Trots att det 2016 kom vissa tecken på att den sedan länge vikande trenden för klinisk forskning i Sverige kan vara på väg att vända var samtliga paneldeltagare eniga om att det fortfarande forskas alltför lite i den svenska hälso- och sjukvården.
– Det man går miste om när man inte forskar handlar inte bara om att introducera nya läkemedel. Att bedriva forskning ökar i sig vårdkvaliteten. Det finns studier som visar att mortaliteten minskar på ställen där man bedriver forskning även om forskningen inte berör det som mortaliteten minskar i, sa Håkan Billig, ordförande för Kommittén för samordning av kliniska studier vid Vetenskaprådet.
Fredrik Lönndahl, ordförande i Diabetesförbundet, menade att många av hans medlemmar vill medverka i forskning men ofta möter en stressad vård som har nog problem med att klara av besöken. En liknande bild gav Maria Fagerquist, sakkunnig på LIF – de forskande läkemedelsföretagen, som framhöll att det finns en väldigt stark klinisk forskningstradition i Sverige.
– Läkemedelsföretagen vill satsa i Sverige, men det behövs tid. Utan tid från läkare, forskningssjuksköterskor och andra resurser i vården blir det ingenting.
Anders Lönnberg, regeringens samordnare inom life science, menade att man den senaste tiden sett en förändrad attityd från Sveriges Kommuner och landsting.
– Vi har fått dem att erkänna att forskningen är vårdens utvecklingsavdelning, tidigare har man mest sett den som ett ingrepp i produktionen.
Björn Eliasson, adjungerad professor vid Sahlgrenska akademin, menade dock att det fortfarande är alldeles för täta skott mellan klinik och forskning.
– Det som man har kommit överens om på högsta nivå har inte nått ned i organisationen, utan vad man än gör ska det betalas fullt ut och det är väldigt svårt att lösa ekvationen med bemanning och ersättning i ett så stelt system.
Sofia Rydgren Stale, ordförande för Läkarförbundets utbildnings- och forskningsdelegation, menade att hennes kollegor som ägnar sig åt forskning möter svårigheter.
– Dels pratar om att man ska vara forskningsledig, och det är ju ett väldigt konstigt begrepp, det ses inte som en del i arbetet. Dels kan man rätt så lätt nekas ledighet eftersom verksamheten inte klarar av det produktionsmässigt, så man kan inte utnyttja sina medel fullt ut, sa Sofia Rydgren Stale, som när hon fick frågan om vad som är den enskilt viktigaste åtgärden pekade på behovet att göra det meriterande och tryggt för läkare att forska.
Fredrik Lönndahl tyckte att patienterna borde involveras mer.
– Vi tänker att man skulle kunna ställa en obligatorisk fråga till alla patienter om man är villig att medverka i klinisk forskning. Svaret skulle kunna registreras till exempel i kvalitetsregister och dyker det då upp ett projekt kan man söka på detta.
Anders Lönnberg lyfte för sin del fram de tekniska förutsättningarna.
– Det viktigaste är att bygga ihop alla informationssystem – kvalitetsregister, forskningsregister, Socialstyrelsens och SCB:s register – med patientjournalerna så att varje patientbesök blir uppföljningsbart och beforskningsbart.
