»Villkoren för läkare ska vara överkomliga«

När Läkartidningen träffar Annika Strandhäll (S) har hon just påbörjat sin första turné till landstingen.

– Det är viktigt för mig att träffa de politiker och tjänstemän som styr i landstingen och lyssna in beskrivningen
av deras vardag. Det ser olika ut runt om i landet. Jag är noga med att besöka arbetsplatser i de sammanhangen och prata med medarbetare. Det är viktigt att föra dialog om hur regeringens satsningar har tagits emot, att ha en löpande dialog mellan nationell nivå och sjukvårdens huvudmän, säger hon.

De satsningar från regeringen som hon syftar på – »de största i modern tid på sjukvård«, enligt henne – innehåller bland annat en förstärkning på närmare 3 miljarder till landstingen för nästa år och 1 miljard årligen till en satsning på förlossningsvården. Därtill kommer två miljarder kronor årligen under 2018–2021 för goda arbetsvillkor och utvecklade arbetssätt för vårdens personal, som aviserades i förra årets budget.

Satsningarna kan också ställas i relation till landstingens kostnad för inhyrd personal: 4,6 miljarder under förra året. SKL:s prognos för 2017 ligger på drygt 5,3 miljarder. Läkarnas andel av hyrkostnaderna har sjunkit något, men utgjorde ändå 71 procent under tredje kvartalet i år.

Annika Strandhäll har vid flera tillfällen uttryckt att hon är »djupt oroad« över att patienter far illa av bristen på kontinuitet i vården och att skattepengar går till annat än de är avsedda för. Hon vill bryta utvecklingen, skriver hon i en debattartikel i Aftonbladet – ett något mildare tonläge än när hon i en intervju med Sveriges Television talade om att »bryta ryggraden« på bemanningsbranschen.

Hon har själv inte arbetat inom vården. Hon ville jobba med »samhällsfrågor och människor«, berättar hon, och engagerade sig fackligt på sin första arbetsplats. Innan hon utsågs till socialförsäkringsminister 2014 var hon ordförande för Vision, som bland annat organiserar socialsekreterare, ekonomer och medicinska sekreterare.

– Jag har mött landstingen och personalsituationen inom sjukvården på nära håll under väldigt många år som facklig företrädare på olika nivåer. Ska vi möta utmaningarna måste personalfrågan stå i centrum, säger hon nu.

Från den fackliga tiden har hon rykte om sig att ha ett genuint engagemang för människor som har det dåligt på jobbet. Som ansvarig för sjukförsäkringarna ser hon hur personal inom hälso- och sjukvård toppar ökningen av sjukskrivningar.

Som minister för sjukvården vill hon arbeta för att göra vården till en attraktiv arbetsplats. Det är ingen brist på problem – eller utmaningar, för att använda hennes egna ord – att ta itu med.

– Villkoren för läkare, när det gäller löner, arbetsmängd och arbetssituation, ska vara överkomliga. Det ska finnas en acceptabel tillgång till kompetensutveckling. Det som behövs är både åtgärder här och nu och strukturella, långsiktiga förändringar.

Utgångspunkten för de långsiktiga förändringarna är utredningen »Effektiv vård« och de konkretiseringar av denna som primärvårdsutredaren Anna Nergårdh arbetar med att ta fram. Hennes första delbetänkande »God och nära vård« kom i våras.

– Den bild jag får av remissvaren är att det finns en stor uppslutning kring att en stark nära vård är nödvändig. Det man pratat om länge kan bli verklighet, och det är en viktig trovärdighetsfråga gentemot professionen, som har sett stora behov under många år. Jag tycker mig höra i debatt och dialog att det finns en politisk samsyn också, säger hon.

När valrörelsen drar igång på allvar återstår att se hur mycket samsyn som är kvar. Sjukvården är en av de viktigaste valfrågorna, enligt de opinionsmätningar som kommit i år.

– Det är glädjande! säger Annika Strandhäll och lyser upp lite extra.

Det blir ett kort avbrott för fotografering: »Det är helt okej att ta bilder medan jag pratar«. Höstsolen lyser upp ett arbetsrum som är stort nog att ha plats för sjuka barn när hon behöver »vobba«. På en dörrlist sitter en post-it-lapp med orden »Love mom« (»Å, hon är så omtänksam«, säger Annika Strandhäll om sin åttaåriga dotter).

Ett ännu kortare avbrott när hon planerar in det telefonsamtal som statsminister Stefan Löfven har bokat in med henne senare på dagen: »Jag ska vara på arbetarekommunen då – äh, jag sitter kvar och tar det i bilen«.

Hon använder ofta ord som samverkan, samarbete (exempelvis när det gäller det arbete kring kunskapsstyrning som landstingen har dragit igång, ett initiativ hon välkomnar) och dialog, dialog, dialog. Annika Strandhäll är på en gång lätt och svår att intervjua. Hon formulerar sig utan tveksamhet, men konkreta besked är svårare att få. Några dagar före intervjun har hon träffat Sveriges läkarförbund, så mina frågor om hur hon ser på listningstak och patientansvarig läkare har hon fått tidigare. Hon besvarar dem med »Vi är öppna för flertalet förslag som kan förbättra situationen« och »Vi tittar på olika alternativ«.

– Vi vill vända på alla stenar. Anna Nergårdh tittar nu på att ta fram ett nationellt uppdrag för en framtida primärvård, och jag vill inte föregå det arbetet.

Nästa delbetänkande presenteras i juni 2018. Mycket av arbetet med omställningen kommer att vila på landstingen.

Så vad går att göra på nationell nivå?

– Väldigt mycket. Inte minst när det gäller att förbättra landstingens förutsättningar att ta tag i personalsituationen, genom att vi ställer om från kömiljarder och en prestationsbaserad stimulans till en professionsmiljard. De resurser vi tillsätter ska användas för kompetensutveckling. Vi bygger ut utbildningsplatser för specialistsjuksköterskor och i viss mån för läkare från och med nästa år.  

Utöver fler utbildningsplatser, hur ser du på att införa ett nationellt ansvar för exempelvis fördelningen av AT- och ST-platser och fördelningen specialiteter emellan?

– Beslut om den exakta dimensioneringen av platser ska nog skiljas från ansvaret att planera och organisera den praktiska vårdverksamheten i stort. Vi behöver definitivt bättre nationell samordning. Regeringen har gett Socialstyrelsen och Universitetskanslersämbetet ett gemensamt uppdrag att skapa nationella och regionala samverkansarenor för kompetensförsörjningsfrågor.

Annika Strandhäll framhåller att omställningen behöver gå åt två håll: att utveckla mer nära vård och även koncentrera högspecialiserad vård i större utsträckning. 

Krävs ett utökat nationellt ansvar för att säkerställa läkares kompetens, när högspecialiserad vård koncentreras?

– Vi föreslår en mer effektiv process för besluten kring koncentration av högspecialiserad vård på nationell nivå. Men det är vårdgivarens ansvar att säkerställa att man har anställda med tillräcklig kompetens att bedriva en god och säker vård. Det ändras inte för att antalet vårdgivare blir färre på vissa högspecialiserade vårdområden.

Den ihållande kritiken från läkarhåll om den arbetsbörda som det innebär att ständigt tvingas komplettera sjukintyg är naturligtvis bekant för henne. Men intygsfrågan är liten i förhållande till hela frågan med sjukskrivningar, enligt Annika Strandhäll.

– Vi har en situation med frustrerade läkare å ena sidan, och å andra sidan en sjukförsäkring och ett regelverk som ställer krav. När de inte samverkar kommer den enskilde i kläm – och det är inte sällan personal inom hälso- och sjukvård. Från regeringens sida ser vi jätteallvarligt på att man inte har ett bra sätt att samverka.

På frågan om hur lösningen ser ut hänvisar hon till den pågående utredningen om samspelet mellan Försäkringskassan och sjukvården. Om ett drygt år ska den särskilda utredaren Vivianne Macdisi rapportera.

Kritiken från politiska meningsmotståndare har inte handlat om hur Annika Strandhäll sköter sitt jobb som socialminister, snarare om att ansvaret för både socialförsäkringar och sjukvård är för mycket för en minister. Själv ser hon det som en fördel.

– Jag ser helheten och hur det hänger ihop.  

Folkhälsa och idrott ingår också i helheten – hon blev även idrottsminister i somras – men tiden räcker inte för att prata om det.  Det går inte att stjäla några extra minuter i en kalender som rymmer två stopp i landstingsturnén under en vecka, Twitter, interpellationsdebatt i riksdagen, Twitter, tala på Stockholms stresscenter, möta bemanningsbranschen, mera Twitter, fler intervjuer. Med mera.

Intervjutidens slut markeras av en av hennes pressekreterare (hon har två), som suttit med och lyssnat och skrattat högt en gång – åt frågan om någon annan än Annika Strandhäll skulle orka ha två ministerposter på en gång. Socialministern är sedan tidigare känd för att omge sig med handplockad personal, och mycket riktigt svarar hon:

– Det handlar mindre om mig än om att man ska ha rätt lag omkring sig.