Sjukskrivningsbördan diskuteras på Läkarförbundets fullmäktige

Inför en andra karensdag som infaller dag 8 och låt personen ha möjlighet att stanna hemma två veckor utan bedömning från vården givet att inte arbetsledningen har aktiv misstanke på individnivå om missutnyttjande av systemet. Att flytta en arbetsuppgift från en yrkesgrupp till en annan om den inte behöver utföras är fortfarande ett resursslöseri. Det skulle vara intressant att ha ett sådant projekt som pilot någonstans. Alternativt kräv antingen försök att återgå till arbetet (dvs arbetsplatsbesök om det är uppenbart att personen inte kan arbeta eller intyg från vården, patienten sparar ju pengar på att passera arbetsplatsen istället så det finns ett incitament) dag 8.

Redan när nuvarande (eller möjligen föregående) intygsblankett introducerades framförde jag kritik i LT eftersom intyget snarare tycktes anpassat för somatiska diagnoser. Men mötte tyvärr ingen större förståelse. När det gäller t ex utmattningssyndrom så är det viktigt att få plats att beskriva det som hänt, vad pat klarat av sedan föregående intyg skrevs. Det verkar också som många handläggare på FK inte förstår att "objektiva fynd" inte går att få på samma sätt som vid frakturer, infektioner osv. Jag hör att intyg för psykisk ohälsa underkänns med motiveringen att objektiva fynd saknas, det är bara "patientens egen berättelse". Helt horribelt. Om min pat ger mig ett exempel på hur hens koncentrationsproblem yttrar sig, behöver jag ju redogöra för det och inte bara skriva "stora konc.svårigheter". Jag hoppas att det för en gångs skull blir ett intyg där inte somatiken ensam tillåts avgöra utseendet. Psykiatrin har "fått hänga med" i andra hand tillräckligt länge nu. I bästa fall: fler sorts blanketter, också en för korta tillfälliga sjukskrivningar.

Självklart har distriktsläkare svårt att göra en objektiv bedömning av funktionsnedsättning och arbetsförmåga, då, mig veterligen, läkare inte utbildas särskilt mycket inom dessa ämnen. Varför inte på vårdcentralen istället anställa en profession som är utbildad att göra just detta, en objektiv bedömning av en individs aktivitetsförmåga? I en arbetsterapeuts treåriga utbildning utgörs minst 92,5 högskolepoäng i just bedömning, åtgärd och uppföljning av aktivitetsförmåga och funktionsnedsättning samt övrig aktivitetsvetenskap. En arbetsterapeut utbildas i tre år för att kunna bedöma en patients förmåga att utföra vardagens aktiviteter utifrån patientens funktionsnedsättning, allt ifrån att gå på toaletten, borsta tänderna och skriva till att utföra yrkesspecifika arbetsuppgifter.

Hittills under min läkarutbildning har jag utbildats en halv dag i hur jag ska bedöma en patient inför sjukskrivning. Det kommer kanske mer längre fram i grundutbildningen och säkert mer i specialistutbildningen i allmänmedicin men det verkar fortfarande vara långt ifrån tillräckligt. Egentligen anser jag att detta är rimligt, då läkaren inte ska behöva göra allt. Speciellt när det finns professioner som utbildas mycket mer inom ett område. Det jag inte anser är rimligt är att läkaren ändå, trots sin föga utbildning i aktivitetsförmågebedömning, förväntas utföra dessa bedömningar.

Som blivande läkare med arbetsterapeutyrket i bagaget föreslår jag ett samarbete på vårdcentralen mellan läkare och arbetsterapeut där man delar på sjukskrivningsarbetet. Läkaren står för det medicinska underlaget av sjukskrivningen och arbetsterapeuten står för bedömning av aktivitetsförmågan. På detta sätt skulle sjukintygen ta mindre plats i distriktsläkarens tajta schema och samtidigt skulle en ganska oanvänd kunskapsresurs inom vården nyttjas. Ett exempel på hur detta samarbete skulle kunna se ut vid en långtidssjukskrivning är att patienten får en bokad tid hos sin läkare samt en bokad tid hos en arbetsterapeut. Läkaren kan då under denna tid fokusera på den medicinska delen av sjukskrivningen vilket kommer att förkorta besökstiden och göra plats i läkarens schema. Arbetsterapeuten gör en ordentlig bedömning av patientens arbetsförmåga genom att till exempel göra ett arbetsplatsbesök och/eller en aktivitetsförmågebedömning. Läkaren och arbetsterapeuten kan sedan stämma av med varandra och skicka in ett ordentligt sjukintyg med säkrare bedömningsunderlag. Detta skulle sannolikt innebära färre kompletteringskrav från Försäkringskassan vilket i sin tur skulle leda till ytterligare en tidsreducering gällande sjukskrivningsarbetet för läkaren.

Det kan vara värt att nämna att Finland fortfarande har 10 arbetsdagars karens för den allmänna sjukersättning. Det har tveklöst en dämpande effekt på intygsskrivandet och samhällets kostnader. Orättvist? Ja visst, men den stora orättvisan ligger förstås i att bli sjuk överhuvudtaget! För övrigt anser jag att läkare är illa lämpliga att bedöma arbets(o)förmåga. Jag tror istället att den sjuke tillsammans med arbetsgivaren i de flesta fallen skulle göra det bättre, vid anmodan med intyg avseende av diagnos, behandling och aktivitetsrestriktion från läkare.

Det finns ett engelskt TV-program där tre domare dömer i olika mål. Jag skulle vilja se tre läkare som tillsammans med arbetsterapeut och en representant för FK gör en sjukskrivningsbedömning. Det finns massor att vinna på detta. Jag har själv testat ett system där man är två läkare och det är helt överlägset att vara ensam läkare.