Hyrläkare kan stoppas i psykiatrin

Jag tycker inte om att man använder termen hyrläkare, eller att man åker och "arbetar en vecka" inom allmänmedicin. Jag tycker det är ett ansvarslöst sätt att arbeta, osolidariskt. Men jag tycker inte det är den enskilde läkarens fel att systemet medger att det är så. Det vore bättre om man som kliniker fick välja om man ville vara anställd eller anlitas som konsult i samråd med uppdragsgivaren och att alla strävar efter premisser som innebär att uppdragens längd måste vara minst 3 månader eller mer om man ska in i en verksamhet och "hjälpa till" som konsult. Det kan vara ett första steg mot att få ordning på missförhållanden som föreligger. Fast läkarbemanning till minst 50 procent med egna specialister i vårdvalet, eller helst 75 procent, borde vara ett krav för att ens få bedriva allmänmedicinsk verksamhet inom ramen för vårdvalet, men formerna för uppdraget som anställd eller konsult är egentligen i sig helt ointressant ur ett kliniskt och logistikmässigt perspektiv.

Jag har sedan 2015 arbetat som hyrläkare. Jag har varit på ett och samma ställe, BUP Mora. Jag är klinsk handledare, och har handlett flera ST-läkare. Jag har velat delta i läkarmöten, verksamhetschefen har gillat detta men det har som jag förstått funnits motstånd från annat håll, och jag har därför inte fått vara med. Jag hade gladeligen även deltagit i utveckling av verksamheten. Jag blev hyrläkare därför att jag "var nödd och tvungen". Arbetsmiljön på min gamla arbetsplats blev fullständigt ohållbar, och de få som ännu arbetar kvar där mår mycket dåligt. Trots att jag var en av de läkare på min enhet som tog flest patienter, så träffar jag idag dubbelt så många. Kontinuiteten för patienterna blir lika bra som om jag vore fast anställld. Jag anser att mitt arbete håller en hög kvalitet, jag är dessutom extra mån om att göra ett bra jobb för om jag får dåliga vitsord riskerar jag att inte få nya uppdrag. Jag trivs alldeles utmärkt, lär mig enormt mycket och får uppskattning från alla håll. Jag tycker du målar upp en nidbild av hyrläkare. Det finns absolut avarter, framför allt när det blir stafettläkare, alltså nya hyrläkare efter bara några veckor eller månader. Men inom landstinget finns också exempel på mindre lämpade läkare, till exempel de som är arbetsskygga och inte gör särskilt många knop.

Per, du har helt rätt i att många, många, många så kallade "hyrläkare" som kommer ut en vecka eller två, eller varannan vecka eller på annat sätt inte tillhandahåller kontinuitet är direkt deletärt för god vård under de former som råder nu. Främst därför att kompetensnivån är så heterogen och jag skulle vilja påstå att minst 50 procent av de som är ute som "hyrläkare" de facto inte levererar på den nivå de har ersättning för, därtill inte har fokus på nationella riktlinjer, landstingens läkemedelsrekommendationer, STRAMA eller visar någon professionell hantering av röntgen, labb eller förskrivningar. Så jag förstår dig. Tyvärr är 80 procent av landets primärvård helt upptagen med att bedriva verksamhet i paritet med de politiska mål (nyckeltal med mera) som föreligger och ett omvårdnadsfokus och ett irrationellt fokus på vad patienter tycker framför vad de faktiskt (medicinskt sett) behöver gör att spiralen accelerar. BÄST är fast bemanning, seniora erfarna specialister och kontiuitet över flera års tid. Vinsten i allmänmedicin är att ha en och samma läkare över tid. Både för patienten och för läkaren. Det är då man verkligen lär sig något och får någon självkännedom och kompetensutveckling (förutsatt att man läser artiklar, har kollegium, patientärenden, fortbildning minst 10 dagar om året) och det går tyvärr att räkna på ena handens fingrar var detta existerar på en och samma vårdcentral runt om i Sverige idag. Det bokas för mycket besök som inte har medicinsk betydelse, detta pga underbemmaning och pga de som har fast tjänst blir sönderkörda i sitt schema med irrationell anvädning av deras läkartider, för mycket patienter, för lite tid för kontaktorsaken, för stor rotation på läkare, budgetunderskott centralt och ingen täckning för de kostnader som verksamheten kräver och så vidare. Det enda sättet att råda bot på allt detta är att göra som i Norge. Ge läkarna autonomi och eget ansvar att bedriva sjukvård som i Norge. Då försvinner problemen i Svensk primärvård inom 3 år. Därtill skulle kostnaderna sannolikt inte gå upp utan snarare ner, produktivitet skulle gå upp, förutsatt att man har en detaljerad revision och ett vårdval som faktiskt är viktat så de som är sjuka får mer ersättning och inte "per besök" som i Stockholm. Landstingen har under decennier undlåtit sig att sätta av finansiella resurser för allmänmedicin i Sverige. I andra EU-länder är upp till 60% procent av läkarkåren verksamma inom allmänmedicin. I Sverige är det närmare 40 000 läkare legitimerade och antalet allmänmedicinare torde vara ca 5000 st och hur många som är verksamma heltid kan säkert en fackligt aktiv senior kollega. Jag respekterar din åsikt, delar dina drömmar men lever i en verklighet som ser annorlunda ut. Arbeta för att vi får det som i Norge, framför att tjata om anställningsformer. Vi vill egentligen samma sak.

Om din utsaga är sann så ser jag inte något uppenbart kontroversiellt i det förfarandet du ondgör dig över. Förmodligen är det produktiva kollegor som lämnat den många gånger ineffektiva och demoraliserande vårdkulturen och så att säga renodlat sin professionalism genom att bli konsulter. Hängt av den trygga men inpyrda snuttefilten. Proffs som tillämpar cirkulär migration inom och mellan vårdkulturerna och berikar vart och ett av dem genom en ständigt breddad kompetens... Hemmastadda överallt och ingenstans. En rotlöshetens frihet som kan vara att föredra framför den kvävande livegenskapen.