På uppdrag i Kenya

Tidigt en decembermorgon rullar jeepen in till den lilla kyrkan med jordgolv. Teamet lastar vant av plastlådorna med medicin och testutrustning. Doktorns brits och bord torkas av. Några patienter sitter redan och väntar. En kvart senare är mottagningen igång.

Varje år reser drygt femtio läkare med Rotarys läkarbank till Kenya för att tjänstgöra som allmänläkare. Huvudsakligen svenska doktorer men även kollegor från Holland och våra nordiska grannländer.  Drygt 1 000 läkare har rest på 4 000 uppdrag sedan starten 1988. En miljon patienter har behandlats.

Ute i byarna finns frivilligkommittéer som förberett besöket. 

– Det är imponerande hur snabbt man kan få allt på plats med en fungerande provtagning, läkarmottagning och medicinutdelning, säger Anna Danielsson, nypensionerad distriktsläkare från Örebro som för första gången åkt ut med Läkarbanken.

– Hemma är vi vana vid att kunna utreda mer. Man får inse att det är bara de här undersökningarna och de här medicinerna jag har att tillgå – jag får göra det bästa av det. Men det är också det som är charmen.

– Sjukdomsbilden kan ibland vara förvånansvärt lik en svensk distriktsläkarmottagning, säger Anna Danielsson. 

Av tradition och praktiska skäl har många Rotaryläkare varit pensionerade. Malin Häggström från skånska Österlen är yngre och ännu inte klar med sina ST-block i akut- och allmänmedicin.

– Jag tycker yngre läkare ska ta chansen att åka ut. Det är verkligen »win-win«; jag kan göra nytta samtidigt som jag lär mig mycket.

– Folk söker för vaxpropp i örat, ryggont och förkylning – precis som hemma, säger Malin Häggström.

– Men oftast är det naturligtvis väldig olikt. Det som berört mig mest är de HIV-smittade barnen. Jag hade ett tvillingpar på sex månader som tappat mycket i vikt. Jag tror de har små chanser att klara sig.

Flera av klinikerna ligger runt Victoriasjön, ett område med mycket malaria och HIV. 

– Jag har fått lära mig att malaria kan se ut på väldigt många sätt. Förutom feber kan den ge kräkningar, hudutslag och svullnader, säger Catrin Sjökvist, allmänläkare från Malmö som gör sin fjärde resa som Rotaryläkare.

I dag finns ett effektivt snabbtest för malaria och malariamedicinen AL, artemeter–lumefantrin.

– Det är en bra och effektiv medicin. Problemet kan vara att mamman måste bära sitt högfebrila barn i flera kilometer för att ta sig hem. Vi har tillgång till en fattigkassa, och ibland kan vi hjälpa till med en motorcykeltaxi, säger Catrin Sjökvist.

Hudsjukdomar är den sjukdomsgrupp som sätter de svenska läkarna på störst prov. Skabb är vanligt förekommande och kan vara utbredd över hela kroppen med sekundärinfektioner. Andra hudsjukdomar kan vara svårare att diagnostisera.

– Erysipelas är inte lätt att diagnostisera på svart hud, och vissa hudsjukdomar går man helt enkelt bet på, säger Catrin Sjökvist.

Det finns sjukhus som Rotaryläkarna kan remittera till. Men sjukvården kostar, och ofta har patienten varken råd att ta sig till sjukhuset, betala för vården eller lösa ut den medicin som behövs.

Resultatet av en remiss eller operation blir inte heller alltid som man hoppas, vilket är extra besvärligt om man samtidigt vet att patienten måste gå igenom stora umbäranden för att ha råd med den.

– Här kan patienten behöva ta ställning till om den operation jag föreslår är värd det om det samtidigt innebär att patienten måste sälja sin enda ko, säger Malin Häggström.

Medicinmarknaden är inte reglerad i Kenya vilket innebär att patienterna ofta försökt behandla sig själva, många gånger på ett felaktigt eller otillräckligt sätt. Det är inte ovanligt med felbehandlade patienter; allt ifrån patienter med ryggont som behandlas med höga doser antibiotika till hjärtsjuka patienter som ordineras medicin mot magsår. 

Läkarna ställs ibland inför sjukdomar de sällan eller aldrig stöter på hemma. 

– Jag har under den här resan stött på sekundärinfekterad hudsvamp, elefantiasis, jiggers (sandloppan) och cherubism – bara för att nu nämna några, säger Catrin Sjökvist.

Många läkare undrar om deras kunskaper räcker till för att åka till Kenya. Bo Sondén, pensionerad anestesi- och smärtläkare från Ängelholm, gör sin åttonde resa till Kenya. 

– Jag funderade mycket på om jag som specialist hade för smal kompetens när jag åkte ut första gången 2002. Men den svenska läkarutbildningen står sig bra, och det jag inte kunnat själv har jag fått hjälp att lösa av de ofta erfarna teammedlemmarna, säger han.

– Det finns också en lathund vi försöker att hålla oss till så att behandlingen mellan olika Rotaryläkare inte ska skilja sig alltför mycket åt.

De kenyanska teamens kompetens framhålls av flera av de svenska läkarna som en nyckelfaktor till att verksamheten fungerar så bra. Dessa består oftast förutom av läkaren också av en sjuksköterska, en labbtekniker/counselor och en apotekskunnig. 

– Jag tycker egentligen aldrig att arbetet varit för svårt. Däremot kan det bli lite enformigt på kvällarna när strömmen går, vattnet ibland sinar och man inte kan gå ut efter mörkrets inbrott, säger Catrin Sjökvist.

Ansvariga för verksamheten på plats i Kenya är Daniel Muruka och Jacinta Karemi.

– Jag tror aldrig någon läkare har brutit kontraktet eller att vi behövt skicka hem någon på grund av sjukdom, berättar Daniel Muruka. 

Carl-Henrik Pressfeldt, som tidigare hade egen allmänläkarpraktik i Halmstad, är på sitt sjunde uppdrag och tycker att allt har utvecklats till det bättre.

– Vi har tillgång till fler test, bättre mediciner och framför allt har teamen blivit bättre utbildade. 

– Även den inhemska vården har blivit bättre, även om det finns mycket att önska. I dag erbjuder till exempel kenyanska regeringen gratis HIV-testning och gratis bromsmediciner på speciella dispensärer.

– Första gångerna jag var ute fick vi ställa malaria- och HIV-diagnoserna utan tillförlitliga test. Det är klart att det blev mer fel, säger Carl-Henrik Pressfeldt.

Läkare som åker till Kenya drivs ofta av viljan att göra en insats. Gör man någon nytta?

– Ja, jag tycker verkligen att man kan göra en insats, säger Bo Sondén.

– Inte minst har vi stor betydelse för kunskapsöverföringen och för att minska överutskrivningen av antibiotika. Jag hade vid en tidigare resa möjlighet att arbeta tillsammans med kenyanska kollegor. Vi kunde gemensamt diskutera hur problemen skulle lösas. Jag kunde lära ut modern antibiotikabehandling och de lärde mig massor om hudsjukdomar. Det tror jag är ett arbetssätt att utveckla ännu mer.  

– Men det stora problemet är fortfarande fattigdomen i landet. Hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Vi hade nyligen en kvinna med hjärtfel som lyckats skrapa ihop pengar till en operation, men pengarna räcker inte till medicinerna.