»Man förstår hur det är att vara i underläge«

Mia Fahlén är bröstcancerkirurg på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Hon har varit patient många gånger och av flera orsaker de senaste dryga tio åren. Framför allt har hon blivit vårdad för pneumotorax. 

Men det dröjde innan Mia Fahlén sökte hjälp. 

Eftersom hon är lätt astmatisk började hon inhalera Bricanyl. Men det blev bara värre. Några veckor senare när hon var på konferens i Åre blev hon andfådd när hon låg ner.  

– Jag gick till Åres vårdcentral och träffade en AT-läkare som blev jättenervös när jag kom. Jag satt där och grät och tyckte allt var jättejobbigt. 

AT-läkaren gjorde en lungröntgen. Det visade sig att Mia Fahlén hade en total lungkollaps på ena sidan och fick läggas in på Östersunds sjukhus.

Var det enklare att söka vård där du inte kände någon?

– Ja, det tycker jag. Och de var väldigt bra.

I Stockholm känner Mia Fahlén många av sjukhusläkarna, vilket gör det svårt att vara anonym.

– Det är omöjligt att vara anonym, säger hon.

– När man väl söker hjälp har man kapitulerat, då är man patienten och då vill man inte vara kirurgen Mia utan patienten Fahlén som behöver vården. Där har tyvärr några av mina kollegor sviktat. 

Konfidentialitet nämns ofta i studier som en av barriärerna för läkare att söka vård. Det är dock ett område som det inte forskats särskilt mycket inom. En översiktsartikel från 2008, som gått igenom studier från Nordamerika, Europa, Australien och Nya Zeeland, visar dock att de hinder för att söka vård som beskrivs av läkare i mångt och mycket liknar dem som allmänheten beskriver. Pinsamhet är ett gemensamt bekymmer för alla patienter även om det kan vara mer komplicerat för läkare, som ofta säger sig vara oroliga över att besvära kollegor och att exponera sig för risken att ha ställt en felaktig diagnos eller felbehandlat sig. Oro för att det problem man söker för är trivialt finns också bland alla patienter, men kan vara värre för läkare, enligt artikelförfattarna.

Också i en senare amerikansk studie från 2014 är tidsbrist och oro över konfidentialitet, enligt de intervjuade läkarna, vanliga barriärer för att söka vård, men även rädsla för konsekvenserna.

Jonatan Wistrand är ST-läkare i allmänmedicin på en vårdcentral utanför Lund och doktorand vid Enheten för medicinens historia vid Lunds universitet. I sin forskning berör han just kvalitativa aspekter av de problem sjukdomsdrabbade läkare vittnar om, främst sådana med kulturhistorisk bäring. 

Enligt honom finns det flera orsaker till att läkare har svårt att vara den som är sjuk. Några har redan nämnts: osäkerheten om sekretess, känsla av otillräcklighet över att inte själv kunna ställa diagnos eller inleda behandling eller olust inför att symtomen orsakats av något banalt.

Jonatan Wistrand säger att det kan handla om ganska konkreta, praktiska svårigheter som just osäkerhet om sekretess, eftersom man som sjukvårdssökande befinner sig bland sina yrkeskollegor, känsla av otillräcklighet över att inte själv kunna ställa diagnos och inleda behandling eller olust inför möjligheten att symtomen orsakas av något banalt som man egentligen borde ha kunnat behandla på egen hand. 

Men det finns också mer djupliggande faktorer.

Det handlar om att man som läkare och patient bryter mot den klassiska rollfördelningen i patientmötet:

– I varje läkar–patientmöte finns en mer eller mindre given dramaturgi som beskriver hur läkaren och patienten ska förhålla sig till varandra. Den har funnits sedan urminnes tider även om den ändrat utseende under olika epoker och inom olika kontexter. Schablonbilden är läkaren som en rationell, stresstålig person med ett stort mått av kontroll över tillvaron, och patienten som läkarens motpol – en mer känslobaserad, utlämnad, hjälpsökande och bräcklig person. När läkaren hamnar i patientrollen uppstår en rollkonfusion. Det tror jag är en stor anledning till att många läkare upplever patientrollen som obekväm eller bekymmersam, säger Jonatan Wistrand. 

I många av de vittnesmål av läkare som Jonatan Wistrand tagit del av beskrivs en smått naiv tro på den egna osårbarheten. 

– En föreställning, som antagligen också utgör en skyddsmekanism i den dagliga kontakten med lidande, om att sjukdom är något som drabbar de patienter man möter i sin praktik, men inte läkarna själva. Och då blir det extra svårt att acceptera att själv bli patient, säger han.

Men Mia Fahlén tycker inte att det är svårt att föreställa sig att vara sjuk, utan det är just det där med att vara patient – den rollen – som är det knepiga.

Hon har själv haft hand om ett antal kollegor som drabbats av bröstcancer, och berättar att de som kommer med knölar i bröst ofta ursäktar sig.

– Då måste man bekräfta att det är jätte-bra att de sökt vård. Fånighetsaspekten är ganska tung för läkare. Man vill inte söka på akuten, för tänk om det inte är något. »Då kommer de bergis sitta och skratta åt mig sen«.

Hur kan man få fler att söka hjälp snabbare?

– Jag tror mest att det är viktigt att prata om det. Både på läkarutbildningen och – framför allt – senare, säger Mia Fahlén. 

– Som läkare ägnar man en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att arbeta med sina egna försvarsmekanismer – att skilja patienterna från mig. Om man inte kunde skärma av sig från floden av ångest och elände skulle man gå under på tio minuter. Därför är det krävande att gå över till andra sidan. Då är de här försvarsmekanismerna helt raserade. 

Blir en doktor som varit sjuk en bättre doktor?

– Nja, det beror på hur man hanterat det. Man kan nog bli en alldeles utmärkt doktor utan att ha varit patient. Men det ger nog en del. Man fattar hur det är att vara i underläge, säger Mia Fahlén.

Hon berättar om en toraxkirurg som rondade när hon var inlagd:

– Jag försökte tala om för honom att jag behövde mer vätska, för jag spydde hela tiden och hade knappt kissat någonting. Men han totalavfärdade mig. En annan gång bad jag att få propofol i stället för morfin, eftersom jag inte tål morfin något bra. Men han vägrade ge mig det, säger Mia Fahlén och fortsätter:

– Jag kände mig helt maktlös. Skulle jag gå härifrån med hål i lungan eller be att få någon annan läkare? Man vill ju inte vara besvärlig. För man vet ju vad vårdpersonalen tycker om besvärliga patienter.

Mia Fahlén tycker också att hon fått förståelse för hur viktigt det är för patienten att vårdpersonalen har en förtroendeingivande front.

– När man är patient går det blixtsnabbt att avslöja personen bakom och stämningen inom vårdlaget – vilka som inte tycker om varandra, vilka som är duktiga på sitt jobb och vilka som inte är det, säger Mia Fahlén.

Intresset för problematiken »läkaren som patient« fick Jonatan Wistrand då han själv insjuknade i testikelcancer tidigt under läkarutbildningen.

Hur upplevde du det?

– Jag blev sjuk redan termin två på läkarutbildningen. Då hade jag ännu inte hunnit skapa mig någon egen läkaridentitet, så personligen upplevde jag ganska lite av den problematik många sjukdomsdrabbade läkare vittnar om. För mig gav sjukdomen snarast en fängslande inblick i hur vården ter sig från patientbädden. Att genomgå cellgiftsbehandling, att ta emot cancerbesked. Detta är upplevelser som jag i dag snarast betraktar som värdefulla erfarenheter i min nuvarande praktik som läkare. Och ofta är det också just så den genomgångna sjukdomen beskrivs av de läkare som själva varit patienter, som en tillgång i det fortsatta arbetet som doktor.

Är det lättare att vara sjuk doktor i dag än det var för, säg, 50 år sedan?

– Ja, det tror jag faktiskt. Vi har inte riktigt samma cementerade rollfördelning mellan patient och läkare som vi hade tidigare. Det finns en större flexibilitet och lyhördhet inför att man faktiskt kan omförhandla de här rollerna i varje enskilt möte, säger Jonatan Wistrand och fortsätter: 

– Läkarrollen är inte heller på samma sätt den helt dominerande identiteten i våra liv. Vi har lättare att hänga av oss läkarrocken när vi går hem och att ta på oss vår privata identitet.

Men inom ett område tror Jonatan Wistrand inte att den uppluckringen ännu riktigt skett, nämligen när det gäller psykisk sjukdom.

– Där finns fortfarande ett starkt stigma, eftersom psykisk sjukdom går på tvärs med både allmänhetens och läkarkårens egen syn på doktorn som en rationell, kapabel och stresstålig individ. Där har vi mycket att jobba med.

De vanliga vårdkanalerna har en tendens att bytas mot mer informella vägar när läkaren blir sjuk. Kan du beskriva det?

– I stället för att sätta sig på akutens väntrum eller boka tid på sin vårdcentral så söker man upp en kollega lite hastigt i en korridorkonsultation eller behandlar sig själv mer och under längre tid än man borde. 

Det finns ju fördelar med det också, påpekar Jonatan Wistrand. I många situationer duger det utmärkt. Men risken är att man fördröjer tiden till diagnos för en bakomliggande sjukdom av mer allvarlig karaktär.

– Här finns en uppenbar risk för både försämrad och försenad diagnostik eftersom man väljer att göra avsteg från de kanaler och flöden som tagits fram i syfte att skapa en patientsäker vård med tydlighet kring utredningsgång och uppföljning. 

Bör det finnas särskilda kliniker för läkare?

– Inom psykiatrin – ja, eftersom psykisk sjukdom fortfarande är stigmatiserande för alla, men kanske alldeles särskilt för läkare. Däremot är jag inte lika övertygad om att man skulle vinna mycket på liknande vårdinrättningar för somatisk sjukdom. Här fyller de rådgivningsnätverk, där man kan ringa andra läkare för en första kontakt, sannolikt en tillräcklig funktion. De minskar tröskeln att ta kontakt med sjukvården och ger i bästa fall ett naturlig steg vidare in i patientrollen.

Om Mia Fahlén blir sjuk nu frågar hon någon kollega om de känner till en specialist som är duktig.

– Sedan beställer jag en tid precis som vanliga patienter. Det har jag lärt mig – att inte hålla på att självdiagnostisera eller fråga mina kompisar.

Läs även:

»Viktigt värna om läkarens individuella behov av sjukvård«

»Extra nervöst när patienten är läkare«