvård enligt LPT går på den sakkunniges förslag, är det rimligt? frågade sig Ingemar Engström.
Här fick han mothugg av Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet:
– Om man inte är nöjd med att rätten litat på vad man sagt tänker jag som jurist att då har man kanske sagt för mycket.
Att man som expert har ett ansvar att redovisa vad man grundar sitt utlåtande på var flera deltagare inne på. Kjell Asplund hänvisade till fall han granskat som rör skakvåld, incest och vårdnadstvister.
– Man slås av att många uttalar sig så tvärsäkert och säger så lite om kvaliteten i sina utlåtanden eller redovisar sin evidens.
Anders Wahlberg, ordförande för Sveriges Psykologförbund, menade att det är viktigt att man som expert reflekterar över vad man har stöd för och bara uttalar sig om det.
– När det finns osäkerhet måste man vara öppen med det.
Samtidigt påpekade han att det kan innebära svåra etiska dilemman.
– Om man sitter med ett barn och mycket talar för att det far illa och man säger till rätten att det inte finns tillräckligt med belägg för det är ju risken att en förövare blir frikänd.
Hans-Gunnar Axberger kunde förstå att det är en svår situation att befinna sig i.
– Men i princip rekommenderar jag att om man känner så ska man avstå. Man kan inte använda rättsväsendet för att hjälpa sin patient. Rättssäkerheten bygger på att en del skyldiga går fria.
Hans-Gunnar Axberger framhöll att man måste ha respekt för rollfördelningen: det är domstolen som dömer medan expertens roll är att bidra med sin kunskap. Det är inte expertens ansvar att se till att det blir rätt beslut.
– Det finns experter som kommit in och varit alldeles för engagerade i det de håller på med. Skakvåld är det bästa exemplet, men det har även förekommit i incestmål.
Ingemar Engström höll med om att det blir problematiskt om man som sakkunnig tar med sina passioner in i rättssalen.
– Jag har gått igenom rättsintyg i fall som handlat om apatiska barn som varit väldigt undermåliga där man mest utvecklat sin allmänna syn på migrationspolitiken.
Samtidigt höjdes varningar för att domstolarna kan ha för högt ställda förväntningar på vilken säkerhet som vetenskapen kan leverera. Ingemar Engström framhöll att alla beslut i vården inbegriper både fakta och värderingar, och att redan i bedömningen av fakta finns en värderingskomponent.
Det föranledde kommentaren från Hans-Gunnar Axberger att rätten borde distansera sig från sådan »värdebaserad« kunskap.
– Då är den kunskapen inte tillräckligt säker.
Det fick i sin tur Niels Lynöe, professor i medicinsk etik och tidigare Smer-ledamot, att undra om det inte förelåg ett missförstånd.
– Medicin är erfarenhetsbaserad kunskap och vi kan aldrig bevisa något, vilken metod vi än använder. Tvärsäkra experter är en självmotsägelse.
Ett problem som Anders Wahlberg pekade på är att många experter har ganska liten insikt i rättsprocessen. För en psykolog skiljer sig situationen i rättssalen mycket från den i behandlingsrummet, där fokus inte ligger på att hitta sanningen utan på att patienten ska bli bra. Han skulle gärna se att det fanns särskilda sakkunniga med kännedom om rättsväsendet och vad som förväntas av ett expertvittne, som man i första hand skulle anlita.
Kjell Asplund framhöll att det finns en möjlighet för en domstol att få en »second opinion« från Socialstyrelsens rättsliga råd.
– Deras ärenden i psykiatriska frågor är på snabb nedgång, vilket är en intressant iakttagelse.
När det gällde vilka lärdomar man kan dra av fallet Sture Bergwall pekade Hans-Gunnar Axberger på behovet av en starkare formalisering av processen och ett tydliggörande av experternas roll. Att vara mer noggrann i valet av experter och beakta jävsförhållanden samt att kalla in mer än en expert var andra förslag.
En sak var Kjell Asplund dock väldigt tydlig med:
– En del säger att det var 90-tal och att ett Bergwall-fall inte kan inträffa igen. Men jag vill hävda att liknande saker händer i dag. Det finns en systemvaghet som gör att det här kan hända.
Läs även:
