Här är lungan, säger Nina Moeini, som vinklat ultraljudsproben för att se bättre på skärmen innan hon systematiskt jobbar sig igenom undersökningsprotokollets övriga punkter hos det tänkta traumafallet – i själva verket en oskadd frivillig modell.
Mjälten, levern och höger njure. Diafragma, urinblåsan och lungsäcken. Och så hjärtat, precis som protokollet EFAST – utvidgad fokuserad bedömning med ultraljud vid trauma – föreskriver.
– Snyggt! Fyra minuter, där kapade du en och en halv minut på en träningsomgång, coachar Leo Silvén Möller, ST-läkare i internmedicin, när Nina Moeini lägger ifrån sig proben efter att varken ha hittat
fri vätska runt organen eller vätska i hjärtsäcken.
Vi befinner oss på introduktionskursen till S:t Görans ultraljudsakademi – ett projekt som inte bara ska se till att alla läkare på sjukhuset som jobbar med patientnära ultraljud, eller POCUS, har samma utbildning och kompetens och att endast den som har certifierats ska få använda tekniken. Syftet är också att alla ska börja spara bilder från undersökningar och journalföra fynd som hittas eller inte hittas med hjälp av den.
Patientnära ultraljud innebär helt enkelt att läkaren tar med ultraljudet till patienten, som en del i sin kliniska bedömning eller status, på till exempel akuten, intensiven eller vilken klinik som helst.
– Vi brukar undvika att säga att patientnära ultraljud är stetoskopet 2.0. Men under lång tid har det egentligen inte hänt så mycket i den kliniska undersökningen av patienten. Det handlar fortfarande om att klämma, känna, prata och lyssna med stetoskopet. Här kommer något som är en förlängning av våra fingrar så att vi kan se in i patienten. Vi ser ju det här som en revolution, säger Leo Silvén Möller, som leder Ultraljudsakademin tillsammans med Fredrik Hallgren, specialist i anestesiologi och intensivvård.
De konstaterar att användningen av patientnära ultraljud har ökat explosionsartat de senaste åren.
Samtidigt har det hittills saknats krav på vad en läkare ska ha för utbildning och kompetens för att få använda metoden.
– Det innebär ju att man inte kan lita på att det är en erfaren och kompetent kollega som har gjort undersökningen och dragit slutsatser. Det har också saknats en tradition att dokumentera och journalföra, säger Fredrik Hallgren.
Enligt Fredrik Hallgren finns det gott om kurser i patientnära ultraljud liksom exempel på enskilda kliniker på sjukhus i landet som tagit fram någon form av standard för utbildning på den egna kliniken.
– Det som gör Ultraljudsakademin på S:t Görans sjukhus unik i Sverige är helhetsgreppet. Att vi sätter en standard för hela sjukhuset. Det ska inte spela någon roll om det är en kirurg, medicinare eller anestesiolog som har tittat på hjärtat eller gallblåsan, säger han och fortsätter:
– Det som gör att vårt utbildningsprogram sticker ut är det som händer efter själva kursen.
Efter att ha fått basala kunskaper i patientnära ultraljud under den två dagar långa introduktionskursen kommer Nina Moeini och de fem andra kursdeltagarna att få erfarna handledare att bolla med när de under hösten samlar in ett antal bilder från olika undersökningar där de använt tekniken.
För att bli certifierade utövare av patientnära ultraljud krävs sedan att de sparat ett visst antal korrekta undersökningar och klarat ett teoretiskt och praktiskt prov.
En nyckel till att lyckas sjösätta ett sådant här projekt är att få med sig hela sjukhuset, inklusive ledning, IT-avdelning, medicinteknikansvariga och läkare på olika kliniker, anser Leo Silvén Möller och Fredrik Hallgren.
En viktig bit har handlat om att vara tydlig med vilka begränsningar patientnära ultraljud har och med att det inte är frågan om att ersätta diagnostiskt ultraljud, som röntgenläkare och kliniska fysiologer är experter på.
– Internationellt har det funnits ett motstånd från kliniker som röntgen och »klinfys«. Men här finns det en förståelse för att det vi gör är något helt annat. Vid patientnära ultraljud jobbar vi med väldigt tydliga, riktade frågeställningar, säger Leo Silvén Möller.
– Finns det fri vätska runt bukorganen? Pumpar hjärtat bra eller dåligt? Mycket handlar om att »rule in«. Ser vi något så finns det troligtvis där. Men om vi inte ser något behöver inte det betyda att det inte finns. Att vi har varit tydliga med allt det här har skapat en tillit till projektet, fortsätter han.
Jesper Danielsson är röntgenläkare och en av de erfarna experter som undervisar på kursen.
– Jag ser bara positivt på att ultraljud sprids till de läkare som verkligen behöver det – alltså de som står på akuten och intensiven. Det är ju fantastiskt att ha det här redskapet, men utan utbildning och styrning så blir det lite High Chaparral och inte så bra. Men om man gör det på det här sättet så ser jag bara fördelar, säger han.
När det gäller motståndet som åtminstone utomlands funnits mot att släppa lös ultraljudstekniken till läkare utanför röntgen- och fysiologklinikerna tror Jesper Danielsson att det som många gånger annars handlar mycket om revirtänkande, vilket inte gagnar patienten.
– Det är min dröm att akutläkare och anestesiologer – framför allt – ska kunna ultraljud, så patienter slipper vänta fyra timmar extra på ultraljud på akuten. Och IVA-patienter slipper vänta två timmar på att vi ska komma upp och göra saker.
Efter pilotomgången i våras har Fredrik Hallgren och Leo Silvén Möller fått besked från sjukhusledningen om att projektet får löpa på med ett utbildningsprogram under hösten och våren.
På sikt hoppas de kunna sprida konceptet. Först lokalt inom Stockholmsregionen och sedan, om det lyckas få fotfäste, till hela landet.
– Vi har en vision om att fler sjukhus och regioner ska komma med på det här tåget för att skapa det andra länder redan har. En nationell standard för vilka krav som ska ställas på teoretisk och praktisk utbildning, antal undersökningar man ska ha gjort innan man anses färdig att jobba med patientnära ultraljud, säger Fredrik Hallgren.
– Vi har redan märkt av ett stort intresse av att göra liknande saker på andra håll i landet, fortsätter han.
