Läkarassisterat självmord är en fråga som det behövs mer kunskap om. Men hur kunskapsinhämtningen ska gå till och i vems regi den ska göras fanns det dock olika åsikter om. Från vänster Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centern, Heidi Stensmyren, ordförande i Läkarförbundet, Anna-Lena Sörenson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, Elin Karlsson, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd och Staffan Bergström, professor emeritus. Foto: Maj-Lis Koivisto
Frågan om läkarassisterat självmord och eutanasi är komplicerad och värdeladdad. Mot bakgrund av detta frågade Pär Gunnarsson, Läkartidningens chefredaktör och moderator, om det förs en konstruktiv diskussion om detta i Sverige.
Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centern, tyckte att debatten spretar:
– Motargumenten kommer från läkarkåren och kyrkorna, det är fel och synd att ta livet av sig, att döda. Sedan anförs argument om sluttande planet. Men det vi pratar om är patienter som befinner sig nära döden i livets slutskede, och har en klar vilja, och barmhärtighet. Jag tycker att vi väldigt snabbt diskuterar väldigt mycket annat, sa han.
Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledamot, problematiserade frågan om vilka som deltar i debatten.
– Det här är en arena för invigda. Jag är lite rädd för att den diskussion som vi för här i dag inte når ut till allmänheten. När man pratar om dödshjälp kan det finnas föreställningar om att vi har en sjukvård som inte förmår ge människor ett värdigt slut. Då har vi inte ett bra debattklimat, sa hon.
Att debatten är viktig och att det behövs kunskap för att föra den sakligt var alla överens om, men sedan gick åsikterna i sär. Staffan Danielsson och Staffan Bergström, professor emeritus och före detta överläkare vid Karolinska institutet, vill båda ha en statlig utredning.
– Självklart måste man få ett underlag att diskutera och besluta om. Det är inte läkarna som ska besluta detta, det är medborgarna som genom folkomröstning ska ta principbeslutet, sa Staffan Danielsson.
Heidi Stensmyren, ordförande i Läkarförbundet, tyckte att en utredning är fel ände att börja i.
– Det är klart vi vill ha mer kunskap. Men det är två olika kvaliteter att ta fram kunskap och att ha en statlig utredning, som ju är ett led i en lagstiftningsprocess. Om vi skulle gå direkt till riksdagen och låta den rösta om ett lagförslag skulle det göras för tidigt och på ett bristande underlag, sa hon.
Det var ett uttalande som förvånade Staffan Bergström.
– Jag tycker att det är häpnadsväckande att vi inte vill ha kunskap, jag förstår inte rädslan för att bli mer kunnig. 70–80 procent av svenska folket vill att vi ska införa den här formen av slutvård när den palliativa vården sviktar, och ni fullständigt negligerar den enorma majoriteten – varför gör ni sånt? undrade han.
Staffan Danielsson höll inte heller med Heidi Stensmyren.
– Att svenskarna inte är redo för att diskutera detta är ett oerhört märkligt uttalande av Läkarförbundets ordförande. Vad tycker riksdagen – den tycker nog inte som läkarna! Den tycker nog som svenska folket.
Anna-Lena Sörenson påpekade att det inte finns något parti som driver frågan om dödshjälp och betvivlade nyttan av en utredning.
– Palliativ vård ska vi utreda, det är en jämlikhetsfråga, men assisterat självmord är en synnerligen olämplig fråga att utreda. Här kommer partierna inte att flytta sig en millimeter, vi kommer inte att komma fram till en sanning. Det här är så värdeladdat som en fråga kan vara, sa hon.
Elin Karlsson, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, betvivlade de siffror om stödet bland befolkningen som Staffan Bergström presenterade:
– Jag litar inte på att 70–80 procent av befolkningen har den här önskan. Det jag möter när jag är ute och diskuterar läkarassisterat självmord, eutanasi och avslutad behandling är att det råder en oerhörd begreppsförvirring. Det är viktigt att vi även utanför det här rummet kan föra en saklig debatt och diskutera rätt saker. Vi i Läkarförbundet motsätter oss läkarassisterat självmord och eutanasi för att det är åtgärder med syftet att döda, sa hon.
Att den palliativa vården inte räcker till för alla patienter var ett argument som återkom.
– En bra palliativ vård är det viktigaste för flertalet patienter, det är väl ingen i den här salen som tycker något annat? Men det finns en betydande minoritet där någonting mera behövs, sa Staffan Bergström.
Anna-Lena Sörenson ansåg att debatten har fel utgångspunkt:
– För mig är det fullständigt självklart att om den palliativa vården sviktar ska vi bygga ut den. Den har stora utvecklingsmöjligheter och är ojämlikt fördelad i landet, men det kan ju inte vara ett argument för att man ska välja döden i stället, sa hon och utvecklade vad hon ansåg är den viktiga frågan i dödshjälpsdebatten:
– Det handlar om vad den fria viljan är och hur ska vi se på den. Hur pass fri kan viljan vara i olika sammanhang? Det är en mycket svårare diskussion, men det måste vara det som är utgångspunkten för ett beslut, sa hon.
Elin Karlsson fick svara på en annan publikfråga som rörde varför personal inom vården, som själva är friska, fortsätter att negligera det lidande som dessa patienter utsätts för.
– Det jag vill erbjuda de döende patienterna är den absolut bästa möjliga vården, jag vill ge dem den symtomlindring de behöver, och övriga resurser, mediciner, samtal och så vidare. Vi behöver bli bättre och bygga ut sjukvården, men för mig betyder det inte att ta livet ifrån eller att ge instrument att själv ta livet ifrån sig. Det är inte lösningen, en patient kan inte ångra detta nästa dag, sa hon.
Mer från kunskapsseminariet:
