I ett beslut har Justitieombudsmannen, JO, kritiserat en läkare som inte ville låta en patient spela in sitt läkarbesök. Läkaren hävdade att det inte var tillåtet att spela in och vägrade fortsätta samtalet.
JO anser att utgångspunkten bör vara att det ska vara tillåtet att spela in, dock inte filma, sitt eget läkarbesök om det inte finns skäl som talar mot det. Sådana skäl kan vara om samtalet rör känsliga uppgifter om tredje part eller om det är tänkt att användas »provokativt eller på ett för tjänstemannen förlöjligande sätt«. I det aktuella fallet gjordes dock ingen bedömning av omständigheterna innan läkaren förbjöd inspelningen, vilket alltså JO kritiserar.
Läkarförbundet antog 2013 en policy för inspelning och fotografering vid läkarbesök. I policyn, som inte gör någon skillnad mellan ljud- och bildupptagning, konstateras att om en läkare uppfattar en önskan om att dokumentera vården som ett uttryck för misstro kan det påverka läkar–patientrelation negativt. Samtidigt betonar man att viljan att dokumentera oftast inte bygger på brist på tillit utan på att man exempelvis vill föreviga viktiga familjehändelser eller få ett stöd för minnet.
När det gäller rätten för personalen att säga nej till att spelas in är policyn inte glasklar, men utgångspunkten bör enligt den vara att personalen i förväg ska samtycka.
Till Läkartidningen säger Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren att en läkare måste kunna avgöra om hen vill delta i ett inspelat eller fotograferat samtal.
– Det finns ingen allmän skyldighet att delta i ett samtal som spelas in, det slår ju JO fast, säger Heidi Stensmyren, som tycker att en central fråga är vad inspelningen ska användas till.
– Ska det användas för att påverka utfallet av en bedömning, för att påverka tjänstemannen eller för egen dokumentation?
Men det är ju det JO kritiserar läkaren för, att han sa blankt nej till inspelning utan att göra någon bedömning av huruvida det fanns något som talade mot i just det här fallet. I stället hänvisar han allmänt till sin personliga integritet.
– Jag tänker att det är rimligt att en läkare kan göra det ställningstagandet, att med hänsyn till min personliga integritet önskar jag inte delta i ett inspelat samtal.
Så när JO säger att utgångspunkten bör vara att det ska vara OK om det inte finns särskilda skäl att säga nej, då håller du alltså inte med?
– Man kan alltid som individ göra bedömningen att man inte ska vara med, ja.
Kan det inte gynna delaktighet och självbestämmande att kunna få dokumentera vad som sas? Det kan ju vara kort tid och mycket som ska avhandlas, och det är väldigt lätt att glömma ett och annat.
– Ja, och då är ett förbud åt något håll svårt, utan individen som ska spelas in måste kunna välja beroende på situationen.
Kan man dra en parallell till nätjournalerna, som också innebär att patienter får mer tillgång till information? Det har ju varit motstånd från läkare även där. Kan det inte tolkas som ett motstånd mot att makt förskjuts från läkare till patienter?
– Nej, det tror jag inte. Vi läkare jobbar ju väldigt aktivt för att patienter ska vara välinformerade och det här är instrument som kan underlätta för informationen. Men alltid när nya riktlinjer utformas får man också fråga sig »var hamnar integriteten i det här?«.
Heidi Stensmyren tycker att det är olyckligt om det uppfattas som att man i det aktuella fallet brutit mot en regel om att man inte ska hindra inspelning, när läkaren kanske gjort en individuell bedömning.
– Det är olyckligt om det kan leda till en väldigt polariserad debatt, för det här är faktiskt en debatt som vi behöver ha.
Läs tidigare artikel:
