Frågorna är väsentligen desamma som för 17 år sedan, överbeläggningar och omorganisationer, säger Marie Wedin. Foto: Julia Lindemalm/arkivbild.

Hur kommer det sig att du åter engagerat dig lokalfackligt?

– Jag har insett att det behöver göras. Först blev jag tillfrågad om jag ville bli huvudskyddsombud för läkarna för det har inte varit något sedan jag slutade för tio år sedan eller mer. Och sedan ville den tidigare ordföranden dra sig ur med rätt kort varsel, och då sa jag att OK, då kan jag väl ställa upp.

Vad är det för frågor ni driver?

– Vi hade första styrelsemötet i dag (den 7 april, red anm), och vi räknade ut att det var 17 år sedan det första styrelsemötet förra gången jag var ordförande, men frågorna är väsentligen desamma. Det är överbeläggningar, och det är – som vanligt ur ett Skåneperspektiv – omorganisationer och sviter av omorganisationer, och sedan är det väldigt mycket arbetsmiljöfrågor.

Är det någon fråga som är extra viktig just nu?

– Det är överbeläggningarna, det överskuggar allt annat. Men också att man uppenbarligen tänker göra sig av med alla läkares arbetsrum och gå över till någon landskapsmodell med små hurtsar som rullas fram och tillbaka. Man har ingen förståelse för att det behövs arbetsplatser där man i lugn och ro kan fundera över medicinska problem. Vi förväntas vara något slags ambulerande »think tank« som bara går runt och utför medicinska sysslor här och där och stoppar in det vi kan i dator som råkar stå ledig.

Kommer du till förbundsfullmäktige?

– Nej, dit skickar vi yngre deltagare, dels för att engagera dem och dels för att jag inte har lust att göra samma grej en gång till. Vi kommer att göra så nu att jag försöker styra upp här hemma lite och stödja de yngre så att de lär sig mer och åker på ordförandekonferenser och så, men jag kommer inte själv att åka någonstans.

Vad jobbar du själv med nu?

– Jag är ortoped vid Helsingborgs lasarett.