Tvingades börja om efter 20 år

»Det här är en bra plats. Här satt jag när de sa att jag kunde börja jobba direkt.«

Fairouz Rustom klappar med handen över soffans mörkgråa tyg. Februarisolen dyker upp utanför det lilla samtalsrummets fönster. Nu är det snart ett och ett halvt år sedan hon satt i den lilla soffan och fick veta att det fanns en plats för henne på gynekologiska mottagningen på Centralsjukhuset i Karlstad. Då väntade hon fortfarande på att få påbörja sin provtjänstgöring och framför allt på att få sin svenska legitimation. »Nyckeln till att kunna jobba som läkare igen«, som hon beskriver det. Aldrig hade hon kunnat ana att hon efter 20 år som gynekolog skulle behöva bevisa sina kunskaper igen. Och helt börja om från början.

Men låt oss – som man brukar säga – backa bandet.

Redan som ung tyckte Fairouz Rustom om att lära sig om människokroppen. Hon hade lätt för att ta in kunskapen och kände tidigt att hon hade fallenhet för att diagnostisera. Med hjärtat som favoritorgan hade hon tidigt bestämt sig för att bli kardiolog. Men under läkarutbildningen övertalades hon av kolleger att byta fokus till gynekologi. 1994 blev hon färdig specialist. Under de första tio åren av sitt yrkesliv arbetade hon både i offentlig och privat sektor, med en egen klinik från år 2000.

– Där jobbade jag när patienten behövde, det var inte så mycket fasta tider som här.

Fram till 2011 levde familjen Rustom ett bra liv i staden al-Hasakah i Syriens nordöstra hörn, nära gränsen till Irak och staden Mosul. Hennes man arbetade på sjukhus som röntgenläkare. De och deras två söner trivdes med vardagen. Men så i mars märkte de en förändring mot det sämre. I mer än ett år levde de med hoppet om att oroligheterna skulle passera. När striderna bara var en timme bort från staden och hoten om att deras barn skulle kidnappas kom fanns det inte längre något hopp kvar. De tog ett snabbt beslut och inom ett par dagar hade de flytt sitt hem.

– I Syrien hade jag och min man byggt upp ett liv. Jag hade patienter på min klinik och vi hade hjälpts åt att bygga upp ett sjukhus. Nu är det sjukhuset bombat och vi tvingades lämna allt. Men vi hade inget val, barnen går först.

Familjen tog sig till Turkiet och därifrån, över Medelhavet, till Rhodos.

– De två timmarna på den lilla båten gjorde mig 20 år äldre. Men vi hade ändå tur. Vi träffade bra människor, som inte lurade oss. När vi kom till Turkiet hade vi egentligen inte bestämt om vi skulle ta båten eller inte. Vi visste inte hur farligt det var innan.

Från Grekland fortsatte familjens resa i 25 dagar genom Europa. Till sist hamnade de i Kållered utanför Göteborg. Att de sökte sig till Sverige var dock ingen slump. Fairouz Rustoms syster flyttade hit som ung och har bott här i 25 år. Därför hade familjen Rustom redan varit på besök och lärt känna Sverige.

Efter två månader skickades familjen vidare till Kärra och efter det till Borås. I väntan på ett uppehållstillstånd, och därmed svenskundervisning, började Fairouz Rustom en kurs i svenska genom kyrkan. Och även om det bara handlade om en timme i veckan, så var det mer än ingenting, säger hon. Efter fyra månader i Borås fick familjen permanent uppehållstillstånd, och vägen mot den svenska läkarlegitimationen började. För Fairouz Rustom var det uteslutet att inte hinna hitta ett arbete innan etableringsstödet tog slut och familjen skulle tvingas söka socialbidrag. Hon läste svenska på högskolan i Borås och började så snart det var möjligt att söka plats för sin provtjänstgöring. Att hon hamnade i Karlstad var mest en slump. Efter att ha skickat ut ansökningsbrev till alla sjukhus i Västra Götaland utan att få napp breddade hon sitt område och skickade till alla hon kunde hitta. Centralsjukhuset i Karlstad svarade, och Fairouz Rustom åkte dit för en intervju. Det var då hon satt i den mörkgråa soffan och fick frågan om när hon kunde börja.

Hon ursäktar sin svenska ett flertal gånger, förklarar att vokalerna är extra svåra och att hon försökt vänja sig vid att läsa från vänster till höger. De svårigheter hon själv beskriver märker lyssnaren dock knappt av. I berättelsen om hennes resa återkommer hon flera gånger till att hon som 45-åring helt plötsligt tvingades börja om från början. Eller »från minus« som hon själv beskriver det.

Och det är just språket som har varit en av de största utmaningarna. Inte bara att mitt i livet lära sig ett helt nytt främmande språk, till stor del på egen hand, utan även kontrasten mellan hur man pratar i skolbänken jämfört med på sjukhuset.

– Det var jättesvårt för mig som bara läst svenska på högskolan, där man fokuserar på gammal litteratur och att snabbt lära sig grammatik. Här på sjukhuset är det fackspråk, förkortningar och på värmländska, som jag aldrig hört innan. Första tiden fattade jag nästan ingenting.

Hon berömmer Landstinget i Värmland för att nyanlända läkare får vara på praktik eller auskultation under tiden de lär sig svenska.

– Då får man höra hur det låter i verksamheten, det är mycket bättre. Det hade varit enklare för mig då.

Det är fler saker som Fairouz Rustom skulle önska hade varit annorlunda när hon kom till Sverige. Hon tror bland annat att mycket hade blivit enklare om nyanlända läkares specialiteter matchas mot arbetsplatser med samma brist.

– Vi trodde att det fanns någon stor plan från regeringen och att vi skulle placeras någonstans där det är brist på just våra specialiteter. Men vi har fått göra allt själva, säger hon.

Nu hann familjen rota sig i Borås och den äldste sonen, som är 20 år, påbörja en utbildning innan Fairouz Rustom och hennes man fått sin provtjänstgöring. Därför bor den äldste sonen fortfarande kvar i Borås, medan resten av familjen flyttade till Karlstad.

Tillbaka till en av alla sjukhuskorridorer. Vägen från huvudentrén till gynekologiska mottagningen på våning två är aningen ologisk för den som går där första gången. Fairouz Rustom rör sig vant genom korridorerna, ner för en trappa och upp för nästa. Hon förklarar att det gäller att följa skyltarna som säger »lila vägen«. Annat var det den första tiden.

– Jag fick en karta i början för att hitta. Och det behövdes, säger hon och skrattar.

På en liten whiteboardtavla utanför ett av de ljusa besöksrummen har någon skrivit »läkare« med blåa bokstäver. Fairouz tar upp pennan och skriver dit sitt eget namn under. Hon har bytt om från den rosa stickade tröjan till landstingets blå tröja och väst i olika nyanser. Hennes kvällspass ska snart starta, men ännu är väntrummet tomt.

I juli 2015 fick Fairouz Rustom sin svenska legitimation, något som hon beskriver som ett glädjebesked, och sedan dess arbetar hon som ST-läkare på gynekologmottagningen.

Trots att hennes väntan på svensk legitimation inte var lika lång mätt i dagar som den är för nyanlända läkare i dag, så beskriver hon den ändå som tuff. Kontrasten mellan att driva sin egen klinik med patienter som kunde ringa dygnet runt och att inte kunna arbeta alls på två år blev påtaglig. Hon säger att mycket av arbetet sitter i händerna och att det kändes som om hennes kunskaper hunnit bli gamla när hon väl fick börja jobba igen. Men en sak har inte förändrats, menar hon. Mötet med patienterna.

– Det är lättare att syssla med patienter, eftersom jag känner människan. Jag vet hur man jobbar med människan även om den pratar ett annat språk. Det är samma känslor, smärtor, sjukdomar.