Nya tider – gamla strider?

Varje avtalsrörelse smygstartar på samma vis, enligt Marie Wedin, som var Läkarförbundets ordförande mellan 2010 och 2014 och i dag är ordförande i Nordvästra Skånes läkareförening.

– Då kommer en artikel när en SKL-politiker ifrågasätter joursystemet. Alla blir lika chockade, men ser man det i ett 15-årsperspektiv inser man att det är ett mönster.

I år kontrade Läkarförbundet med att presentera en arbetstidsrapport, där ett revisions- och konsultföretag undersökt hur mycket svenska läkare arbetar. Resultatet visade att läkare i genomsnitt arbetar 41 timmar/vecka, efter uttag av jourkompensation.

– Det var smart, eftersom vi vet att påståenden som »joursystemet gör bara att läkare är ute och spelar golf« alltid kommer. Då kan man använda undersökningen som ett stopp för det där golftjatet, säger Marie Wedin.

Arbetsgivarens önskan att avskaffa joursystemet som successivt förhandlats fram under 1960- och 1970-talen var även orsaken till att läkare gick ut i strejk under början av 1980-talet. Avtalsrörelsen drog igång 1981 och skulle bli ovanligt lång och svår. 

Landstingsförbundet kommer med sitt första förslag i februari 1981. Enligt det ska arbetsgivaren kunna lägga ut ordinarie arbete när som helst på kvällar, nätter och helger. Man motiverar det bland annat med att läkarnas frånvaro på grund av jourkompensation är till men för vården. Läkarförbundet vägrar gå med på det.

En medlingskommission kopplas in, men lyckas inte hitta någon lösning som bägge parter accepterar. I april skickas ett illgult medlemsblad ut med rubriken »Strandat – risk för konflikt!«.

Ilskan pyser bland läkarna. På flera håll rapporteras det om illegala läkarstrejker. I maj lägger Läkarförbundet det första strejkvarslet, och den 6 maj lägger läkarna på Östra sjukhuset i Göteborg, Regionsjukhuset i Örebro, Eskilstuna lasarett och Gävle lasarett ner arbetet under tre dagar. 

Några dagar senare strejkar läkare vid fem andra sjukhus. Akutverksamheten fungerar dock genom jourbemanning, och klinikcheferna är också undantagna strejken. I en tredje etapp utökas strejken till att omfatta fler sjukhus samt primärvården i tre landsting. 

I grannlandet Danmark för underläkarna samtidigt en liknande kamp om joursystemet. En fem dagar lång storstrejk bryter ut i maj.

I slutet av maj kommer de svenska förhandlingarna i gång på nytt. Positionerna förblir låsta. Läkarförbundet avvisar medlarnas bud och går in i ett avtalslöst läge när det gamla avtalet går ut. 

Under sommaren 1981 tecknas ett avtal mellan förhandlingskartellen Saco-SR-K, där Läkarförbundet ingår, och Landstingsförbundet. Frågan om läkarnas arbetstid är dock inte löst, utan avtalet innehåller en bestämmelse om att förhandlingarna ska fortsätta. 

På Landstingsförbundets kongress i juni är tonläget skarpt: »Tanken att de mest välavlönade ska kompenseras med månadslång ledighet utöver normal semester är absurd«, säger ordföranden Kurt Ward i sitt öppningsanförande.

Hösten går utan någon lösning i sikte.

»Vidhåller Landstingsförbundet fortsättningsvis sina krav på total schemaläggning, blir det inget avtal för läkarna«, står det i Läkartidningens ledare med rubriken »Besvikelsens höst« (LT nr 1–2/1982).

I Malmö sjukskriver sig ett stort antal läkare i protest – ett agerande som leder till stark kritik i pressen och bland allmänheten.

En torsdag i december 1981 genomförs illegala protestaktioner i hela landet. Läkartidningen är på plats i Karolinska sjukhusets aula där 250 arga läkare sittstrejkar. De har gjort beräkningar från olika kliniker som visar att en förskjutning av ordinarie arbetstid till obekväm tid skulle innebära färre läkare dagtid och kräver att få dit landstingsrådet. 

Läkarförbundet ber medlemmarna att gå tillbaka till sina arbeten, men säger sig samtidigt förstå deras ilska. Landstingsförbundet uppmanar landstingen att föra listor över strejkande läkare. Några landsting kräver skadestånd för de olagliga aktionerna, och Landstingsförbundet stämmer 15 läkare i Karlstad i Arbetsdomstolen som ett varnande exempel.

»Stämningen är utomordentligt dålig. Man möter folk i korridorerna som säger att ’händer inget snart så går jag hem’. Och det kan vara avdelningar som akutvården eller andra avdelningar där det verkligen är viktigt att det finns läkare«, säger Stig Lundbäck från Stockholms läkarförening till Läkartidningen (LT nr 5/1982).

Först i juni 1982 avslutas 1981 års avtalsrörelse. För läkarna blir det ingen stormande succé. Läkarförbundet tvingas ta in en bestämmelse att läkarna måste ta ut 30 procent av sin intjänade jourkompensation i kontant ersättning. Eftersom köpkraften är usel, innebär det i princip en arbetstidsförlängning för läkarna.

Nästa läkarstrejk ligger inte många år bort och beror just på den urholkade köpkraften. Läkarna har förlorat 30 procent av köpkraften på 10 år. 1986 går skattetrycket för första gången upp över 50 procent av BNP. Pomperipossadebatten, som Astrid Lindgren startat med sin saga i Expressen 1976 efter att hon räknat ut att hon betalade 102 procent i skatt, är högaktuell.

– Läkarlönerna sjönk – netto – undan för undan. Besvikelsen över det var stor. Man tyckte att man kunde få en positiv löneutveckling efter elva terminers studier, säger Thomas Ihre, som var ordförande för Läkarförbundet 1984 till 1988.

Inför avtalsrörelsen 1986 reser han runt och träffar lokalföreningarna, som vädrar sitt missnöje. Läkarförbundet går in i avtalsrörelsen med mottot »En krona mer i timmen netto«. Enligt förbundets beräkningar skulle det, med tanke på den höga marginalskatten, innebära ett bruttolönepåslag på cirka 10–15 procent. 

Landstingsförbundet är kallsinnigt. »Ansvarslösa lönekrav« och »särintressen utan hänsyn till samhällsekonomin«, säger förhandlingschefen Rune Nyman.

Den 22 maj 1986 går läkarna ut i strejk, bland annat på Malmö allmänna sjukhus och Södersjukhuset. Denna gång är det en gemensam strejk med andra Saco-förbund. Stödet är stort bland majoriteten av läkarna. Men det finns även en hel del kritik – både från läkarhåll och allmänhet. På ledarsidorna ifrågasätts läkares strejkrätt.

– Det var viktigt att strejken inte skulle drabba tredje man. Inga sjuka skulle bli ännu sjukare och inga riktigt sjuka skulle drabbas av dödsfall, säger Thomas Ihre.

Mitt i konflikten äger Läkarförbundets fullmäktigemöte rum. I Läkartidningen får det rubriken »Konfliktfullmäktige«. Thomas Ihre berömmer lokalföreningarna och kallar konflikten «idealisk«. Uppslutningen kring den pågående strejken är fortsatt stor, men en del lokalföreningar tycker att trycket är alldeles för dåligt.

Några dagar före midsommar – när strejken pågått i drygt tre veckor – tar medlarna sommarlov. Saco-kartellen avbryter strejken. Då hade knappt tio procent av de yrkesverksamma läkarna deltagit, och medlemmarna är förvirrade och besvikna.

– Det var lite snopet. Men det var meningslöst att fortsätta när det inte fanns någon motpart, säger Thomas Ihre.

En vecka efter strejkstoppet uppmanar han läkarna att vara beredda på en ny strejk till hösten. Men det blir inga nya stridsåtgärder. I september kommer medlarnas slutförslag: 8,45 procent. Förbunden inom Saco-SR-K är oeniga. Läkarförbundet och Psykologförbundet avvisar förslaget, medan de övriga accepterar det. Hösten 1986 tecknas ett nytt kollektivavtal med ett löneutfall på 8,45 procent. 

– Det blev inte en krona mer, som vi hade som mål. Men våra skickliga förhandlare lyckades förhandla fram 50 öre mer netto i timmen, säger Thomas Ihre.

Läkarförbundets förhandlare beskriver det slutliga avtalet med orden »till nöds acceptabelt, men inte bra«. Men Thomas Ihre tycker ändå att det var rätt att strejka för att markera efter alla år med dålig löneutveckling.

– Vi hade så klart velat driva strejken så att motparten gick med på våra villkor. Men jag tycker att vi nådde så mycket vi kunde. Jag är ganska – med »ganska« understruket – nöjd med resultatet.

Robert Leth, som var Läkarförbundets ordförande när läkarna gick ut i strejk nästa gång 1994, beskriver däremot Saco-strejken som ett fiasko. En avgörande faktor var att arbetsgivaren hade lockoutat de strejkande lärarna när de gick på sommarlov.

– Vi blev till åtlöje när vi tog semester. Och sanningen att säga: vi tog egentligen inte semester utan vi la oss, eftersom Lärarnas riksförbund hade blivit ruinerade om vi fortsatte. Men det kunde vi inte säga då.

Enligt Robert Leth lärde sig Läkarförbundet mycket av avtalsrörelsen 1986. Bland annat att tempot måste vara betydligt högre. En annan sak är att veta var man själv står, vara tydlig med vad man vill och förbereda sig noga. Den lärdomen tog de med in i avtalsrörelsen 1994.

– Vi drev på kraftigt från start. Det ledde till att förhandlingarna strandade tidigt. Medlare kopplades in och la bud och slutbud. Och när slutbudet kom, kunde vi egentligen ge ett svar på studs eftersom vi hade bestämt vad vi kunde och inte kunde acceptera.

Läkarförbundet hamnar på så vis i konfliktläge tidigt. Konflikten handlar om två saker:

Först anställningstrygghet för husläkarna i det nya husläkarsystemet. Landstingsförbundet vill undanta de offentligt anställda husläkarna från arbetstidsreglering och lagen om anställningsskydd.

– I stället för regeln om »först in, först ut«, ville man införa ett system där den läkare som hade minst antal patienter listade hos sig skulle sägas upp först, säger Robert Leth, som fortfarande minns avtalsrörelsen med detaljskärpa.

Den andra tvistefrågan är arbetstiderna. Arbetsgivaren vill ha mindre jour och beredskap och i stället skjuta den ordinarie arbetstiden längre fram på kvällen.

– Vi sa att vi inte kunde acceptera att arbetsgivaren väljer ut en jourlinje, räknar ut vad som är billigast och väljer jouravtalet när det är billigast och utlagd arbetstid med OB när det är billigast.

Det är tydligt att synen på joursystemet skiljer sig åt mellan parterna. Landstingsförbundets förhandlingsdirektör anser att det hindrar landstingen att »utnyttja sin mest värdefulla och dyraste arbetskraft med maximal effekt«.

»Läkarna tycker att jourarbetet är tungt och ansvarsfullt, medan Landstingsförbundet tycker att det är helt jämförbart med arbete på dagtid tillsammans med övriga kollegor«, säger Robert Leth i en intervju med Läkartidningen (nr 5/1994).

Landstingsförbundet beskriver Läkarförbundet som militant och oansvarigt. Bland medlemmarna växer stridsviljan, och många tycker att Landstingsförbundets inställning är arrogant och nedvärderande. Läkarförbundets kansli blir överöst av brev, fax och upprop.

»Denna avtalsrörelse är den svåraste på många år och kan innebära kraftiga försämringar för läkarkåren«, skriver Sylf Skaraborg i en insändare i Läkartidningen. De har satt igång en brevkampanj till sina landstingspolitiker och uppmanar andra föreningar att agera.

Den 8 mars 1994 drar den första strejken igång i fyra landsting. Dessutom införs en övertidsblockad från första strejkdagen.

»Det är med tungt sinnelag jag konstaterar att nio månaders förhandling och en månads medling slutar så här«, säger Robert Leth till Dagens Nyheter.

Två strejkupplägg testas. Det ena går ut på att välja ut akutintag som har stängts av arbetsgivaren under tidigare sommarsemestrar. På så vis är det svårt för arbetsgivaren att hävda att strejken är samhällsfarlig. Den andra modellen är tredagarsstrejker tisdag–torsdag. Strejken flyttar hela tiden på sig. Akutverksamheten fortsätter att fungera, men den planerade vården går i baklås.

Strejken pågår i nästan en månad. Robert Leth är märkbart stolt över resultatet.

– Vi lyckades återskapa respekten efter magplasket 1986. Vi lyckades skapa en konflikt som verkligen kändes utan att patienterna drabbades så mycket. Och vi blev inte heller ovänner med arbetsgivarna eller någon annan. 

I det nya avtalet omfattas husläkarna av samma anställningstrygghet som andra. Arbetsgivaren får rätt att införa ordinarie arbetstid i stället för jour och beredskap efter lokal förhandling – men med vissa krav. Det är allt eller inget: Det nya arbetstidssystemet måste omfatta samtliga läkare om det införs på en klinik, och samtliga måste få en lönehöjning som motsvarar ersättningen för jour och beredskap. Om det inte görs, ska det gamla jouravtalet gälla.

– Vi räknade ut att på ett sjukhus som Södersjukhuset skulle det innebära att läkarkårens lön hade höjts med minst 30 procent. Så det hade ett högt pris för arbetsgivaren att schemalägga, säger Robert Leth.

Karin Rhenman, nuvarande förhandlingschef på Läkarförbundet, beskriver också strejken 1994 som lyckad. Enligt henne har genomslaget av arbetstidsförändringen blivit minimalt. 

– Det som hänt på senare år är att akutkliniker har börjat tillämpa ordinarie arbetstid mer på nätter och kvällar. Men man har fortfarande kvar jour- och beredskapsbestämmelserna, och läkarna som arbetar mer på obekväm tid har fått gå ned i arbetstid.

Sedan 1994 har inga strejkvarsel lagts. Men några gånger har tonläget skruvats upp. År 2007 är ett exempel. Då begärdes medling eftersom parterna inte kunde komma överens om hur man skulle omsätta de nya reglerna om dygnsvila vid kombinerad beredskap. 

Under 2000-talet har Läkarförbundet haft som främsta mål att ha ett garanterat lägstautrymme för den årliga löneöversynen, alltså en angiven siffra i avtalet. Man vill även teckna korta avtal (max tre år), undvika avtal som löper tills vidare och förbättra ersättningen för bunden tid i hemmet när läkaren är nåbar för telefonkonsultation och beredd att hoppa in och jobba vid behov.

Sveriges Kommuner och landsting/Pacta vill däremot ha sifferlösa avtal som helst löper tills vidare eller i vart fall under en längre tid, bland annat för att få större möjligheter till lokal lönebildning och planering.

Den senaste avtalsrörelsen 2013 har beskrivits som kärv. Anledningen var oenigheten kring om avtalet skulle vara sifferlöst eller inte. Det blev en kompromiss: Ett fyraårigt avtal, de två första åren med en angiven siffra och de två sista sifferlösa. Den sista mars i år går avtalet ut.

Nu, sett i backspegeln, konstaterar den dåvarande ordföranden Marie Wedin att oron var befogad. På många storsjukhus har löneökningarna blivit lägre än märket (se faktaruta) de senaste två åren. Bland lokalföreningarna är besvikelsen stor. Man anser att »arbetsgivaren har passat på« och har känt sig överkörda i förhandlingarna.

I efterhand har Läkarförbundet fått bekräftat att man hade fått märket om man gått till medling, men tycker ändå att det var rätt att inte ta den striden. För då hade man riskerat att förlora något som bedöms vara mer värdefullt: Arbetsgivaren ville ta bort rätten att avrunda till närmaste halvtimme om man blir uppringd under jour och beredskap i hemmet. Läkare skulle i stället bara ersättas för samtalstiden. 

– Det var den väldigt, väldigt viktiga frågan, säger den dåvarande ordföranden Marie Wedin och fortsätter:

– Arbetsgivaren motiverade det med att det ändå inte skulle göra någon skillnad. Men för oss var det helt orimligt. Tänk om man blir väckt klockan tre på natten av ett samtal som bara tar en minut, och sedan bara får en minuts ersättning för den minuten!

I dag har det gått över tjugo år sedan de svenska läkarna senast gick ut i strejk. Förra året strejkade däremot de brittiska underläkarna flera gånger, varav en strejk för första gången omfattade all sjukvård. Konflikten bottnade i arbetstidsförändringar som skulle innebära mer arbete på obekväma tider med sämre ersättning. Till slut fick underläkarna bättre villkor, men många är fortfarande missnöjda med det nya avtalet.

Oenighet om arbetstider var även anledning till den norska läkarstrejken förra året, som är den hittills längsta sjukhusstrejken i landet. Efter drygt fem veckor stoppades strejken av den norska regeringen eftersom man ansåg att den utgjorde en fara för liv och hälsa.

Robert Leth tror att mycket ska till för att en läkarstrejk ska bryta ut i Sverige igen.

– Det krävs nästan att det kommer en verklig provokation från arbetsgivaren.

Thomas Ihre kan  i sin tur bara se en fråga som kan orsaka en strejk.

– Hotet att avskaffa jour- och beredskapssystemet. Framför allt bland yngre läkare, för det är de som drabbas mest. Det vore mycket oklokt att göra det, säger han.

Men Marie Wedin är inte alls lika säker på att de yngre läkarna vill ha kvar systemet.

– Joursystemet är ett sätt att få ut mer av varje läkare. Jag är ganska övertygad om att det inte skulle finnas tillräckligt med läkare för att bemanna nattetid om det sades upp, säger hon och fortsätter:

– Men jag tror många av mina yngre kollegor hellre jobbar åtta timmar och går hem. Så kanske blir joursystemet till slut kontraproduktivt för Läkarförbundet. Kanske är det vi som borde säga upp det?