I slutet av oktober presenterades första delen av Läkarförbundets stora primärvårdsenkät (se LT nr 44–45/2015). Den and­ra rapporten, som offentliggörs i dagarna, handlar om fortbildning.

De deltagande läkarna fick bland annat svara på frågor om sina möjligheter till olika slags fortbildning. När man delade upp svaren efter landsting framträdde ett intressant resultat. På den övergripande frågan, »Jag har goda möjligheter att utveckla min kompetens inom de områden som mitt kliniska arbete kräver«, svarade 51 procent av primärvårdsläkarna i Norrbotten att de instämde helt eller i stor utsträckning.

Ingen lysande siffra, kanske, men det är fler än i något annat landsting. På fyra av de fem andra frågorna om specifika former av fortbildning låg Norrbotten på plats ett eller två.

Samtidigt visar enkäten att primärvårdsläkarna i Sverige generellt sett är mest nöjda med fortbildningen om de arbetar på små, läkarledda vårdcentraler med god bemanning. Så varför är de så nöjda i Norrbotten, där läkarbemanningen ligger under riksgenomsnittet och 30 av 34 vårdcentraler drivs av landstinget?

En del av svaret heter Anna Beck, samordnare för primärvårdsläkarnas fortbildning i Norrbotten. Hon kommer ursprungligen från Berlin, men flyttade till Norrbotten för att hon ville arbeta som läkare i glesbygd. Hon gjorde AT och ST i Kalix och Råneå, och blev specialist i allmänmedicin 2012.

– Då upptäckte jag att det inte fanns någon fortbildning här uppe för distriktsläkare, berättar hon. Vi fick alltid flyga ner till södra Sverige för utbildning. Men sjukvården skiljer sig mycket mellan norr och söder, mellan storstad och glesbygd.

Vad som däremot fanns var allmänläkarkonsulterna, ALK, en modell som funnits i Norrbotten sedan 1990-talet. En ALK-konsult är en allmänläkare som ansvarar för kontakten med en viss sjukhusklinik och har en av läkarna där som kontaktperson. Syftet är att förbättra kontakterna mellan primärvård och sjukhuskliniker.

Anna Beck blev utsedd till ALK-samordnare, och hade en idé om hur hon ville utveckla verksamheten. Hon ville ordna allmänläkardagar, eller ALK-dagar som de officiellt heter, med fortbildning riktad till alla specialister i allmänmedicin och ST-läkare i Norrbotten.

Utbildningstillfällena är två dagar på våren och två på hösten. Alla dagar är dubblerade så att så många som möjligt ska kunna gå. De första ALK-dagarna hölls på hösten 2014, och det gick bra direkt, säger Anna Beck:

– Vi har cirka 200 primärvårdsdoktorer i Norrbotten, och i snitt är det omkring 120 som kommer på utbildningen. Cirka 60 procent, det är en väldigt bra siffra. Jag har talat med fortbildningssamordnare i andra landsting, och de säger att det är cirka 30 procent av doktorerna som brukar komma på deras utbildningar.

Så varför kommer det så många på dina utbildningsdagar?

– Delvis för att de är obligatoriska. Men man kan ju aldrig tvinga någon att komma. Det gäller att utbildningarna är bra också. Vid utvärderingar av mina utbildningar brukar jag få 4,9 på en femgradig skala. Det är inte bara min förtjänst utan också allmänläkarkonsulternas, som utarbetar innehållet tillsammans med sina specialister.

– På en typisk utbildningsdag kommer cirka 60 personer, och det är alltid katederföreläsningar. För att skapa en känsla av intimitet jobbar vi med mentometerknappar. Jag kan se hur publiken blir tröttare och tröttare – och så kommer en fråga och de ska trycka på knappar. Då blir de pigga igen.

– Man kan också förfina programmet så att man får svaren uppdelade efter till exempel våra fem närsjukvårdsområden. Då blir det extra intressant.

En som sällan missar utbildningsdagarna är Urban Mikko. Han är specialistläkare i allmänmedicin och arbetar på NorraHamn, en vårdcentral på andra våningen i ett kontorshus i centrala Luleå. Vårdcentralen öppnade för ett år sedan och tillhör Praktikertjänst, vilket innebär att den är privat och har ett stort mått av självstyre. Det är en relativt liten vårdcentral med tre specialistläkare och en ST-läkare.

– I det här skedet måste vi lägga allt krut på att ta hand om våra allt fler patienter och få verksamheten att gå runt, säger han. Så just nu är ALK-dagarna nästan den enda fortbildning vi går på. Men där har vi praktiskt taget hundraprocentig närvaro.

– Utifrån vårt perspektiv är det ett väldigt relevant innehåll. Det bygger på vad allmänläkare behöver veta. Och det är lokalt, och handlar mycket om samarbetet med sjukhusklinikerna. Eftersom alla dagar går i repris kan vi turas om att gå.

Urban Mikko har inte tagit ställning i diskussionen om obligatorisk recertifiering. Men att det behövs kontinuerlig fortbildning är självklart, säger han:

– Det är anmärkningsvärt att man kan sitta här och vara slutgiltigt ansvarig för väldigt många olika sjukdomstillstånd, utan att det finns några riktiga krav på kunskaper – förutom när man blir specialist. Minimum här i Norrbotten borde vara 10–15 fortbildningsdagar per år.

Urban Mikko och hans kollegor på NorraHamn har tidigare arbetat på landstingsägda vårdcentraler, men kände sig alltför styrda utifrån. De startade den nya vårdcentralen för att få mer möjlighet att själva besluta om sitt arbete och sin vardag. Därför valde de Praktikertjänst, där varje enhet har att själv ansvara för och besluta om sin verksamhet.

Så varför får fortbildningen ändå så högt betyg i det lands­tingsdominerade Norrbotten? En hel del beror säkert på Anna Beck och hennes allmänläkardagar, men Urban Mikko ser också några andra tänkbara förklaringar.

Bemanningen på de landstingsdrivna vårdcentralerna i Norrbotten är mycket ojämn: några av vårdcentralerna är helt fullbemannade, medan andra inte har en enda fast läkare. De senare finns inte med i enkäten, vilket gör att läget i statistiken kan se ljusare ut än vad det är.

Men Urban Mikko tror också att landstinget i Norrbotten har större förståelse för värdet av fortbildning än många andra landsting. Det har med historia och kultur att göra, säger han:

– Det finns en äldre generation drivna distriktsläkare, som har betytt mycket för utvecklingen av primärvården här i Norrbotten. De har varit väldigt fackligt aktiva och engagerade i olika yrkesorganisationer.

– I dag har flera av dem gått i pension, men jag och min generation allmänläkare har haft de här människorna som handledare, och blivit invaggade i ett tankesätt där fortbildning är en självklar del. De tankarna finns kvar och påverkar diskussionen på arbetsplatserna.

Anna Becks arbete med utbildningsdagarna, och hennes andra uppgifter som ALK-samordnare, täcker 10 procent av hennes tjänst, och hon har ingen egen budget för verksamheten. Nu är det dock klart att uppdraget kommer att utökas till 30 procent, vilket bättre motsvarar den tid hon lägger ner.

Hon är också studierektor på 30 procent för närsjukvårdsområdet Luleå–Boden, och två dagar i veckan arbetar hon kliniskt, som läkare på fem äldreboenden och stödboenden i Luleå.

Anna Beck lägger ner mycket tid och personligt engagemang på att utbildningsdagarna ska bli bra. Man måste vara något av en eldsjäl, säger hon:

– Jag kan inte vara den som vet allt. Men jag kan vara den som motiverar andra.

I september i år fattade landstinget i Norrbotten det drastiska beslutet att stoppa all fortbildning för primärvård, internmedicin och psykiatri under resten av året. Orsaken var landstingets dåliga ekonomi.

Frågan är hur Norrbotten skulle ha placerat sig om fortbildningsenkäten hade gjorts efter detta beslut. Ett undantag finns dock i fortbildningsstoppet: ALK-dagarna får finnas kvar. Höstens utbildningsdagar hölls som planerat i november.

Läs även:

Läkarförbundets primärvårdsenkät: Bara var tredje läkare nöjd med fortbildningen