Det var den 7 juni i år som regeringens särskilda utredare Anna Nergårdh i ett betänkande föreslog att nybesöksgarantin i primärvården ska skärpas från sju till tre dagar. Samtidigt ska den göras professionsoberoende, vilket innebär att den patienten får träffa inte behöver vara läkare utan kan, beroende på behovet, även vara exempelvis fysioterapeut, distriktssköterska eller psykolog.
Hanna Åsberg, ordförande för Sfam, ser inget principiellt problem med en professionsoberoende vårdgaranti. Men hon ser en fara med att skärpa tidskraven utan att man samtidigt tar itu med det som hon ser som grundproblemen i den svenska primärvården: bristen på resurser samt bristen på allmänläkare och andra kompetenser.
– Förslaget i det här betänkandet kommer att sätta ytterligare press på primärvården att bedöma patienten inom kort tid, vilket vi redan i dag har stora svårigheter med, säger hon.
DLF:s ordförande Marina Tuutma säger till Läkartidningen att det är ett omfattande betänkande och att man vill analysera det grundligt innan man tar ställning. Men det är enligt henne många medlemmar som reagerat på förslaget om en ny vårdgaranti. Hon menar att förslaget undviker att göra något åt grundproblemet.
– Vi hade inte hamnat här om vi i god tid hade sett till att det fanns tillräckligt många allmänläkare.
Både Marina Tuutma och Hanna Åsberg är tveksamma till att det finns många fler uppgifter i primärvården som kan lämnas över till andra yrkeskategorier. De påpekar att man redan i dag ofta hänvisar patienter direkt till exempelvis en fysioterapeut eller distriktssköterska när det bedöms som lämpligt.
– Triageringsstystemet är redan i dag långt drivet. I vissa fall är det till och med för långt drivet. Man har en sådan brist på allmänläkare att man bokar hos en distriktssköterska fast patienten borde komma till läkare direkt, vilket blir ineffektivt för patienten, säger Hanna Åsberg.
Enligt Marina Tuutma skulle det med dagens brist på allmänläkare kunna leda till undanträngningseffekter om man lägger allt fokus på att klara tredagarsgränsen.
– Det finns en risk att man låter en sjuksköterska titta snabbt på det som säger »tyvärr, det här måste en läkare bedöma, och vi har inga läkare så du måste vänta«.
En annan fråga är hur det skulle påverka attraktiviteten i allmänläkaryrket om man bara får arbeta med de svåraste, mest komplexa fallen.
– En viktig del i varför man väljer allmänmedicin är att man vill jobba med bredden, både enkla akuta fall och mer komplicerade fall. Att kunna hantera en rad olika typer av patienter krävs i vårt jobb, för när det blir komplikationer kommer vi ändå att bli inkopplade, säger Hanna Åsberg.
Marina Tuutma pekar på att AT- och ST-läkare kan få svårare att uppnå den kompetens de behöver när de inte längre får ta de enkla fallen.
– Vi har redan sett det inom kirurgin, när specialistsjuksköterskorna började göra gastroskopier och cystoskopier. Det är oftast rutinmässigt, men vid anatomiska avvikelser och komplikationer räcker inte sjuksköterskornas kompetens till och då går man till en doktor. Men om doktorn bara gjort det några få gånger har man inte heller kompetensen.
Den 19 juni träffade de båda utredaren Anna Nergårdh, där de bland annat framförde sina synpunkter kring förslaget om en förändrad vårdgaranti. Hanna Åsberg säger till Läkartidningen att det var ett konstruktivt möte.
– Hon förklarade att delbetänkandet är skrivet utifrån de direktiv hon fått. Vi resonerade kring de grundläggande problemen för primärvården och där uppfattade jag att vi är överens. Det som nu måste komma fram är konkreta åtgärder för att stärka primärvården.
Läs också:
Hela landstinget arbetsväxlar i Värmlands primärvård
Ny vårdgaranti lovar bedömning inom tre dagar
Regeringens utredare Anna Nergårdh: »Ett oemotståndligt uppdrag«
