Begärde polisens handräckning utan undersökning – kritiseras av IVO

Vårdcentralen där läkarna arbetar hade gjort flera orosanmälningar till socialtjänsten rörande ett barn, vars pappa de befarade kunde utgöra en fara för barnet och dess mamma, mannens ex-fru. Både det minderåriga barnet och dennes pappa var patienter på vårdcentralen, men hos olika läkare.

Vid ett tillfälle utfärdade den ena läkaren en begäran om polishandräckning i samband med en remiss till en psykiatrisk tvångsvårdsbedömning av pappan. Läkaren gjorde en särskild anteckning utanför pappans journal där det framgick att handöverräckningen var nödvändig, efter att mannens före detta hustru berättat att det fanns en hotbild mot familjen.

Men läkaren hade inte gjort någon personlig bedömning av mannen, och det är också en grund till kritiken från Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Pappans behandlande läkare hade inte heller noterat att han skulle lida av något psykiskt symtom eller någon störning. Resultatet av tvångsvårdsbedömningen kom inte heller att visa på allvarlig störning. IVO kritiserar även en annan läkare för att ha utfärdat en remiss med »långtgående resonemang om möjligt behov av tvångsvård enbart grundat på andrahandsuppgifter«.

Myndigheten skriver i sitt beslut angående den ena läkaren att det är »mycket anmärkningsvärt« att läkaren talat så ingående om pappan i remissen, enbart utifrån andrahandsuppgifter, det vill säga utifrån vad ex-hustrun sagt, och att läkaren »gått långt utöver sin befogenhet«.

IVO menar också att det var fel av läkarna att upprätta en anteckning utanför journalen, även om de var oroliga för konsekvenserna om mannen skulle se vad som skrivits. Därtill anser myndigheten att den ena läkaren utfärdat ett läkarutlåtande till socialtjänsten i strid med kravet på objektivitet. Att läkarna gjort en orosanmälan till socialtjänsten var däremot inte fel, menar IVO.

Att läkare hamnar i situationer där de känner att de måste agera för att hindra att andra skadas är nog inte så ovanligt, säger Moa Kindström Dahlin, universitetslektor i offentlig rätt vid Uppsala universitet.

– Ofta när jag pratar med läkare känner de att de har ett långtgående ansvar som inte motsvaras av juridiskt ansvar.

Men vad kan och ska då en läkare göra, om det finns anledning till oro för andras säkerhet? När det gäller begäran om handräckning enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård gäller det att vara försiktig.

– Man får aldrig glömma bort att tvång inom vården är ett extremt ingripande i en människas privatliv och dessutom ett frihetsberövande. Det är fråga om att begränsa grundläggande fri- och rättigheter och för det krävs att de rutiner som uppställts i lagen följs till punkt och pricka. Det ska finnas synnerliga skäl för att hämta någon med polis för att genomföra en psykiatrisk läkarundersökning, säger Moa Kindström Dahlin och fortsätter:

– Man måste ha mycket utredning för att tro att det behövs. Om läkare skulle kunna fatta beslut om tvångsomhändertagande på andrahandsuppgifter finns det risk för att det missbrukas. Privatpersoner skulle i teorin kunna få personer som de vill illa att bli tvångsomhändertagna.

Men det finns också en annan möjlighet om läkaren i fråga inte har den utredning som skulle behövas. Det är att helt enkelt kontakta polisen, berätta om sina farhågor och låta dem fatta beslut om vad som ska göras.

– Den rätta gången är att ringa polisen som kan köra en person till psykakuten för att en läkare ska bedöma om ett tvångsomhändertagande kan göras. Då blir det mer som en polisanmälan, säger Moa Kindström Dahlin.