Frankrike, Danmark och Sverige var tidigt ute med att inrätta nationella etiska råd. Lotta Eriksson, Siobhán O’Sullivan (moderator), Jean-Claude Ameisen och Henrik Kjeldgaard Jørgensen diskuterade erfarenheter från sina respektive länder. Foto: Michael Lövtrup

Den förste talaren på konferensen var John Harris, professor i filosofi vid universitetet i Manchester, som var ofin nog att tacka för inbjudan genom att ifrågasätta jubilarens existensberättigande. Efter att ha talat sig varm för att använda medicinsk teknik till att anpassa människan till framtidens utmaningar, slog han fast att etiska råd ofta intagit en restriktiv hållning till ny teknik.

– Jag har aldrig varit mycket för etiska råd. Inte för att de inte är meningsfulla eller för att de inte innehåller kompetent folk, men för att de har en naturlig tendens att vara konservativa, sa John Harris, som menade att debatten kring dessa frågor måste föras offentligt, inte i slutna rum.

En rörelse från det slutna till det öppna var just vad Jean-Claude Ameisen, ordförande för det franska nationella etikrådet, det äldsta i Europa, beskrev när han tecknade det franska rådets 32-åriga historia. Rollen har skiftat från att leverera medicinsketiska ställningstaganden till att – som det heter efter den senaste lagändringen – »organisera en offentlig debatt« kring etiska och samhälleliga aspekter av utvecklingen inom medicin och hälsa.

– Vår roll är inte att ersätta samhället, utan att hjälpa samhället att fatta informerade beslut, sa Jean-Claude Ameisen och gjorde iakttagelsen att man inte använder den modellen inom exempelvis ekonomins eller miljöpolitikens domäner.

– Antingen gör vi fel här eller så gör vi fel på de andra områdena, som han något retoriskt konstaterade.

Just att öka allmänhetens delaktighet i debatten är en av de utmaningar som Smer står inför, berättade Lotta Eriksson, huvudsekreterare på Smer. En annan är att bli bättre på att prioritera rätt frågor så att man verkligen bidrar till beslutsprocessen.

– Man kan vara för sent ute. Kan man också vara för tidigt ute? frågade sig Lotta Eriksson.

Henrik Kjeldgaard Jørgensen, projektledare på det danska nationella etikrådet, menade att det inte behöver vara en motsättning mellan att ta ställning och att stimulera till debatt. Utmaningen på det medicinsk-etiska området är sällan att beskriva vilka värden som står på spel, utan att väga dem mot varandra, påpekade han. Därför tyckte han att fanns en poäng med den danska modellen, där varje ledamot måste ta ställning och redovisa sina skäl.

– Det handlar om avvägningar och det är viktigt att visa hur man gör de avvägningarna. Just att man tar ställning kan stimulera till en debatt efteråt.

Näst äldst i Europa

I början av 1980-talet utreddes flera komplicerade medicinsk-etiska frågeställningar i Sverige, däribland dödsbegreppet, ofödda barns rätt och genetisk integritet. Detta fick flera riksdagsledamöter att peka på behovet av ett permanent forum som kunde identifiera nya behov av lagreglering och vara en länk mellan politiker, vetenskapsmän och medborgare. Det ledde till att Sverige, som andra land i Europa, 1985 inrättade ett nationellt etikråd, Statens medicinsk-etiska råd.