När ska man anmäla hot och våld?
Utifrån ett fackligt perspektiv borde hot och våld alltid anmälas för att visa att det inte accepteras. Här är det emellertid så att den som drabbas också bör lyssnas på och ha något att säga till om, eftersom det är den individen som är själva brottsoffret och som får gå igenom den juridiska processen. Det kan tänkas finnas situationer där en enskild individ av någon anledning inte vill polisanmäla och det kan vara viktigt att väga in och respektera en sådan uppfattning också, utan att gå in i detaljer.
Kan arbetsgivaren göra en polisanmälan å den drabbades vägnar? Kan man i så fall vara anonym?
Arbetsgivaren kan, och kanske rent av bör, göra en polisanmälan när hot eller våld uppstår på en arbetsplats. Frågan om anonymitet är inte alldeles enkel att besvara eftersom man då måste definiera vad man menar med anonymitet. Det man kan säga är att anmälarens eller brottsoffrets personuppgifter inte är offentlig handling under polisens förundersökning, utan blir det först om det väcks åtal. Om och när åtal väl väcks finns det ingen möjlighet att vara anonym.
Man kan som brottsoffer få andra stöd inom ramen för lokalt personsäkerhetsarbete, där polisen bedömer vilken/vilka skyddsåtgärder som ska användas i det enskilda fallet; det kan till exempel röra sig om rådgivning, bevakning och olika tekniska hjälpmedel, kontaktförbud med mera. Man kan även kontakta åklagare för samtal om man är osäker på att uppträda i domstol. Utöver detta finns regelverk kring skyddade personuppgifter såsom sekretessmarkering, kvarskrivning vid flytt samt fingerade personuppgifter när det föreligger reella hot mot brottsoffer och/eller vittnen. Som brottsoffer kan man även begära målsägandebiträde, som ofta är en advokat. En sådan begäran prövas utifrån brottets art. Det finns också olika former av stöd till brottsoffer inom ramen för Brottsofferjouren med mera.
Räknas brott mot läkare som »våld mot tjänsteman«? Om ja, i vilka situationer? Innebär det någon skillnad för den som drabbas?
Det kan anses utgöra våld mot tjänsteman, om den som utsätts för våld utövar myndighet. Med myndighetsutövning menas alla beslut av stat eller kommun som innebär ett bestämmande över en enskild. Det kan röra sig om att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinåtgärd med mera för den enskilde. En domstol har således att avgöra om läkaren utsattes för våld på grund av myndighetsutövning och om brottet då ska bedömas som våld mot tjänsteman eller misshandel. Straffskalan är något högre för våld mot tjänsteman (max fyra år) jämfört med misshandel av normalgraden (max två år). Det finns utöver det domstolsavgöranden där domstolen kommit fram till att hot mot läkare i tjänsten utgör så kallat artbrott med högre straffvärde än normalt. Artbrott är brott som samhället ser särskilt allvarligt på.
Vad kan Läkarförbundet hjälpa till respektive inte hjälpa till med?
Vi kan redogöra i stort för det som nämns under respektive fråga ovan. Lokalt kan man vara stödperson på plats. Man bör alltid vända sig till sin arbetsgivare, sitt skyddsombud och vid behov sin fackliga representant. Man ska inte lämnas ensam när man utsatts för brott. Som medlem kan man också alltid ringa vår medlemsrådgivning. Vi kan informera om vilka lokala representanter som finns och som medlemmen kan kontakta. Lokalföreningen kan hjälpa den drabbade att diskutera med arbetsgivaren vilka stödåtgärder som ska sättas in. Efter en sådan händelse är det också väsentligt att man lokalt går igenom säkerhetsrutiner på nytt för att se om och varför det brustit, hur man kan förebygga en upprepning med mera. För den som behöver prata med någon utomstående kollega om sin situation kan vi även erbjuda kontakt inom ramen för Kollegialt nätverk. Vi utreder emellertid inte brott och agerar inte heller målsägandebiträden, eftersom det är åklagare som har till uppgift att utreda brott och det bör vara brottmålsadvokater som agerar målsägandebiträden.
Läs även
ST-läkare överfölls av patient: »Allt hände så snabbt«
Forskaren Sofia Wikman: Nedskärningar och hot följs åt
»Som medarbetare ska man kräva att det finns rutiner som alla känner till«