Bred uppslutning för sjukvårdens behov av forskning

Den kliniska forskningens problem är väl belysta och det finns ett antal bra förslag, initiativ och utredningar på området. Det menar Jan Nilsson, professor och medlem av Kungliga vetenskapsakademien – men påpekar att dessa utredningar har haft utgångspunkt i forskningen. Därmed har fokus inte legat på sjukvårdens behov av forskning för att utveckla den egna verksamheten. 

– Det är helt uppenbart att man, genom att beforska de problem som man brottas med rent medicinskt, kan bearbeta och lösa många av problemen i svensk hälso- och sjukvård. Det har enormt stor betydelse för kompetensutvecklingen om vi kan engagera personalen i att utveckla sin egen verksamhet. Du kan spara resurser genom att kunna avveckla sådant som inte fungerar och i stället, genom hela verksamheten, utveckla arbetssätt som syftar till att jobba så effektivt som möjligt, säger Jan Nilsson. 

Dessutom menar han att det finns vinster även vad gäller arbetsmiljö, utbildning och ökat patientfokus med ett mer FoUU-inriktat arbetssätt.

– Det kan på ett sätt vara den största vinsten faktiskt, att det här leder till större patientfokus. Det har ju inte varit den kliniska forskningens främsta fokus. Vi är mer intresserade av pH-värden och sådant, säger han.

Med den utgångspunkten tog därför Kungliga vetenskapsakademien, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) samt Svenska läkaresällskapet initiativ till en serie workshops för att sätta tydligare fokus på sjukvårdens eget behov av FoUU. Målsättningen är att ta fram ett konkret idéprogram samt förslag på hur det kan genomföras.

Vid den första workshopen av tre som hölls under torsdagen i Läkaresällskapets lokaler deltog närmare hundra representanter för landsting, regioner, myndigheter, patientorganisationer samt expertutredare.

Det är många intressenter och aktörer här på plats i dag. Varför är intresset så stort just nu för de här frågorna?

– Jag tror att det här ligger i tiden. Det har gjorts ett antal utredningar och det har tagits ett antal initiativ inom behandlingsforskning, men något riktigt stort genomslag i vården har det ännu inte fått. Problemen är väl beskrivna och möjligheterna finns där – nu är man väldigt intresserad av att försöka omsätta det här i någonting som verkligen kommer vården till godo.

Workshopen inleddes med korta presentationer av just de utredningar och initiativ som har gjorts på området. Bland talarna fanns exempelvis Göran Stiernstedt, författare till utredningen »Effektiv vård«, Nina Rehnqvist, ordförande i SBU:s nämnd och Håkan Billig, ordförande för Kliniska studier Sverige.

Som inspirationstalare var också Dame Sally Davies, Cheif Medical Officer i Storbritannien, inbjuden till workshopen. Hon berättade om hur man i Storbritannien skapat National institute for health research, NIHR, vilket har lett till att det nu finns en nationell struktur för behandlingsstudier och forskning.

Det pågår som sagt väldigt mycket initiativ redan. Räcker inte det?

– Det vi behöver, tror jag, är att få ihop det här till en någorlunda samordnad process och vi behöver engagera beslutsfattare på alla håll för att se de här möjligheterna. Skillnaden är kanske att vi tidigare har haft många expertgruppsutredningar, men för att de verkligen ska få genomslag i vården så måste folk som är engagerade i vården, och i administrationen, titta på hur kan vi applicera detta. För det kan inte de här expertutredningarna göra på samma sätt.

Deltagarna vid workshopen delades upp i tio mindre arbetsgrupper som under ett års tid ska arbeta med olika teman knutna till FoUU. Tanken är att det arbetsgrupperna kommer fram till sedan ska sammansmältas till ett sammanhållet idéprogram.

Enligt Jan Nilsson är det dock av stor vikt att arbetet med idéprogrammet inte fastnar hos de regiondirektörer, myndighetsexperter och sjukhuschefer som utgör arbetsgrupperna, utan att idéerna faktiskt kommer ner till avdelningarna.

– Vi som är här i dag kommer att bli sams tror jag, och vi kommer att vara jättenöjda. Men om vi inte kan få det här att sjunka ner och engagera på avdelningsnivå och få folk att tycka att det här intressant, eller om man inte förstår vad vi pratar om överhuvudtaget, då kan det bli pyspunka.

Till vem riktar sig idéprogrammet i slutändan?

– Huvudmottagaren är sjukvården i sin helhet. Vi ska ta fram ett konkret dokument, en idémanual, med flera lösningar och alternativ. Jag tror inte att det finns en lösning som passar alla, utan mer: »Om vi vill kunna utvärdera nya vårdprogram på ett bra sätt, då gör man såhär. Om vi vill göra en ny behandlingsstudie så finns de här alternativen som man kan använda sig av, och så här kan vi uppnå nationell samordning«.

– Så småningom vill vi att detta ska bli en levande process där man kan gå in och hitta råd och idéer om hur man gör ute i vården och att det blir en levande sajt. En idé- och inspirationskälla för vården.

Läs mer om intiativet i ett pressmeddelande här.

Läs också:

Vårdens egna behov måste styra kunskapsutvecklingen