De blir nya läkare – mitt i livet

Läkartidningen träffar Christina Lundell, 46, Karl Rombo, 40, och Anna Manhag, 43, på Södersjukhusets kliniska träningscentrum (KTC) en kall och mörk vinterkväll. Alla tre har just avslutat första dagens arbetspass i en tre veckor lång praktikomgång: Christina Lundell på hematologen på Karolinska universitetssjukhuset, Karl Rombo på S:t Görans akutmottagning och Anna Manhag på en akutvårdsavdelning på samma sjukhus.

Mitt i livet bestämde de sig för att byta karriär och bli läkare. Nu är de inne på femte terminen och kursen i klinisk medicin på Karolinska institutets läkarprogram.

– Min dotters kompis mamma är kinesisk forskare, och hon blev mäkta förvånad när jag berättade vad jag gjorde och undrade om jag verkligen får gå i samma klass som de andra studenterna, säger Christina Lundell och skrattar.

Hon har i hela sitt vuxna liv arbetat som journalist, Karl Rombo som operasångare och Anna Manhag med politik och kommunikation. De är långt ifrån ensamma på läkarprogrammet om att ha en annan yrkesbakgrund – enbart i deras T5-klass finns bland annat en naprapat, en fotomodell, en kiropraktor, en pilot, en dj, en Google-chef och en civilekonom. Men faktum är att den stora majoriteten av studenterna är runt 20, det vill säga födda på 90-talet.

– På en av våra föreläsningar satt jag bredvid en 20-åring som berättade att det är så praktiskt att bo hemma när man pluggar, eftersom hans mamma lagar mat och tvättar åt honom. Då tänkte jag att »det är ju jag som är den mamman«, det blev en påminnelse för mig om vilka diametralt olika livsfaser vi befinner oss i, säger Christina Lundell. 

För henne var en av anledningarna till karriärbytet att hon vill kunna jobba tills hon är 75, vilket knappast vore möjligt som journalist. Karl Rombo däremot fick en för tidigt född dotter, tillbringade 3,5 månader på neonatalavdelning och upptäckte att han trivdes förträffligt i sjukhusmiljön. Anna Manhag har velat bli läkare sedan hon var liten, men inte förrän under en föräldraledighet startade hon från scratch genom att läsa in högskolebehörigheten på Komvux.

– När jag var runt 20 kändes två år på Komvux och därefter 5,5 års utbildning som en oändlighet, men 20 år senare insåg jag att det inte borde stoppa en dröm. Ibland har jag så klart undrat vad jag gett mig in på. Under de första teoretiska terminerna tyckte jag kanske inte alltid att den praktiska framtida nyttan av det vi läste var glasklar. Men ju längre in i utbildningen vi kommer, desto tydligare blir kopplingen till den kliniska vardagen, vilket gör lärandeprocessen både lättare och roligare.

Alla tre har relativt små barn hemma, Christina Lundell på heltid och Karl Rombo och Anna Manhag varannan vecka. Det är en utmaning för dem att hinna med den digra kurslitteraturen: för Anna Manhag till exempel blir det mycket pluggande i sim- eller sporthallen när barnen har simskola och fotboll, eller också hemma i soffan när de har gått och lagt sig på kvällen. Christina Lundell bor i närheten av Karolinska institutet (KI) och har samlat hela sitt liv inom en radie på två kilometer. Karl Rombo försöker att se studierna som ett heltidsarbete, mellan kl 8 och 18, för att hinna med de övriga delarna i sin vardag. Och det fungerar.

– Samtidigt borde det vara en stor fördel när vi ska ut i arbetslivet som AT-läkare att vi redan har fått våra barn. Livserfarenheten kommer säkert också att vara en tillgång. Problemet är att den inte motsvaras av medicinsk kunskap än. Patienterna kan luras att tro att vi är mer erfarna än våra kanske mycket yngre handledare, och det måste man vara ödmjuk inför och förtydliga var man befinner sig i utbildningen, säger Karl Rombo.

Läkarstudierna beror varken för Karl Rombo, Christina Lundell eller Anna Manhag på någon önskan att göra karriär, eftersom de är och har varit framgångsrika i sina tidigare yrken. Inte heller förväntar de sig att komma upp i lön förrän de är färdiga specialister, och eftersom vägen dit är lång blir det inte många pensionspoäng.

– Vi måste vara fokuserade och se till att komma in på rätt spår i ett tidigt stadium. Det finns inte samma marginaler att testa olika saker eller åka utomlands. Rent konkret är det vissa specialistområden som känns mer oåtkomliga för oss. Kirurgi till exempel kräver åratal av mängdträning medan också allmänmedicin, som många föreslår som ett givet karriärval, kräver många år av patientmöten för att man ska bli helt självgående. Kanske är det bättre att utveckla spetskompetens inom ett smalt område, säger Karl Rombo.

Christina Lundell fyller i:

– Det är nog svårt att veta redan nu vad det blir, först under den kliniska träningen kommer jag att märka vad som är roligast och passar mig bäst. Men jag har en idé om att mina patienter ska vara vuxna och vakna, jag vill kunna prata med folk, det är någonting som jag har fått träna på under alla mina år som journalist.

– Jag tror dessutom att det till viss del beror på slumpen var vi hamnar någonstans; alla de erfarenheter som vi får och de handledare vi kommer att ha under våra kliniska placeringar spelar troligtvis in i de val som vi så småningom gör, lägger Anna Manhag till.

När och om de blir färdiga specialister kommer alla tre att vara över 50, men det är ingenting som oroar dem. De har inte märkt någon direkt åldersdiskriminering vare sig på skolan eller under den kliniska delen av utbildningen – särskilt inom primärvården har bemötandet snarare varit uppmuntrande.

– Men jag har fått veta att det är meningslöst för mig att söka AT på ett visst sjukhus på grund av min ålder, flikar Karl Rombo in.

– Det är en märklig inställning. Väldigt få stannar väl ändå mer än 20 år på en arbetsplats i dag. Låt oss göra det mesta av det.

Något annat som de måste vänja sig vid är att ta ett kliv tillbaka, vilket inte alltid är så lätt efter ett tidigare liv som drivande i sina respektive yrkesroller.

– Det är en utmaning att stå längst bak och befinna sig längst ner i hierarkin igen. Dessutom ligger det så mycket trovärdighet i läkarrollen att jag måste bli mer återhållsam i min kommunikation, och det känns lite ovant, förklarar Christina Lundell.

– Bara att sätta sig i skolbänken igen, som en anonym åhörare under de första årens massföreläsningar, blev en stor omställning, säger Anna Manhag.

Samtidigt, säger Karl Rombo, avundas han inte de yngre kollegorna.

– Många har svårt att bli lyssnade på. Det finns fortfarande de som har svårt att ta instruktioner från en ung och kompetent kvinna, vilket gör mig förbannad när jag ser det.

I och med läkarstudierna har Christina Lundell, Karl Rombo och Anna Manhag ställts inför ett helt nytt problem: att hantera sin egen hypokondri. Detta drabbar studenter i alla åldersklasser, men tycks bli extra tydligt för dem som är lite äldre.

– För de yngre studenterna är oron över sjukdomar mestadels obefogad, medan vi åldersmässigt befinner oss i riskgruppen. Och även om jag lärt mig att mina symtom går över inom några veckor, när de har något att göra med min nuvarande kurs, har jag sprungit så mycket till husläkaren att jag har belönats med ett frikort, säger Christina Lundell. 

– När vi arbetar med teoretiska patientfall rör det sig ofta om 40-åriga stressade män med hjärtinfarkt, och det träffar mitt i prick hos mig, säger Karl Rombo.

– 20-åringarna i vår klass kan alltid googla på olika sjukdomar och få statistiskt lugnande besked, det finns ingen sådan »quick fix« för oss 40-plussare. Så jag vet inte om hypokondri är en korrekt benämning. Det är mer en krass påminnelse om livets realitet, som man måste lära sig att hantera, fortsätter han.

De är alla överens om att patologikursen under termin fyra var värst för att trigga deras hypokondriska anlag, med kurslitteraturens detaljerade och skrämmande genomgångar av olika sjukdomstillstånd.

– Jag tror att vår upplevelse av studierna överlag skiljer sig åt i jämförelse med de yngre studenternas och att vi ofta ställer helt andra frågor till lärare och handledare. Det är synd att det inte finns speciella karriärdagar för att få veta vad arbetsmarknaden förväntar sig av oss äldre studenter, och kanske också ett snabbspår in i läkaryrket, säger Karl Rombo.

Men Anna Manhag är tveksam till om ett snabbspår vore lämpligt.

– Jag tror snarare att utbildningens längd, och även AT och ST, hjälper till att successivt göra oss redo att tackla det stora ansvar som läkaryrket innebär, säger hon.

– Hur som helst ska det bli intressant att komma ut som färdig läkare och se i hur hög grad den nuvarande negativa mediebilden av vården stämmer överens med verkligheten. Det är många röster som problematiserar sjukvården just nu, men jag hoppas att det finns andra berättelser värda att framföra och att förutsättningarna ser olika ut beroende på arbetsplats, avslutar Karl Rombo.