En post-antibiotisk era.
Det är ett scenario som Torsten Holmdahl, överläkare vid infektionskliniken vid Skånes universitetssjukhus i Malmö och doktorand vid Lunds universitet, arbetade efter när han skrev sin avhandling om sjukhusdesign och innovativ städning för att motverka smittspridning.
– Det kan vara farligt att vara för alarmistisk. Men det är ocksÃ¥ ett uttryck som beskriver ett sätt att tänka, säger han till Läkartidningen och fortsätter:
– För det fanns en pre-antibiotisk era, och dÃ¥ hade man väldig respekt för smittsamma sjukdomar. Sedan kom en tid med antibiotika där vi känt oss väldigt trygga. Och nu ser vi framför oss en tid där antbiotika inte hjälper. Vad ska vi göra dÃ¥? Vi mÃ¥ste ha ett annat »mindset«.
Många sjukhus både i Sverige och omvärlden kommer från 70-talet och nu pågår fler ny- och ombyggnationer. Det är ett utmärkt tillfälle att tänka om, menar Torsten Holmdahl.
Det finns anledning att inspireras av hur man byggde sjukhusen för att undvika infektioner före antibiotikans upptäckt. Det handlade ofta om luftiga paviljonger med självdrag, genomtänkt hygien och med infektionskliniker med ingång från utsidan, till skillnad från 70-talets centralblock där infektionsfrågan hamnat lite i bakgrunden.
Torsten Holmdahl har i sin avhandling synat byggandet av infektionskliniken i Malmö, något han själv var mycket delaktig i. Den började planeras 2005, då SARS fanns färskt i minnet, och den stod klar 2010.
Kliniken präglas av just sådant som ingång utifrån och en stor, separat ventilationsenhet. Till skillnad från vad som annars är vanligt ligger den i anslutning till akuten, IVA och operation.
Patienter kan screenas på akuten och, om de är smittsamma, föras via en särskild ventilerad hiss som kan stängas av och rengöras, och därefter gå via en loftgång på utsidan av sjukhuset till patientrummet.
– SÃ¥ man börjar det här smittotänkandet redan pÃ¥ akuten. Det gÃ¥r frÃ¥n ax till limpa, säger Torsten Holmdahl, som ocksÃ¥ gärna ser mÃ¥nga enkelrum med egen toalett.
– Min artikel handlar om infektionskliniker, men jag tycker att det finns mycket tänkande som gÃ¥r att överföra till hela sjukhuset. Att hejda smitta ska vara högprioriterat vid sjukhusbyggen.
Vid byggandet användes fullskaliga testrum där personalen kunde pröva arbetsrutinerna. Det gjorde att kostsamma misstag kunde undvikas.
Rummen kunde också användas för att studera slutstädning.
– Efter vanlig städning utrotar du inte alla mikrober, vilket är ett problem om du har mikrober som klistrar sig fast i miljön, har lÃ¥g smittdos och är väldigt farliga. DÃ¥ började jag fundera pÃ¥ om det finns nÃ¥got nytt tekniskt när vi bygger nytt.
Torsten Holmdahl undersökte olika typer av sÃ¥ kallad »no touch decontamination«, en sorts automatiserad städning. En variant är med ozon, en annan uv-ljus, och en tredje är med väteperoxid. Han bedömde den sista som mest intressant och testade robotstädning med väteperoxid i bÃ¥de aerosol form och som Ã¥nga.
Roboten ställs in i patientrummet som först städats på normalt vis och sedan gjorts lufttätt. Rengöringen med väteperoxid tog i Holmdahls studie tre timmar, men kan eventuellt halveras med annan teknik.
Ångvarianten visade sig vara bäst. Den visade sig också fungera väl mot norovirus, och kan alltså användas för att förhindra spridning av vinterkräksjukan på sjukhus.
Städmetoden används i till exempel Danmark och i Storbritannien, men ännu inte regelbundet i Sverige.
– Ofta behövs ett besvärligt utbrott för att motivera att man kommer igÃ¥ng med det. Vi har inte haft sÃ¥ mÃ¥nga utbrott sÃ¥ vi har inte pÃ¥börjat användning i daglig praxis.
Är det kostsamt att designa sjukhus och städa som du rekommenderar?
– Infektioner pÃ¥ ett sjukhus är en väldigt stor kostnad. SÃ¥ jag menar ju att bygga rätt sÃ¥ att man begränsar smittspridning i sig är ekonomiskt. Sedan lönar det sig ju i lidande och människoliv ocksÃ¥.
