I Palmerston North är det kyligt i skuggan. Hösten har precis anlänt och det blåser över det platta landskapet – staden ligger på ett plant jordbruksområde i södra delen av Nya Zeelands norra ö. Palmy, som lokalbor kallar den, är administrationscentrum i Manawatu–Wanganui-regionen.
På stadens sjukhus, Palmerston North Hospital, är läkarna klädda i skjorta och kavaj, men de saknar eget kontor och dator.
– Det är omodernt jämfört med Sverige, säger den svenska förlossningsläkaren Per Kempe när han visar runt på det som nu varit hans arbetsplats i drygt ett år.
Heltäckningsmattor i korridorerna, ett kontor som delas av sju överläkare och handskrivna pappersjournaler i rader.
– Datajournalen är väldigt dåligt fungerande jämfört med de system som de flesta sjukhus i Sverige har. Här skriver vi stora delar för hand, digitaliseringen ligger långt efter, säger han.
I maj 2016 tog Per Kempe och hans fru beslutet att flytta till Nya Zeeland. De hade länge pratat om att bo ett par år utomlands, för att ge familjen ett äventyr och för att barnen skulle lära sig engelska ordentligt – men också för att han ville uppleva hur sjukvården fungerar i ett annat land. Lära sig nytt och eventuellt sprida lite av det han tycker att Sverige är bra på.
– Jag har ett tydligt intresse för utvecklingsarbete, ledarskap och hur sjukvårdssystem fungerar. När man har jobbat länge inom samma sjukvårdssystem och i samma verksamhet, då finns det ett behov av att få lite perspektiv och se att det finns andra sätt att göra saker på.
Per Kempe har jobbat många år inom gynekologi och obstetrik vid Länssjukhuset Sundsvall och blev 2015 enhetschef för läkarna inom länsverksamhet kvinnosjukvård i Region Västernorrland – ett jobb han trivdes bra med. Men när en tjänst som gynekolog och förlossningsläkare på Palmerston North Hospital dök upp ville han ta chansen.
Han hade under en tid haft kontakt med en rekryteringsfirma och siktat in sig på Nya Zeeland, mycket för att det enligt Per Kempe är ett av de länder utanför EU där det är lättast att få tillstånd att arbeta som läkare, dels då det rör sig om ett engelsktalande land, dels för att den svenska och den nyzeeländska specialistutbildningen har vissa likheter.
– Sedan är det ändå en lång och ganska byråkratisk process för att bli erkänd som specialist här, säger Per Kempe.
Han fick jobbet, sa upp sig och familjen packade och gav sig iväg.
Men den var inte riktigt som Per Kempe hade förväntat sig, sjukvården i Nya Zeeland. Den var mer annorlunda än han hade trott. Den främsta skillnaden, menar han, är att det i Sverige är verksamheten som ska säkerställa att det bedrivs patientsäker vård samt att kvalitetskontroller görs – samt att det också är verksamheten som helhet som står ansvarig om något går fel. På Nya Zeeland är det främst den individuella vårdutövaren.
– När något går fel i Sverige tittar vi på vad det finns för brister i verksamheten: bemanning, utbildning, lokaler, utrustning och så vidare. Det ska finnas ett system som är säkert, oberoende av vilken individ som jobbar. När en vårdskada utreds här är det svårt att identifiera systemfel, för man utreder den enskilda läkaren eller sjuksköterskan. Det innebär att förbättringsarbete är svårare att genomföra.
Han upplever att det leder till att mycket görs »för säkerhets skull«, att det finns en ökad försiktighet.
– Man driver till exempel inte på förlossningen så aktivt som i Sverige, och det görs också kejsarsnitt för mindre allvarliga problem än vi gjorde hemma. Även om man egentligen vet att man inte behöver, så tycker man att det blir säkrare att snitta ut ett friskt barn än att något kanske skulle kunna hända senare. Där får jag försöka hitta en balans.
Är läkare här mer rädda för att bli anmälda?
– Ja, det tror jag. Jag har själv inte varit i den situationen att jag blivit anmäld, men vi har en kollega som togs till domstol för något som förmodligen inte hade blivit någonting alls i Sverige.
Ärendet gällde medgivande, berättar Per Kempe. I Nya Zeeland krävs skriftliga
medgivanden, blanketter som fylls i innan några ingrepp görs, om vad läkaren och patienten har kommit överens om får göras och inte.
– Man får inte göra någonting som man inte har medgivande för. Om det är så att man öppnar magen och hittar något som man inte hade misstänkt, så går det inte att ta bort direkt. I Sverige kan man som läkare fatta det kliniska beslutet att det är bättre att göra det nu än att söva patienten en gång till sen.
– Här finns det en tydligare tanke om att man vill skydda patienten från vårdutövarna, det finns en större misstänksamhet. Samtidigt är det bra att patienten har rättigheter och ett tydligt patientinflytande.
Det måste även finnas en konsumentrepresentant i arbetsgruppen när nya metoder eller riktlinjer ska diskuteras.
– Och en maorirepresentant som tittar på den kulturella aspekten, tillägger Per Kempe och berättar att det kan finnas en skillnad i önskemål kring hur ett barn ska tas om hand efter att det är fött, hur man tvättar barnet, håller det eller vad man gör med moderkakan.
Maorierna, Nya Zeelands ursprungsbefolkning, var förtryckt under 200 år men har under de senaste decennierna fått allt mer erkännande, en sorts upprättelse. Deras kultur, traditioner och språk har en mer framträdande plats än förr.
– Det jobbas aktivt med de här frågorna, att ta hänsyn till människors olika etniska bakgrund. Det är positivt och något jag lärt mig mycket av. I Sverige kan vi bli bättre på det.
Samtidigt är Nya Zeeland ett land som inte tar emot många flyktingar. Den invandring som förekommer sker främst från Sydostasien och Stillahavsöarna. Maorierna utgör cirka 15 procent av befolkningen, och förutom de kulturella skillnaderna finns också tydliga klasskillnader. Klyftorna mellan fattiga och rika är större än i Sverige.
Fetma i befolkningen är ett större problem än i Sverige och fler kvinnor röker, även när de väntar barn. Det händer också att kvinnor inte skriver in sig alls hos en barnmorska under graviditeten. Enligt Per Kempe är det några av de faktorer som gör att mödradödligheten är högre här.
Den privata sektorn är stor och betalas ur patientens egen ficka eller via en sjukvårdsförsäkring.
– Det finns en stor andel av befolkningen som av socioekonomiska skäl inte har råd att gå till doktorn eller inte förstår hur man navigerar i sjukvårdssystemet. Den allmänna skattefinansierade sjukvården har inte resurser att göra allt som vår skattefinansierade vård i Sverige har. Det är gratis att gå till en akutmottagning, men att gå till distriktsläkaren är ganska dyrt, säger Per Kempe.
Han berättar att många av hans läkarkollegor arbetar både på sjukhuset och privat. Det ses inte som en intressekonflikt. Sjukhusets chefläkare jobbar bara kliniskt på sin egen, privata mottagning. Chefen för röntgenkliniken på sjukhuset äger en privat röntgenmottagning i stan.
Dessutom baseras mödravården på så kallade »lead maternity carers«, oberoende barnmorskor som följer patienten under graviditeten, sköter förlossningen och barnet den närmaste tiden efteråt.
– De är inte anställda av vårt District Health Board – motsvarande landstinget – utan de har egna bolag. De har rätt att tillsammans med patienten göra som de vill. Det finns en spricka där mellan barnmorskorna och läkarna som är större än i Sverige. Jag uppfattar det som att vi har ett bättre samarbetsklimat hemma, men vi jobbar på att det ska bli mer av teamkänsla här på Palmerston North.
Om det är en riskgraviditet kliver barnmorskan ofta tillbaka och en läkare tar över helt. Det gör att Per Kempe nu utför en del arbete som han i Sverige är van att en barnmorska gör, som att exempelvis lyssna på hjärtljud när patienten Bailey Lowe kommer till sjukhuset samma dag som Läkartidningen är på besök.
Hon lägger sig på britsen med sin stora mage pekande upp mot taket.
– Det är mitt första barn, en flicka, hon ska heta Kahlia Heitia, berättar Bailey Lowe.
Hon går på regelbundna kontroller, alltid hos Per Kempe, någon barnmorska har hon inte. Inledningsvis väntade hon tvillingar, men det ena fostret dog i vecka 20.
– Vi kollar att det här barnet växer som det ska. Hon är ganska liten men hon växer bra, säger Per Kempe och visar på skärmen med ultraljudsbilden.
Han berättar senare att läkarna i Nya Zeeland behöver vara generalister, på gott och ont. Det svenska systemet är mer uppbyggt kring att jobba i ett team, på en enhet eller avdelning som sätter upp gemensamma planer. Här har läkaren större frihet att fatta egna beslut, och utgår mindre från verksamhetens riktlinjer. Men han tycker att han har påverkat till en del förändringsarbete på plats.
– När jag kom hit började vi med att sätta upp en kontinuerlig resultatanalys. Vi jämförde resultat med andra förlossningsenheter, tittade på vad som är problem och inte. Vi har därefter jobbat med att sätta upp nya riktlinjer kring hur vi handlägger förlossningar och igångsättningar. Vi har infört dem nu och utbildat personal – men det är svårt för många att följa riktlinjer, man vill gärna bestämma själv och känna efter. Det är som ett paradigmskifte. Men jag tycker att det är viktigt att veta hur det går för alla som kommer hit till oss för att föda barn, inte bara hur det går för dem som just jag råkar ta hand om.
Vad har Sverige att lära av vården i Nya Zeeland?
– Att jobba mer med patient- och konsumentinflytande. Och titta på hur vi kan bli bättre på att individanpassa vården till olika etniciteter och kulturer. Här satsas det också mer på vidareutbildning av läkare, säger Per Kempe och berättar att läkare i Nya Zeeland får tio arbetsdagar och cirka 100 000 kronor per år av arbetsgivaren till egen vidareutbildning.
Han tycker inte att det satsas tillräckligt från svenska landsting på vidareutbildning för sjukvårdspersonal.
– Här måste jag visa att jag ägnat mig åt fortbildning ett visst antal dagar varje år för att få behålla min rätt att arbeta som läkare. Det är mer förmånligt att vara läkare här, också bättre löner, och du kan styra din tid mer. Så på många sätt är det ett lättare liv att vara läkare här.
Planen har hela tiden varit att jobba två år i Nya Zeeland, men tankarna kommer: skulle de kunna bo här längre? Det lockar ändå lite.
– Men det är tre saker jag saknar med Sverige: vänner, familj och ett rättvist och välfungerande sjukvårdssystem, säger Per Kempe.
