Överbeläggningar och utlokalisering av patienter har i snitt ökat med 19 procent för somatisk vård och 37 procent för psykiatrisk vård mellan åren 2013 och 2015, enligt rapporten.
Risker med en permanent ansträngd vårdsituation och överbeläggningar är att situationen normaliseras och accepteras, vilket kan resultera i att patientsäkerhetsrisker inte rapporteras. Överbeläggning ökar risken för vårdskador, men rapporteringsgraden minskar vid en hög medelbeläggning på grund av tidsbrist, enligt rapporten.
Överbeläggning bidrar också till en sämre arbetsmiljö, stress och att personalen inte upplever att de kan erbjuda den vård de önskar. Utlokalisering ökar behovet av att vidarebefordra information, vilket tar resurser från annat vårdarbete.
Överbeläggningar och utlokaliseringar ökar i landet, men det är stora variationer mellan landstingen. Värst är det i Landstinget Sörmland, där man hade 9,5 överbeläggningar eller utlokaliseringar per hundra disponibla vårdplatser 2015. Bäst var det i Region Kronoberg, där man bara hade 1,2 överbeläggningar per hundra disponibla platser och inga utlokaliseringar alls.
Landstingen skiljer sig åt när det gäller antal besök till akutmottagningar, inskrivningsfrekvens på akutmottagningarna, antal vårdtillfällen i sluten vård, medelvårdtider samt antal dagar som utskrivningsbara patienter är kvar på sjukhuset. Även antalet disponibla vårdplatser skiljer sig åt. Vården är alltså olika organiserad och patienters behov möts på olika sätt i olika delar av landet, enligt rapporten.
Även om överbeläggningarna ökar generellt finns det sjukhus och landsting som går åt motsatt håll. Region Jönköpings län har halverat antalet överbeläggningar/utlokaliseringar från cirka 3,3 till cirka 1,6 mellan 2013 och 2015. När det gäller sjukhusen har Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset minskat överbeläggningarna, liksom Länssjukhuset Ryhov.
SKL har samlat erfarenheterna från några av dessa landsting och sjukhus i rapporten, som också innehåller verktyg och metoder för att på olika nivåer i vårdkedjan arbeta för att minska behovet av akutsjukvård eller sjukhusvistelse.
Överbeläggningar och utlokaliseringar uppstår på sjukhusen, men att minska dessa är ett gemensamt ansvar för samtliga huvudmän i hela vårdkedjan. En enda akut slutenvårdsepisod motsvarar kostnaden för 56 besök hos husläkare i primärvården eller 220 hemtjänsttimmar för de mest sjuka äldre, enligt rapporten.
Ett första steg är att politiker och centrala beslutsfattare ska formulera strategier för en sammanhållen vårdkedja och en plan för hur olika aktörer kring patienten ska samarbeta.
På central nivå är gemensamma forum för möten mellan alla aktörer viktiga för de olika deltagarna att förstå sin roll i vårdkedjan, och gemensamt fatta beslut om till exempel nya arbetssätt och utvecklingsarbeten.
Även på verksamhetsnivå är gemensamma möten med de olika aktörerna kring patienten viktiga för att få en överblick och förstå helheten.
I det konkreta arbetet med patienterna är tydlighet, rutiner och riktlinjer som sprids och tillämpas och en god planering i hela vårdkedjan viktiga ingredienser i arbetet med att minska överbeläggningar på sjukhus i ett senare skede. Ett sätt att ha rätt bemanning vid rätt tidpunkt och utnyttja resurserna bättre är så kallad task-shifting. Det innebär att arbetsuppgifter flyttas mellan yrkesgrupper för att frigöra resurser och bättre utnyttja kompetensen inom arbetsgruppen.
På sjukhus ger en central hantering av vårdplatserna bättre förutsättningar att minska överbeläggningarna. Viktigt är att bedömningar inte bara görs utifrån hur många patienter och tillgängliga platser som finns utan även utifrån hur vårdtunga patienterna är och vilken kompetens personalen har. En aktiv vårdkoordinator arbetar med målet att rätt patient ska vårdas på rätt plats från början, vilket ger effektivare vårdprocesser och kortare vårdtider.
Detta står i bjärt kontrast mot det som nu planeras i Sörmland, där man från 1 januari 2017 flyttar tillbaka ansvaret till klinikerna.
– Anledningen till att vi decentraliserar är att vi inte är nöjda med hur det fungerat. Siffrorna för överbeläggningar och utlokaliseringar ligger för högt i Sörmland, och vi tror att den här åtgärden skapar ett större ansvarstagande när man bemyndigas att ha hand om hela vårdkedjan. När det gäller vårdplatsplaneringen verkar den osciillera mellan två ändpunkter och nu rör vi oss, som de flesta landsting, mot en decentralisering, säger Fredrik Lundgren (L), hälso- och sjukvårdslandstingsråd i Landstinget Sörmland.
Finns det inte risk att personalen får ägna sin tid åt att lösa vårdplatserna i stället för att ägna sig åt att vårda patienter?
– Nej det tror jag inte. Det är väldigt angeläget att vi får ner medelvårdtiderna i Sörmland och det kräver att vi blir bättre i hur vi hanterar vårdkedjan och får patienterna utskrivningsklara. Det kräver också att vi har ett bra samarbete med kommunerna så att patienten har ett boende att komma till. Övergången måste fungera och där har vi en del utvecklingsmöjligheter.
De centrala punkterna för att komma till bukt med överbeläggningar ligger på en annan nivå, enligt honom.
– Det är framför allt närvården och de mobila teamen man måste utveckla. Vi måste få ut personal från sjukhuset och in i mobila team för att kunna ta hand om kroniskt multisjuka äldre som behöver någon typ av åtgärd, men där det är helt fel att de kommer in på akuten och blir inlagda. Där ligger huvudspåret, och där har vi kommit en bit på vägen, men det återstår en massa andra saker att göra.
Läs mer:
Mobila team lösning på flera håll
- Region Kronoberg har en så kallad LINK-sjuksköterska som har koll på att rutiner följs när det gäller in- och utskrivning på sjukhus och samordnad individuell vårdplan. När något inte fungerar tar hen kontakt med de aktuella vårdenheterna för att lösa problemet direkt.
- I Skellefteå startades ett fördjupat samarbete på verksamhetschefsnivå med representanter från sluten vård, primärvård och Skellefteå kommun när man observerade att utskrivningsklara patienter blev kvar på sjukhus. Representanterna samlades regelbundet för att definiera problem, definiera ansvar och följa upp de beslut som fattats. De upplevde också att de fick ett större förtroende för varandra.
- På Ängelholms sjukhus vårdades en betydande del gamla och multisjuka inom sluten vård utan att vara i behov av specialiserad vård. Där skapades ett mobilt team som gjorde hembesök hos patienter med behov av akutsjukvård. Teamet består av läkare från slutenvården, sjuksköterskor från primärvård eller slutenvård, samt en sjuksköterska från kommunen som kan fatta biståndsbeslut. Patienter med större behov av akutsjukvård identifierades och för dem användes ett proaktivt och uppsökande arbetssätt med riktade insatser av ett närsjukvårdsteam. Behovet av vårdplatser inom sluten vård har minskat efter införandet av de mobila teamen.
- I Region Jönköpings län finns mobila geriatriska team. Dessa består av läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator, apotekare, logoped och dietist som gör hembesök hos patienten för att förhindra inläggning på sjukhus.
- Närvård i Skaraborg har infört en integrerad vårdmodell med tre sorters mobila team: Hemsjukvård, med en mobil hemsjukvårdsläkare för patienter i kommunal hemsjukvård. Närsjukvårdsteam med en geriatriker och två specialistsjuksköterskor ger vård i hemmet. Ett palliativt team med två läkare och tre sjuksköterskor ger vård i hemmet och samarbetar med hospice, kirurgkliniken, primärvården och kommunens sjuksköterskor och hemvård.
Läs hela rapporten med fler exempel:
