Avhandlingen »Det är ju bara ett jobb – en ny generation läkare hanterar karriär och arbetsideal« är skriven av läkaren Saima Diderichsen, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Den bygger på enkäter som besvarats av läkarstudenter vid Umeå universitet och intervjuer med AT-läkare. Studenterna fick välja vilken specialitet de kunde tänka sig att arbeta inom och sedan skatta vilken påverkan ett antal motivationsfaktorer har för deras val.
Resultatet visade inga stora skillnader mellan kvinnliga och manliga läkarstudenter till en början. De var till exempel lika intresserade av kirurgi och allmänmedicin och uppgav samma faktorer som viktiga i valet av specialitet.
Under den sista terminens studier framträdde dock skillnader mellan könen. Studenterna fick beskriva vad som hade gjort dem intresserade av en viss specialitet. Erfarenheter från de kliniska placeringarna visade sig ha stor betydelse. Kvinnorna valde oftast bort en specialitet för att de upplevde kulturen på kliniken som macho och exkluderande. För männen var den främsta anledningen att de inte var intresserade av ämnet eller arbetsuppgifterna.
– Könssegregeringen inom läkaryrket verkar alltså inte kunna förklaras endast av att män och kvinnor är intresserade av olika specialiteter, säger Saima Diderichsen i ett pressmeddelande.
En annan slutsats i avhandlingen är att synen på yrket har förändrats. Majoriteten av AT-läkarna och läkarstudenterna som intervjuats uppgav att de ville ha ett givande arbete på en trivsam arbetsplats med tid för fritid och familj. Intressant innehåll och tid för familj skattades, av både män och kvinnor, högre än lön och karriärmöjligheter.
Många ansåg även att det är viktigt att säga ifrån om arbetsbördan blir för hög och uppgav att de blev avskräckta av sjukhuskliniker som präglas av en tydlig hierarki där tyst lojalitet och övertidsarbete uppmuntras. Ett antal AT-läkare tog starkt avstånd från idealet om den hårt arbetande läkaren som sätter karriären före familjen.
