»Yrket har på många vis stöpt och fostrat mig«

– Jag vet inte, jag blev nog mest förvånad över att det är så. Att det fanns många allmänläkare visste jag, men att det skulle finnas så gott om gamla kirurger, det trodde jag nog inte.

Varför valde du att bli kirurg?

– Det föll sig helt naturligt på kirurgikursen under studietiden. Då kände jag: »Yes, det här trivs jag med!« Jag var faktiskt tveksam till yrkesvalet innan dess, men i den miljön föll bitarna på plats. Jag gillade den problemlösande attityden, att det var snabba ryck, öppet och glatt. Jag är »monotonofob« och gillar inte att ha det långtråkigt.

Det roligaste med jobbet?

– Svårt, men det är nog att det är så mångfacetterat. Det är trevligt att ha ett jobb där man träffar många patienter och har stort samarbete med kollegor. Jag gillar det tekniska arbetet, att ta bort en tumör – det är väldigt handfast. Och jag tycker också om den intellektuella delen, att gå och grunna på hur man ska gå tillväga. Att sedan genomföra en svår och besvärlig operation och den lyckas, det är tillfredsställande. Det är också givande att få kombinera det kliniska med forskning.

Mindre roligt?

– Resursbristen. Det har gnisslat rätt mycket de senaste åren, det är väldigt frustrerande när man inte kan göra det man vill och driva saker framåt. Sedan är det jobbigt att ta komplikationer, jag tycker faktiskt att det blivit tyngre med åren.

Kort om din karriär?

– Jag läste medicin i Lund, gjorde AT och ST i Halmstad. Sedan återvände jag till Skåne för att göra min lasarettsutbildning på Skånes universitetssjukhus i Malmö, vilket skulle ta ungefär fem år. Men jag blev kvar på sjukhuset här efter disputationen 2000 och fortsatte att bedriva forskning parallellt. Det är inte bara lärorikt och stimulerande utan har också öppnat för många samarbeten inom och utom landet.

Har du kunnat forska på arbetstid?

– Nja, jag är fostrad i en annan tidsanda så det mesta av min forskning har jag nog skött på fritiden. Men det har varit väldigt stimulerande att kunna kombinera det kliniska och det akademiska.

Hur ser en vanlig dag på jobbet ut?

– Det varierar väldigt mycket eftersom det är olika mottagningsdagar och operationsdagar. Men generellt kan man säga att det är långa dagar. Jag brukar vara borta 12 timmar, går hemifrån kl 7 och kommer hem kl 19. Utom på stora operationsdagar då jag jobbar ännu längre. Ofta är det väldigt intensivt, mycket beslut och många telefonsamtal. Vi utför tung cancerkirurgi och då är det ofta mycket krångel och många beslut som ska fattas även i eftervården. Men jourbördan är inte så betungande längre sedan jag fyllt 60.

Vad betyder ditt yrke för dig?

– Ja, sannolikt ganska mycket, jag har ju inte jobbat med något annat. Yrket har på många vis stöpt och fostrat mig. Jag brukar säga att jag är kirurg: jag jobbar inte som kirurg, det är en del av min identitet.

Är jobbet din hobby?

– Kanske om du frågar min sambo, men inte om du frågar mig. Jag har många andra intressen, däremot sitter jag inte still så mycket och sover inte så mycket. Jag idrottar fem dagar i veckan. Jag gillar bergsport, att åka skidor och klättra i berg. Jag tränar på gym, spelar innebandy, tennis och korphockey. Min sambo och jag gillar att resa när vi är lediga och vi reser gärna till olika platser. Och så är vi lyckligt lottade med en stor vänkrets som vi gärna umgås med.

Av läkare?

– Ha, ha, ja, många vänner är läkare,
vänner sedan studietiden och åren i Halmstad. Min sambo är också läkare och vi träffades när vi pluggade. Men vi hann aldrig gifta oss – jag hade jour (skratt).

Hur gick det att kombinera familj och yrkesliv när era barn var små?

– Ibland var det knepigt, men det har alltid gått på något sätt. Min sambo är infektionsläkare och har haft lättare att styra sina arbetstider. Vissa perioder gick hon ner i arbetstid och vi hade hjälp av mormor och barnflickor ibland. Jag har inte kunnat vara så flexibel med mina
arbetstider, jag kan inte avbryta en operation för att klockan blivit 17.

Jobba efter 65 – ja eller nej?

– Ja, det känns ju oerhört avlägset. Jag har ingen plan för det. Men jag har svårt att se att jag skulle tvärsluta och gå från 100 procent till 0 över en natt. Det blir nog så att jag trappar ner på olika delar lite successivt.

Läs även: 

Sveriges vanligaste läkare – enligt statistiken

Sandra Berggren Alm, allmänläkare: »Jag har haft lite svårt att välja – då är allmänmedicin bra«