»Jag har haft lite svårt att välja – då är allmänmedicin bra«

– Ja, det var kul att höra. Jag är inte förvånad. Vi har en aktiv bokklubb sedan AT-tiden och där stämmer fördelningen rätt bra. De flesta i gruppen är kvinnliga distriktsläkare som bor i en storstadsregion.

Varför valde du att bli allmänspecialist?

– Det var lite av en slump, jag hade tänkt bli gynekolog men bröt armen och hade gips när jag skulle söka jobb. Så jag hamnade på ett vikariat på en vårdcentral – inom primärvården kunde jag ändå jobba trots gipset. Jag hade gjort en del av min AT på Tomelilla vårdcentral och upptäckt att jobbet var roligt och självständigt och innebar både stort ansvar och stor frihet. Det här att inte behöva ta nattjourer spelade också in, så klart.

Det roligaste med jobbet?

– Oj, det är nog att det är så intressant och varierat. Jag gillar när jag lyckas få till ett bra möte, når fram och kan hjälpa någon. Jag har haft lite svårt att välja, och allmänmedicin är ju bra på det sättet att det är så brett och att det är mycket man måste ha koll på.

Mindre roligt?

– Stressen och otillräcklighetskänslan, som var särskilt stark när jag jobbade inom primärvården. Resursbristen gör att man aldrig räcker till för alla som behöver hjälp.

Kort om din karriär?

– Jag gick läkarlinjen i Lund och Malmö, AT på Ystad lasarett, sedan ST på Sorgenfri vårdcentral i Malmö där jag sedan jobbade kvar. För 1,5 år sedan bytte jag jobb till Minneskliniken i Malmö. Jag är också ansvarig för en kurs på läkarprogrammet i Lund i professionell utveckling.

Vill du forska?

– Kanske, det känns som om det är det jag har kvar, på något sätt. Fast då får jag ta bort något av det andra. Det är svårt att få tiden att räcka till. Men jag vill utvecklas och gärna prova nya saker, så det är möjligt att det blir så framöver. Jag är nog inte typen som stannar på samma arbetsplats hela livet.

Hur ser en vanlig dag ut på jobbet?

– Vi börjar med ett kort morgonmöte, sedan har vi patientbesök, ett diagnosbesök och ett nybesök. Det är långa besök jämfört med på en vårdcentral, vi har mer tid för patienterna. På eftermiddagarna har jag återbesök. Jag är också handledare för ST-studenter.

Vad betyder ditt yrke för dig?

– Det är ett intressant, spännande jobb som innebär ständig utveckling och förändring. Det har varit viktigt för mig att det innebär en trygg arbetsmarknad med gott om jobb.

Ser du yrket som ett kall?

– Nej, det gör jag nog inte. Jag har aldrig gått in i jobbet så mycket som vissa gör. För mig är det viktigt att kunna skilja på det privata och professionella. Rollerna är ju till viss del integrerade och jag känner mig trygg i min yrkesroll, men jag lever inte med den när jag går hem från jobbet.

Var fjärde läkare är gift med en annan läkare. Hur ser det ut för dig?

– Nej, min man är inte läkare. Jag tycker det är sunt. Det gör det också lättare att släppa jobbet när jag kommer hem. Mina föräldrar är inte heller läkare och jag har många vänner som inte är det. Däremot är det viktigt med min bokklubb till exempel, eller andra kollegor som blivit mina vänner. Vi har ett så krävande jobb att man måste få prata av sig om saker – om läkarrollen, anhöriga som är missnöjda, konflikter med patienter, stressen i jobbet.

Kombinera familjeliv och jobb, hur funkar det?

– Det fungerar bra eftersom min man inte är läkare och jag har sluppit nattjourer. Just nu jobbar jag 90 procent och slutar kl 15 på onsdagar och kl 14 på fredagar. Det är skönt att inte jobba heltid för att hinna räcka till hemma också.

Fritidsintressen?

– Jag har mina bokklubbar, träffar kompisar, tränar på gym och umgås med familjen. Jag och min dotter rider också tillsammans.

Jobba efter 65 – ja eller nej?

– Det tror jag nog, om jag har hälsan. Dels för att politikerna säger att alla måste göra det, men också för att jobbet är givande. Jag har flera äldre kvinnliga kollegor som förebilder, och de trivs verkligen i sin yrkesroll och är drivande i olika frågor. Så hoppas jag att det blir för mig också.

Läs även: 

Sveriges vanligaste läkare – enligt statistiken

Ingvar Syk, kirurg: »Yrket har på många vis stöpt och fostrat mig«