I forskningspropositionen 2008 introducerade den dåvarande regeringen en ny finansieringsform, strategiska forskningsområden, SFO. Tanken med satsningen var bland annat att genom utländska värvningar kunna lyfta svensk forskning till Nobelklass.

Drygt fem miljarder viktes perioden 2010–2014 åt 20 utvalda områden, varav ett var stamceller och regenerativ medicin där Karolinska institutet, KI, kom att tilldelas 30 miljoner per år.

En av de forskare som rekryterades delvis med hjälp av de medlen var Paolo Macchiarini. Efter beslut av chefen för stamcellssatsningen på KI, Urban Lendahl, tilldelades Macchiarini 3,6 miljoner kronor ur SFO-satsningen 2011–2013.

2014 gjorde Vetenskapsrådet en utvärdering av SFO-satsningarna, där en permanent omfördelning av medel mellan lärosätena låg i potten. I debattartikeln i DN pekar Arvid Carlsson och två andra professorer vid Sahlgrenska akademin på att KI i sin avrapportering av stamcellssatsningen lyfte fram just Macchiarinis luftstrupsoperationer som ett viktigt resultat. Detta, konstaterar skribenterna, ter sig i efterhand märkligt då man efter SVT:s dokumentär konsekvent sagt att operationerna utgjorde vård. Men man gör det dessutom vid en tidpunkt då KI visste att operationerna hade stoppats på Karolinska universitetssjukhuset för att metoden inte fungerade, och då signalerna om forskningsfusk hade börjat komma.

Debattörerna drar därför slutsatsen att själva modellen med statligt styrda excellenssatsningar kan ha bidragit till »Macchiarini-tragedin«; eftersom KI investerat så mycket i stamcellssatsningen hoppades man i det längsta att kritiken mot Macchiarini var obefogad.

Problemen bottnar enligt dem i att man övergivit den traditionella akademiska styrformen, där prioriteringar föregås av ingående kollegiala diskussioner, och i stället infört en linjeorganisation med makten koncentrerad till rektor. Enligt dem finns det en risk för nya bakslag likande det som skett i Macchiarini-affären om rektorernas fokus på rankninglistor och djärva rekryteringar består. Framtida satsningar på excellens bör inte genomföras om de inte är förenliga med en fungerande peer review-process, menar de.

Lars Leijonborg, som var ansvarig minister när SFO-satsningarna sjösattes, säger till TT  att kritiken är som att anklaga en OS-arrangör för att någon dopat sig.

– Det väldigt synd om vi gör oss av med viktiga principer, till exempel att Sverige ska kunna locka världsledande forskare till oss. Vi klassas som världens mest innovativa land, och ett skäl till det är att vi har vässat vår forskningspolitik, säger Leijonborg till TT.