– Det är patientmötet som driver och engagerar mig. Att göra skillnad – att beröra, säger Valdemar Erling, ordförande Svensk förening för narrativ medicin. Foto: Lena Garnold.

Vad är narrativ medicin?
– Det är ett ganska öppet begrepp. Det syftar till att ta till vara på patientens berättelse – anamnes. Det är genom den som man kan se personen bakom sjukdomen. Inom sjukvården reduceras patienten annars lätt till »ett förmaksflimmer«. Men narrativ medicin handlar även om min egen berättelse som läkare, hur jag jobbar och reflekterar över patientens berättelse.

Läkaren Josabeth Hultberg beskriver det i tidskriften »Allmänmedicin« som en modern beteckning på något som i viss uträckning alltid pågått. En grundläggande uppgift för en läkare är ju att lyssna till patientens berättelse och försöka förstå hur patientens upplevelse kan påverka sjukdom och sjukdomsuppfattning. Håller du med henne?
– Javisst. Det är egentligen inget nytt.

Varför har ni startat föreningen?
– Vi tycker att patientmötet och patientberättelsen har försvunnit ur vården. Internationella jämförelser visar att svenska läkare pratar väldigt lite med sina patienter. Inom slutenvården lider vi speciellt av det. Trots att vi möter människor som är svårt sjuka, så har samtalet trängts undan. Vi tillbringar mer och mer tid framför datorn i stället.

Hur ser intresset ut?
– Det verkar vara stort. Jag tror att många läkare känner sig pressade och tycker att yrket har blivit ganska torftigt – är det bara ett krig mot sjukdomar vi håller på med? Många saknar det som gjorde att de valde att bli läkare: att träffa patienter.

Hur kan narrativ medicin förändra det?
– Jag tror att det kan vara ett sätt att »reclaim the patient«. Alla – till och med Göran Stiernstedt i sin utredning – säger att patientmötet är vårdens minsta beståndsdel och det mest värdeskapande. Ändå ger vi det inte plats.

Vad beror det på?
– Jag tror inte man bara kan belasta politiker, det handlar om hur samhället ser ut och vilka traditioner som råder. Inom slutenvården har man länge organiserat vården efter modeller från tillverkningsindustrin. Då har samtalet fått träda tillbaka.

Hur tycker du att narrativ kompetens värderas i dag?
 – Inte så högt. På vår akutmottagning här i Västra Götalandsregionen mäter vi den tid det tar från det att en patient kliver in på akuten tills patienten träffar en doktor. Det är ett av våra kvalitetsmått. Det är givetvis viktigt, men ingen mäter den tid som patienten är med doktorn. Ingen är intresserad av det i de flöden som vi har. 

Ett viktigt mål för föreningen är att verka för att berättelsens roll i förståelsen av sjukdom används som en metod för att bli en bättre läkare. Hur kan man öva upp denna kompetens?
– Man kan använda skönlitteratur, film, konst – egentligen allt som handlar om förståelsen av det mänskliga mysteriet, för att reflektera. Det behövs för att bli en empatisk doktor. Vi möter ju drabbade människor som är utlämnade, och om vi ska kunna möta dem på ett sätt så att de känner sig sedda och omhändertagna så måste vi jobba med den förmågan. 

Vad kan man vinna på det?
– I dag ser man att ungefär 15 procent av diagnoserna som sätts är fel. Jag tror att den narrativa kompetensen gör det lättare att ställa rätt diagnos och hitta rätt nivå på hur vi ska handlägga patienten. Så det inte bara görs strikt efter vårdprogrammet, utan efter den individ som vi har framför oss.

Hur arbetar ni med narrativ medicin på medicinkliniken på Kungälvs sjukhus?
– Vi har samarbetat med Columbia-universitetets program för narrativ medicin när vi skapade vårt nya sätt att ronda på. Syftet är att i stället för att gå från säng till säng erbjuda ett rum där det går att få till ett samtal på en mer jämbördig nivå. Det ger förutsättning för närvaro och tillit i ett möte som gör att patienten kan våga berätta. Jag märker att historierna har blivit annorlunda. Det är lättare att ana personen bakom sjukdomen och fånga det som betyder något för patienten.

Hur kommer ni att fortsätta arbeta med detta i föreningen?
– Vi hoppas bli en mötesplats för den här typen av diskussioner, genom exempelvis föreläsningar och workshops. 

Läs mer:

Rita Charon – »Acceptera att du inte kan allt«

Här är patienten en del i teamet

Nydanande rondmodell prisas

Narrativ medicin

Narrativ medicin har sedan slutet av 1990-talet utvecklats till en klinisk metod. Syftet är att öka läkarens (och andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården) förmåga att förstå och möta patienters sjukdom, lidande och utsatthet.

Berättelsen står i centrum. Det handlar om att som doktor uppmärksamt lyssna och ta del av berättelser från patienter och närstående. Att göra det är nödvändigt för att skapa sammanhang, helhet och mening, enligt Svensk förening för narrativ medicin.

Föreningen tycker att det borde vara lika prioriterat att utveckla medarbetarnas förmåga och förutsättningar för lyssnandet i vården som att införa avancerade tekniska apparater och metoder för diagnostik.

Den nystartade föreningen vänder sig både till dem som arbetar inom vården och andra som är intresserade av berättelsens roll i förståelsen av sjukdom. Föreningen kommer att drivas i samarbete med Program in Narrative Medicine på Columbiauniversitetet i New York.

Läs mer här.