ST-läkaren Sofia Lundgren, som utsattes för en hotfull patient, berättar om händelsen.

Foto: Ola Torkelsson

Sofia Lundgren sätter sig på den brungrå stolen. Det dämpade sensommarljuset faller över läkarrummets kala väggar och gråmelerade plastgolv. På ytan är det bara ett rum i mängden, men inte för henne.

Det hade varit en tuff jour. Sofia Lundgren var inne på sitt första år som ST-läkare inom psykiatrin i Lund och jobbade en av många journätter. De akuta situationerna på de olika avdelningarna avlöste varandra och patienternas väntan på akutmottagningen blev allt längre. Klockan närmade sig midnatt när hon satte sig på just den där stolen i läkarrummet. Kvinnan på andra sidan om det lilla runda bordet var frustrerad. Frustrerad över att ha fått vänta i nästan sex timmar på att få träffa en läkare. Frustrerad över att varken medicinering eller samtalsterapi verkade hjälpa. Och Sofia Lundgren kunde känna hur frustrationen växte sig allt starkare under samtalet.

Plötsligt vräker sig kvinnan fram mot henne. Bordet och stolarna slår i golvet och hon hinner knappt reagera innan kvinnans händer trycker åt runt hennes hals. Båda dörrarna är för långt bort för att kunna ta sig ut. Med den ena armen försöker Sofia Lundgren mota bort kvinnan, medan den andra handen söker efter larmknappen. Hon lyckas trycka till den, men tappar greppet innan larmet går igång. Vid andra försöket lyckas hon, och i samma stund som personalen från ett intilliggande rum rusar in släpper kvinnan taget.

– Allt hände så snabbt. När de andra kom in var jag så chockad att jag bara grät och grät och grät. Tårarna bara strömmade utan att jag kunde hejda mig.

Hon togs ur tjänst direkt efter händelsen och befriades från nattjourer under ett par veckor.

– Det var jätteskönt att det var så självklart. Jag tror att det är lätt att man själv tänker att det är lugnt, fast att det kanske inte är det. Man vill inte vara till besvär och tänker inte helt klart när man är chockad.

Polisen som förhörde Sofia Lundgren den där natten förvånades över att hon behövt trycka på larmet i flera sekunder innan det gick igång. Hon tog upp det med sjukhusets säkerhetsavdelning, men fick till svar att det skulle kosta för mycket att byta ut systemet.

Ett drygt halvår senare möttes Sofia Lundgren och kvinnan igen. Den här gången i Lunds tingsrätt.

– Advokaten försökte insinuera att det här är vardagsmat och något man får ta om man jobbar inom psykiatrin. Men så är det inte. Det är en sak om en människa är psykotisk, då är det självklart att man inte polisanmäler, men andra människor får ta ansvar för sina handlingar. Jag tycker att man inom psykiatrin ofta ser mellan fingrarna med det här. Givetvis är det inte helt svartvitt, men det här var ganska långt över gränsen.

Händelsen klassades som våld mot tjänsteman och kvinnan fick villkorlig dom.

– Det kändes bra, jag var inte ute efter att hämnas eller få något skadestånd. Jag tycker bara att man ska anmäla när saker händer.

Sofia Lundgren bär även med sig en annan händelse, från ett annat nattligt jourpass. Efter ett långt samtal med en patient och dennes anhöriga beslutade hon att lägga in patienten. Uppe på avdelningen upptäckte sjuksköterskorna att en av de anhöriga hade en pistol med sig, som hen burit under hela mötet med Sofia Lundgren.

– Efteråt kände jag mig väldigt skärrad. Jag tänkte mycket på vad som kunde ha hänt om jag hade tagit ett annat beslut än det de ville. Eller om något annat gjort dem upprörda under samtalet.

– Att man inte får ha larmbågar för att det är kränkande mot patientens integritet tycker jag är ett konstigt perspektiv, att det skulle vara viktigare än personalens säkerhet. Det känns som om någon måste bli allvarligt skadad innan något händer.

Hon säger att hon inte är rädd, men att det hon varit med om sitter kvar i bakhuvudet som en liten påminnelse om vad som kan hända.

– Jag är mer på min vakt och kommer till exempel aldrig mer att sätta mig så att jag inte kan nå dörren igen.

För henne som relativt oerfaren läkare i början av sin ST har stödet från kollegerna varit viktigt. Hon tror att det är angeläget att prata om det som faktiskt kan bli bättre och ta sig tid till att reflektera kring arbetet.

– Om det finns förbättringspotential så borde vi slå våra kloka huvuden ihop och fundera på varför vi har det så här. Vi läkare är också människor, och det är klart att vi påverkas av situationen. Det är bättre att vi pratar om att det är så här, så att vi kan göra något åt det, än att förneka det och låtsas som att vi är mekaniska och alltid superprofessionella.

Möjligheten att ha med ytterligare personal under patientmöten finns. Och även om hon aldrig skulle tveka att be någon följa med om oron verkligen kom, finns också känslan av att »man inte vill vara till besvär«.

– Jag tror att det är viktigt att man tänker på att vi läkare, som sitter där i en maktposition, samtidigt kan vara ganska utsatta och ensamma i den situationen. Vi har också vårt bagage med oss. Ibland är det som om man tänker att vi läkare inte reagerar eller riskerar att bli utbrända av att leva under hotet om att saker kan hända.

Läs även

Forskaren Sofia Wikman: Nedskärningar och hot följs åt 

»Som medarbetare ska man kräva att det finns rutiner som alla känner till«

När ska man anmäla hot och våld?

Rasmus Madsen, AT-läkare, berättar:

»Det var ett märkligt samtal redan från början. Patienten sa nästan ingenting, och mitt under samtalet blev han plötsligt väldigt upprörd och sprang ut ur rummet, men eftersom vi gjorde bedömningen att han inte behövde vara kvar mot sin vilja fick han gå hem. Två dagar senare kom han tillbaka till akuten och frågade efter den läkare som han träffat tidigare. Han var väldigt påstridig. När sköterskan kom in på expeditionen och förklarade förstod jag ganska snabbt att det var han, men jag fick inte riktigt klart för mig vad han ville. Jag tänkte att han kanske hade några frågor eller ville be om ursäkt för förra gången. Sköterskan följde med in, och av en slump fanns det en väktare på mottagningen som vi bad vänta utanför dörren. 

Han var likadan som förra gången och jag fick liksom leta fram alla svar. Vi satt rätt länge och pratade. Han sa att han varit arg på mig och hade tänkt göra något dumt, men att det gått över. Vi avslutade samtalet och jag gick mot dörren för att låsa upp. Jag stod med ryggen mot honom, men hann se hur han tog upp en morakniv ur jackfickan. Jag skrek ’kniv’ och sprang mot honom för att få kontroll över kniven. Sen blev det slagsmål på golvet. I situationen gick det på något sätt långsamt. Jag hann tänka ’vad gör han med den?’ och sedan ’skit samma, han ska inte stå bakom mig med en kniv’. Efteråt kändes det mest overkligt och samtidigt som att det kunde ha gått väldigt illa. Sköterskan som var med är väldigt erfaren och plockade upp vibbarna att det var något avvikande med honom, det hade inte alla gjort. Jag tror att det var första gången som jag hade med mig någon under ett samtal, för oftast sitter man ju själv.

Även om jag har varit med om hotfulla situationer förr så var det första gången som det var riktat specifikt mot mig. Det var väldigt obehagligt, att det var ett personligt hot på det sättet. Efteråt har jag tänkt mycket på att man är väldigt utlämnad. Det står mitt namn på alla journaler som ligger på nätet och det hade inte varit svårt för honom att ta reda på var jag bodde. Jag var jätterädd efteråt och hoppade till varje gång jag såg någon på stan som påminde om honom till utseendet. Nu tänker jag inte lika mycket på det, och det hjälpte ganska mycket att jag flyttade från Stockholm. Även om det inte var på grund av den här händelsen som jag flyttade, så var det skönt att det sammanföll. Jag har också tagit bort mig från alla databaser, så det känns tryggt, men också jätteorättvist.

Det här var i väntan på AT, då jag bara jobbade jourer. De från Norra Stockholms psykiatri har varit jättebra, och jag kunde ge bort de jourer som jag hade inbokade. Efteråt var det jättemånga som hörde av sig, både som chefer, kolleger och kompisar. Stödet från kollegerna har verkligen varit jätteviktigt.

Han blev dömd till skyddstillsyn, och det är det som känns mest pissigt. Att man tydligen får göra såhär utan några som helst konsekvenser. Det här klassades inte som våld mot tjänsteman och det var till och med förmildrande att han var upprörd och att det hände på just den psykiatriska akuten. Jag tycker att man ska ha krav på något skydd när man ställer upp på att vara utsatt i och med den yrkesroll man har. Det borde vara tydligt från samhällets sida att det inte är acceptabelt och att vi måste kunna göra vårt jobb. Varför ska det bestraffas extra hårt att slå på en polis, men mindre om man slår på en läkare? Vi är helt utlämnade. Vi har ingen skyddsutrustning, inga vapen, ingenstans att ta vägen och inga kolleger som alltid är med oss. Jag har haft mardrömmar om vad som hade hänt om jag varit ensam med den här killen. Nu gick det ju bra, men det var bara en slump.«

Ioannis Rigopoulos, överläkare, berättar:

»Jag tjänstgjorde i Södertälje och träffade en patient som jag väldigt starkt misstänkte var amfetaminist. Han ville få ett narkotika­klassat preparat utskrivet, som man behöver en ADHD-diagnos för att få. Jag var den tredje läkaren som gjorde en bedömning av honom, och det fanns ingenting som talade för ADHD. När han förstod att han inte skulle få preparatet förskrivet ringde han till både en sjuksköters­ka och en mentalskötare. De svarade inte, så han lämnade meddelanden i deras röstbrevlådor där han sa att han skulle vänta på mig utanför sjukhuset och döda mig. De skulle hälsa ’i morgon blir hans sista dag i livet’. Jag blev förstås väldigt rädd. Jag spelade in meddelandena med min mobiltelefon och bad även de andra att spara dem. Sen ringde jag polisen och gjorde en anmälan. Jag bad också min chef om två veckors akut ledighet, för jag tänkte att det skulle ge honom tid att glömma bort det. Min chef hanterade situationen väldigt bra och såg till att jag fick sällskap av väktare från sjukhuset till parkeringen som ligger en bit bort. De första veckorna när jag kom tillbaka till jobbet var jag lite på min vakt. Jag kollade lite extra omkring mig så att ingen följde efter, men efter det har det känts lugnt. Vi har en låst dörr, så på jobbet kände jag mig trygg, och min chef bestämde att vi skulle ringa polisen om han kom tillbaka.

Jag har inte förändrats i mitt sätt att arbeta och jag känner mig alltid trygg på jobbet. Hot och våld inom psykiatrin är inte ovanligt, även om de oftast är av lättare karaktär. Vi kolleger pratar mycket med varandra när sådana här saker händer, och alla klinikledningar som jag jobbat under har stöttat och hjälpt oss doktorer så att vi kan arbeta på ett professionellt sätt. Jag tror att det är väldigt viktigt med ett bra bemötande från cheferna. 

Från polisen känner jag däremot inte att jag fick något bra bemötande. Jag är verkligen jättebesviken på dem. Efter sex månader kontaktade de mig via brev och berättade att utredningen skulle läggas ner eftersom det inte fanns tillräckligt med bevis. Vi var tre personer som hade inspelningen sparad på våra telefoner, vad behöver man mer? 

Jag blev hotad för att jag var professionell i mitt yrke och gjorde ett bra jobb, inte för att jag gjorde något dumt. Det är viktigt att man markerar att man inte får bete sig på det här sättet inom vården, och jag tvekade aldrig att anmäla. Även om vi är beredda på hot så finns det en gräns för allt. Dels för vår självrespekt, dels av respekt för vår yrkesroll och tjänst. Att man kommer till psykiatrin och träffar en psykiater innebär inte att man kan säga absolut vad som helst.«