Rätt vett på nätet – så gör du

– De som är vana vid sociala medier är vana att dela sina upplevelser med andra, för en sluten krets eller hela världen. Det gäller ju allt – resor, familj, politik, säger Thomas Lindén, ordförande i Sveriges läkarförbunds etik- och ansvarsråd.

– Sedan kommer man till det som händer på arbetet. Jag kan förstå att man reflexmässigt vill dela den typen av uppgifter också i sociala medier.

Men där blir det svårare både juridiskt och etiskt, inte minst för läkare. Sociala mediers natur gör att informationen både kan spridas snabbt och kommenteras av andra.

Så vad gäller egentligen? Hur öppen kan man vara på nätet? Läkartidningen listar en rad exempel.

KAN JAG DELA AVIDENTIFIERADE PATIENTFALL?

Det finns flera grupper, trådar, mejllistor och annat på internet, där läkare och studenter diskuterar patientfall. Det kan vara för en god sak – att hitta bästa möjliga behandling. Att man inte lägger upp namn på patienter ter sig nog självklart för många. Men att avidentifiera är svårt.

– Det som är knepigt på sociala medier är att kommentarer till det du lägger upp kan lägga ytterligare pusselbitar. Så även om du tycker att du har avidentifierat något, kan andra personer fylla i, säger Thomas Lindén.

Ulrika Sandén är jurist och forskare i medicinsk juridik vid Umeå universitet. Hon är också ledamot i Svenska läkaresällskapets etikdelegation, som tillsammans med Läkarförbundet uppdaterade sina råd om vad man får säga i sociala medier för två år sedan.

Det generella rådet är att inte diskutera patienter över huvud taget, inte ens avidentifierade. 

– Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå en nivå där en uppgift anses avidentifierad, säger Ulrika Sandén.

– Om inte ens patienten själv skulle känna igen sig, då har man uppnått en fullgod avidentifiering.

Det räcker inte att ta bort namnet på patienten, säger Thomas Lindén. 

– Det kan vara tillräckligt att du presenterar en situation. Sedan kan den som läser och vet var du jobbar, eller genom dina kompisars kommentarer, relatera så att det ändå blir tydligt vad det är för patient det handlar om, trots att du har tagit bort alla sådana uppgifter, säger han.

Borde grupper där man diskuterar patientfall inte finnas? 

– Det är svårt att säga generellt, men man ska vara försiktig. Och när man uttalar sig ska man vara saklig och professionell. 

Var läkaren i fråga arbetar spelar också in. Ju mindre ett samhälle är, desto knivigare blir det.

– Uppgifter går ju att lägga samman på ett sätt som gör att en patient faktiskt går att identifiera, trots att man bara skrivit »en man i 40-årsåldern med två barn«. Men det kan ju räcka för att någon annan ska förstå vem det är som diskuteras. I Stockholm, Göteborg, Malmö kanske det inte går att förstå vem den 40-årige patienten är, medan det i ett mindre samhälle kan gå att identifiera personen. Men patienten ska inte vara möjlig att identifiera, säger Ulrika Sandén.

MEN I SLUTNA GRUPPER ÄR DET VÄL OKEJ?

Ulrika Sandén undervisar bland annat läkarstudenter i Umeå och Örebro samt vidareutbildar ST-läkare. Hon berättar att studenterna ibland tycker att det borde vara okej att diskutera patientfall och erfarenheter i slutna grupper på exempelvis Facebook.

– Men svaret är detsamma: nej, det är det inte, säger hon.

– Studenterna säger »ja, men gruppen är ju sluten«. Förvisso, men ni lämnar ändå ut information till utomstående. Har ni samtycke till det?

Ulrika Sandén påminner också om en detalj som alla kanske inte tänker på.

– Utlämnandet (av patientuppgifter) sker ju till Facebook. Även i en sluten grupp sker utlämnandet till en privat aktör och personer som befinner sig utanför vårdgivarens verksamhet.

OM PATIENTEN SAMTYCKER DÅ?

– Det svaret är inte alls lika enkelt, säger Ulrika Sandén.

All personal i hälso- och sjukvården har tystnadsplikt. Ska information lämnas till någon som inte vårdar patienten krävs ett samtycke. Det finns inga formella krav på hur samtycke ska framställas, men det ska noteras i journalen. 

Men även med samtycke kan det vara svårt att till exempel förklara vidden av att någon patients information sprids i sociala medier.

– Patienten kan samtycka till ett utlämnande. Men hur frågar man en utsatt individ som kan lida av smärta, berusning eller något annat? Hur framställer man en sådan fråga i ett sammanhang där någon sökt vård på ett etiskt acceptabelt sätt?

OM JAG SOM LÄKARE KRITISERAS ÖPPET, KAN JAG SVARA DÅ?

Det händer då och då att läkare kritiseras i det offentliga rummet i sociala medier. Det kan försätta läkaren i en känslomässigt svår situation.

– När det gäller patienter som klagar i medier är det svårt att ens med patientens godkännande gå i svaromål, säger Thomas Lindén.

– Och det kan ju vara väldigt frustrerande. Trots att patienten far med något man tycker är osanning är man bunden av tystnadsplikt mot patienten.

MEN OM DET ÄR UPPGIFTER SOM INTE RÖR JOURNALEN?

För ett par år sedan gick en läkare i södra Sverige i svaromål när hen kritiserades av en patient i en öppen grupp på Facebook. I kommentaren uppgav läkaren information om patienten. Läkaren sa senare att hen trodde att kommentaren bara var synlig för patienten. 

Men i ett mejl till tidningen Sydsvens­kan skrev läkaren också att uppgifterna inte rörde någon diagnos – att det inte var en hemlighet som omfattades av sekretess.

Kan en läkare säga något alls om en patient i ett sådant fall, om det inte rör just journal­uppgifter?

– Nej, säger Ulrika Sandén.

– Sekretessen täcker hälsotillstånd och »andra personliga förhållanden«, och i det sistnämnda ligger bostads­adress, inkomst­uppgifter, religiös tillhörighet, skostorlek … allt. Att sekretessen bara skulle gälla dokumenterade uppgifter är felaktigt.

VILKA SANKTIONER GÄLLER OM JAG FELAKTIGT RÖJER UPPGIFTER?

Tystnadsplikt inom offentlig vård regleras i offentlighets- och sekretesslagen, och för privat verksamhet i patientsäkerhetslagen. En läkare som bryter mot tystnadsplikt kan teoretiskt sett få fängelsestraff på max ett år.

Men även om röjandet av uppgifter inte blir en straffrättslig sak, kan det få andra konsekvenser.

– Arbetsgivaren kan vidta olika arbetsrättsliga åtgärder, såsom varning, löneavdrag, omplacering eller avskedande, säger Ulrika Sandén.

– Man kan också tänka sig att en sådan här sak anmäls till Justitieombudsmannen, JO. Men JO granskar som huvudregel bara offentligt anställd personal.

VAD HÄNDER OM JAG KRITISERAR ARBETSGIVAREN I SOCIALA MEDIER

Att läkare och annan vårdpersonal kommenterar arbetsplatsen i sociala medier är ganska vanligt – men det kan vara idé att vara lite försiktig.

– Om man bara hör att det är dåligt på landstingens sjukhus och aldrig hör att det är dåligt på de privata, så ska man förstå att personerna som arbetar i privat sektor ofta har skrivit på ett lojalitetsavtal. Det innebär att om de förtalar sin arbetsgivare eller försämrar dess varumärke, kan de inte bara bli av med jobbet utan också bli stämda på skadestånd, säger Thomas Lindén.

Sedan förra året finns en lag, Lag om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter, som ska ge privat anställda i skattefinansierad verksamhet bättre förutsättningar att lämna uppgifter till medier. Den förbjuder arbetsgivare att efterforska eller straffa medarbetare som lämnat uppgifter till traditionella medier.

Men när det gäller sociala medier kan privat anställda ändå riskera åtal för förtal om man uttrycker sådant som bolaget menar är fel och förklenande, säger Thomas Lindén. Så även med meddelarfrihet finns anledning att tänka till innan man uttrycker kritik.

– Även med den nya lagen om meddelarfrihet kan den som är privat anställd riskera att arbetsgivaren uppfattar ett inlägg om den egna arbetsplatsen som förtal av verksamheten. Jag har stor respekt för människor som står upp för det man anser är rätt, men man ska veta vad man gör och bör ha övervägt den fackliga vägen eller dialog med arbetsgivaren innan man lägger ut kritik på sociala medier.