Det är Nationell samverkansgrupp för kunskapsstyrning inom Sveriges Kommuner och landsting (SKL) som tillsatt en expertgrupp för att kartlägga långvarig smärtvård inom primär- och sjukhusvården.

Syftet med rapporten, som har titeln »Nationellt uppdrag: Smärta«, är bland annat att ge en bred och djup genomlysning av smärtvården i Sverige. Rapporten har även identifierat ett antal brister inom smärtvården. Exempelvis att det finns omotiverade skillnader och att vården ges ojämlikt.

– Smärtvården är spretig. Vilken behandling du får, eller om du får behandling över huvud taget, beror på var du bor. Smärtbehandlingen nationellt är underutvecklad, säger Clas Mannheimer, professor och medicinskt ansvarig vid smärtcentrum i Kungälv, som ingått i expertgruppen som tagit fram kartläggningen.

Enligt honom finns det flera skäl till det. Den långsiktiga stabiliteten är dålig, samarbete mellan olika vårdnivåer saknas och det finns inga skriftliga uppdrag.

– Man saknar ett nationellt vårdprogram och ett kompetenshöjningsprogram. Man saknar regionala kunskapscentra och kvalitetsregister. Det är många bitar som måste falla på plats, säger Clas Mannheimer.

– Jag tror inte man har observerat på ledningsnivå att detta är en stor grupp patienter som man bör ta tag i och organisera upp vården för. När Socialstyrelsens utredning på området kom 1994 så resulterade den initialt i en del konkreta förändringar, såsom specialistkompetens för läkare i ämnet smärtlindring några år senare. Men sedan dog aktiviteten ut på 2000-talet, det hände ingenting, fortsätter han.

För att råda bot på detta har expertgruppen lagt fram ett antal förslag och rekommendationer. Ett förslag som ges i rapporten handlar om att förändra arbetssättet med dessa patienter.

– Vi vill att patienter med långvarig smärta bör nivåstruktureras. Nivå 1 är till exempel primärvården. Där finns de flesta patienterna och då kan man utveckla organisation, kunskap och utbildning. Nivå 2 kan man tänka sig är multiprofessionella team som finns inom primärvården för att arbeta med patienter som kräver samordnade insatser. Nivå 3 kan vara inom specialistvården, där vi kan ta hand om patienter som kräver mer specialiserad kunskap. Nivå 4 ska vara speciella, ofta universitetsanknutna, center som kan fungera som regionala kompetenscentra, och där patienter kan läggas in, säger Clas Mannheimer.

Ett annat konkret förslag handlar om att bygga upp ett nationellt programråd för smärtvården, vilket redan finns för ett antal andra sjukdomar. Enligt rapporten utgår huvudmännen från stora behov i befolkningen, stora samhällskostnader och skillnader i vård- och omsorgspraxis när programråd etableras. Dessa punkter stämmer väl in på smärtvården, menar författarna.

– Vi tror att smärtvården är en fråga som man bör lyfta generellt. Den är så komplex så att man behöver ha ett nationellt program som ska skapa enhetliga riktlinjer för hur man bygger upp vården, skapar utbildning och nationella kvalitetsregister så att det är likadant överallt. Det är inte konstigare än att man har ett nationellt program för diabetesvården, vilket har gett väldigt bra resultat. 

Här kan du läsa hela »Nationellt uppdrag: Smärta«