Syftet med studien, som publicerats i norska Tidskrift for Den norske legeforening, var att undersöka behovet av ett mentorsystem för utländska läkare och hur det i så fall borde utformas. Studien genomfördes i form av fokusgruppsdiskussioner, där 24 norskfödda och 16 utlandsfödda ST-läkare i psykiatri deltog.

Av diskussionerna framgick att de norska läkarna tyckte att de utländska kollegornas språkkunskaper var sämre än vad dessa själva ansåg, och menade att problem uppstår särskilt vid telefonsamtal och journalskrivning.

De utländska läkarna tyckte å andra sidan att språkkraven var för stränga och menade att det faktum att man klarat det obligatoriska språkprovet var bevis för att man hade tillräckliga kunskaper.

Även när det gäller skillnader i kulturella värderingar uppfattade de norska läkarna i högre grad än de utländska att sådana påverkar det kliniska arbetet. Få av de utlandsfödda läkarna upplevde att de hade svårt att förstå norsk kultur.

Olika syn på förekomsten av problem återspeglades i hur man såg på behovet av ett system med mentorer för utländska läkare. Många av de norska läkarna välkomnade ett sådant. De utländska läkarna tyckte däremot att det skulle vara en överreaktion på ett problem som handlar om ett fåtal olämpliga individer.

I den mån mentorer skulle användas ansåg de flesta norska läkarna att det borde vara en kollega på samma hierarkiska nivå, medan de utländska menade att detta skulle vara förödmjukande och hellre ville ha en överordnad kollega som mentor.

Rent generellt fann man en tydlig inställning bland de utlandsfödda läkarna att man ska klara sig själv och att det är svårt att förena med statusen som läkare att fråga om hjälp.