Drygt elva år har gått sedan den novemberdag 2004 då Pia Malmquists värld – som hon själv säger – rasade ihop. Hon var läkarchef på Södersjukhusets akutklinik och en av de drivande i att införa akutläkare på sjukhuset. Nyordningen var starkt ifrågasatt och arbetet upptog nästan all hennes vakna tid, vilken i takt med tilltagande sömnproblem blev allt längre.
Det som fick bägaren att rinna över var ingen stor sak, bara en liten kommentar, men tillräcklig för att hennes självbild, hennes självkänsla, skulle falla samman. Efter en sömnlös natt tog hon kontakt med vården och blev så småningom diagnostiserad med utmattningssyndrom med ångest och sömnproblem.
Ett år senare, i januari 2006, medverkade Pia Malmquist i ett långt reportage i Läkartidningen tillsammans med röntgenläkaren Lena Cavallin, som också hade erfarenheter av utmattningssyndrom, eller utbrändhet som det ibland också kallas (LT nr 3/2006). Det var en öppenhjärtig berättelse som beskrev processen fram till den punkt då de, som det heter, gick in i väggen, men också hur de på olika sätt hade påbörjat vägen tillbaka.
När Pia Malmquist, som sedan 2011 är sektionschef för barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus, i dag läser igenom artikeln från 2006 är hennes spontana känsla att det var en ganska skör person som uttalade sig.
– Jag kan se att det fortfarande gjorde väldigt ont i själen att ha blivit sjuk.
Men det är en sak som hon sa då som hon håller med om till fullo.
– Precis som jag sa då var det en resa till helvetet, men också en erfarenhet jag lärde mig väldigt mycket av.
Pia Malmquist konstaterar att hennes analys för tio år sedan utgick från att det var jobbet som orsakade hennes sjukdom. Så skulle hon inte riktigt beskriva det i dag.
– Jag var i ett sammanhang som präglades enormt mycket av mitt arbete, men det var jag som valde att arbeta där och att utföra mitt arbete på det sättet. Det var jag som drev mig själv över gränsen. Det finns något slags skuldfråga där – vems fel är det att man blir utbränd? – och det finns en självklar koppling till arbetslivet eftersom det är där det uppstår, men det är väl det jag har lärt mig, att ytterst är det mitt ansvar.
För Pia Malmquist är övertygad om att det är en speciell kategori av människor som oftast bränner ut sig.
– Jag tror att generellt är det ansvarstagande och väldigt ambitiösa personer som saknar känslighet för var den egna gränsen går. Det finns givetvis sammanhang som skapar förutsättningar för just sådana personer att driva sig själva över gränsen – brist på tydliga ramar, en miljö där man kan jobba hur mycket som helst utan att någon säger att det är dags att gå hem – men för mig var det en viktig del av rehabiliteringen att acceptera att det var jag som gjorde detta med mig själv och dra lärdomen att jag inte måste bete mig på det sättet, att jag har rätt att dra min gräns.
Det som var så traumatiskt i att bli sjuk var just att inse att hon inte var den där personen som kunde ta på sig obegränsat med jobb och hela tiden leverera på topp.
– Min upplevelse var att det jag uppfattade som »jag« gick sönder. Och på ett sätt var det ändamålsenligt, i den bemärkelsen att det var där felet satt. För om jag inte kan acceptera mig själv utan att jag är en extremt högpresterande person som inte får känna till några begränsningar, då är det där läkningen måste ske. Och det kan bara ske om jag inser att jag är lika mycket människa som alla andra och att också jag har begränsningar.
Insikten om hennes egen roll i det som hände och ansvar för att säga stopp var något som växte fram under den terapi som Pia Malmquist gick i en gång i veckan under 3,5 år och som var en viktig del av rehabiliteringen. Fysisk träning var en annan viktig del, liksom att återknyta kontakten med arbetet. Efter att först ha arbetstränat en tid började hon 2006 att arbeta deltid. Hon var bland annat på barnsjukhuset där hon i dag arbetar och på narkos-kliniken på Södersjukhuset, arbetsplatser som inte var lika laddade som hennes gamla arbetsplats.
Det viktigaste tror hon dock var att åter jobba med patienter.
– Jag fick väldigt mycket påfyllning av det, att få vara doktor igen. Jag kom på att en av drivkrafterna till att jag hade hållit på med det jag gjorde när jag blev sjuk var att jag ville vara med och påverka. Men en läkande insikt var att jag inte måste sitta på möten för att påverka, utan den viktigaste påverkan för mig var patientmötena. Det gav mig ett väldigt stort lugn.
2007 var Pia Malmquist tillbaka på sin gamla arbetsplats på fulltid. Efter en tid började hon känna att möjligheterna att utvecklas som akutläkare började ta slut på hemmaplan. 2009 åkte hon med familjen till Australien för att arbeta som akutläkare där under ett år. Den australiska sjukvården följer inte några svenska arbetstidsregler, och det blev många dygnslånga jourer och nattpass i rad.
– Det var det ultimata testet på att rehabiliteringen höll. Jag har aldrig jobbat fysiskt så hårt som där.
Efter ett halvår kände Pia Malmquist att hon fick för lite återhämtning. Hon berättade för sin chef hur det låg till och att hon var inställd på att åka hem till Sverige om det blev nödvändigt. Genom att lägga om nattpassen på ett sätt som gav tillräcklig tid för återhämtning hittade de en lösning så att hon kunde arbeta kvar tiden ut.
– Det var väldigt viktigt för att stärka mitt självförtroende att kunna hantera mig själv, både att kunna känna signalen att nu är det på väg att hända och att kunna säga att jag är beredd att åka härifrån.
Efter en vända på ett akutsjukhus i England 2010 blev Pia Malmquist 2011 sektionschef för barnakuten på barnsjukhuset. Hon konstaterar när hon blickar tillbaka att hon egentligen ända sedan 2009 arbetat på en mycket hög belastningsnivå.
– På ett sätt förvånar det mig, för ibland läser man att man blir mer stresskänslig efter att ha varit med som en sådan här grej. Jag skulle i dag hävda att jag är väldig stresstålig och jag tror att det beror på att jag har lärt mig att göra ingenting emellanåt. Jag känner när mina marginaler är för små, och då vet jag att då behöver jag vila och då gäller det att inte göra någonting.
Hur bokstavligt ska det tolkas?
– Det betyder bokstavligen att ligga på soffan och göra ingenting.
I och med att Pia Malmquist åter blivit chef ansvarar hon numera inte bara för sin egen arbetsbelastning utan även för sina medarbetares. Pia Malmquist är övertygad om att hennes erfarenheter har gjort henne till en mycket bättre chef än vad hon var 2004.
– Det låter som en floskel, men jag hade inte förmågan att leda mig själv, och då kan man inte leda andra.
För även om det inte går att bortse från individens roll är det enligt Pia Malmquist viktigt att som arbetsgivare bygga upp en kultur där det är okej att säga ifrån.
– Jag blir glad varenda gång någon säger till mig att »det här är för mycket«, för det signalerar till mig att den människan har ett signalsystem som fungerar.
Hon är dock medveten om att många, precis som hon själv, inte märker i tid att de är på väg att bli utbrända. Därför, menar Pia Malmquist, kan man inte bara lämna det till medarbetaren att säga till. Som chef måste man vara uppmärksam på signaler och vara beredd att ta sitt arbetsmiljöansvar och sänka arbetsbelastningen om någon visar tecken på utmattning.
– Jag uppfattar att det fanns arbetskamrater som försökte få mig att själv dra ned på min belastning, men jag hade nog behövt mer hjälp. Som arbetsgivare har man makten att säga »du ska gå hem från ditt arbetspass när du slutar, jag vill inte se dig på övertid här«, säger Pia Malmquist, som menar att den typen av styrning också kan behövas under rehabiliteringen, innan man lärt sig var ens gränser går.
Samtidigt måste det vara tacksamt som chef att ha en anställd som verkar kunna ta på sig obegränsat med uppdrag, särskilt när resurserna tryter. Men Pia Malmquists säger att i hennes värld ligger det i chefsrollen att också bry sig om dem som jobbar i verksamheten, inte bara om verksamhetens resultat.
– Resursen för att nå resultat är ju medarbetarna, och om jag tar hand om dem är det mycket större sannolikhet att vi tillsammans når ett bra resultat för verksamheten.
Fotnot: Lena Cavallin, som också medverkade i artikeln 2006, arbetar sedan 2005 på heltid som överläkare på röntgenkliniken vid Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge. Hon disputerade 2012 inom neuroradiologi.
