Sjukskrivningarna bland unga kvinnliga läkare ökar

Har verkligen möjligheterna att påverka arbetssituationen försämrats så dramatiskt under de senaste fem åren? Diskrimineras i så fall kvinnliga läkare i detta avseende? Det är inte mitt intryck men jag är ju såväl gammal som man, så mina erfarenheter är kanske "fel".

Det framgår inte inom vilka specialiteter sjukskrivningarna främst finns. Är det för att det inte finns någon tydlig trend eller för att det följer var de kvinnliga ST-läkarna finns? (Man misstänker annars gärna sin egen specialitet som den stora boven i dramat)

Vore intressant att höra om det gäller alla kvinnliga läkare oavsett specialitet eller om det mer specialiteten det bror på. Fick för något år sedan höra av äldre manlig sjukhusspecialist att " allmänmedicin är en bra specialitet...för en kvinna". Och möts ofta av den förutfattade meningen" allmänmedicin... måste vara skönt, lite lugnare" vilket jag inte märkt av. Vilka är egentligen " bra specialiteter...för kvinnor"?

Det har blivit mycket svårare att styra sin arbetstid och arbetsinnehållet de senaste 5 åren, schema läggs om och ofta är det inte läkare som lägger och styr scheman, som det var innan. Tidigare var det många äldre män som var ( ursäkta !) rätt oflexibla vad gällde att bli pådyvlade nya arbetsuppgifter, men vi kvinnor sätter inte stopp på samma sätt, flexibilitet är en dygd, men det går ut över oss själva och framförallt vår yngre kolleger. Detta gäller nog oavsett specialitet, jag har t. ex hört att avtorkning av stolar och britsar ska utföras av läkare både inom gyn och allmänmedicin.

Jag tycker att Anna Blomqvist med sin erfarenhet av yrkesmedicin hade en intressant kommentar: "Det ansågs att kvinnor hade höga krav på sig själva, stor empati och ambitioner att på bästa sätt bemöta och behandla multisjuka patienter med somatiska och/eller psykosociala problem." Precis. Så är det förstås för många av oss läkare, men ibland, kanske, i högre grad kvinnliga läkare. (Vilket jag personligen tror är kulturellt betingat och inte biologiskt - och att vi därför riskerar en liknande utveckling bland yngre manliga läkare, men lite eftersläpande precis som jämlikheten släpar efter en aning fortfarande. Ursäkta utvikningen). Annas citat är särskilt intressant just för att lösningen på problemet med de utmattade läkarnas utmattning ofta läggs på individnivå (inte minst av oss läkare själva!). Man ser inte, eller vill inte se, att systemet är obalanserat, utan letar efter förklaringar hos den utmattade individen. Det är de (unga?) kvinnliga läkarna som är problemet; som ska släppa lite på sina höga prestationskrav, tygla sin empati en smula och sänka sina ambitioner avseende behandlingen av (i synnerhet de tunga multisjuka) patienterna. Men för vad? En läkare man själv inte skulle vilja ha till sina egna åldrade föräldrar? Eller en sån som stelt räcker fram en näsduk till den gråtande patienten och med hela kroppsspråket signalerar att nu börjar det allt bli dags att ta sig i kragen? Kanske en som höftar sina daterade ordinationer med fast och bestämd röst utan mer fortbildning än en sponsrad läkemedelslunch varannan vecka? Självklart vill jag inte med detta implicera att icke utmattade läkare är oempatiska eller oambitiösa! Good for you om du orkar hålla den höga kvalitet du vill ge utan att bli utmattad! Du har min beundran och mina välgångsönskningar. Men jag vidhåller att lösningen på ett uppenbart systemgenerellt problem måste vara generell snarare än individinriktad. För min egen del har de senaste åren varit en lång, och bitvis obeskrivligt tung, resa. Om jag bara kunde jobba lite snabbare, vara lite mer fokuserad, prioritera effektivare... Min utmattning räknas inte in i statistiken ovan eftersom min sjukskrivning bara varade i drygt två månader trots att jag inte jobbade alls på fem månader. Det var en sjuk hjärnas villospår. Jag gick från att tycka att jag gjorde mitt bästa i ett snett system till att känna att min utmattning var mer eller mindre helt mitt eget fel och att jag därför inte förtjänade att vara sjukskriven. Depressivt färgat tankeinnehåll, förstås, men inte sprunget ur ett vakuum. Kollegor! Var oerhört försiktiga med att ifrågasätta validiteten i den utmattades behov av avlastning. Skuldbelägg inte. Individualisera inte ansvaret för systemproblem. Ps: idag jobbar jag tre dagar i veckan, 60%, på en geriatrisk klinik med mobil vård för multisjuka och palliativa patienter. Jag gör 4-7 hembesök per dag i ett område som täcker norra Jönköpings län. Jag har personligt ansvar för drygt 30 patienter och delat ansvar för ett hundratal (antalet är inte viktigt i sig, allt beror ju på tyngden, men jag nämner siffror bara för att ge mina distriktsläkarkollegor en referensram - ni som vet vad jag menar, ni vet). Och jag behöver aldrig kompromissa med kvaliteten på den vård jag levererar! Jag hinner vara just så ambitiös och empatisk som jag tycker mina patienter har rätt att förvänta sig. Jag önskar att alla kunde få den chans jag har fått: att efter mångårig ständig strävan att ändra mig själv för att passa in i ett orimligt system, plötsligt få arbeta i en miljö som sätter värde på ett mitt sätt att arbeta och min ambitionsnivå. Pps: efter att jag så småningom börjat börjat friskna till litegrann höll jag ett tal på en nationell primärvårdskonferens om min utmattningsdepression och något lite om vad jag tyckte bidragit till den och vad man borde göra för att undvika att fler drabbas (ledtråd: systemnivå). När jag efteråt gick tillbaka och satte mig på min plats som råkade vara bredvid en högt ansvarig person i regionen vände hen sig mot mig och sa med huvudet på sned och med allvarlig och deltagande röst: "Vet du, Saskia, vad jag tänker nu när jag hört dig prata? Jag tänker så här, att du verkligen skulle behöva hjälp att förändra dina arbetssätt. Vad tänker du om det?" (Hmm, vet du vad? Jag svarade inte den gången men jag har några svar nu. Hör av dig om du vill höra dem...)