På tisdagskvällen utbröt skottlossning i stadsdelen Vivalla i Örebro. Tre män kom till universitetssjukhuset med skottskador, och i samband med den höjda hotbilden fick sjukhuset polisskydd, rapporterar Sveriges Radio.
Händelsen exemplifierar ämnet för Sjukhusläkarnas seminarium i Almedalen tidigare samma dag, den ökade hot- och våldsbilden i sjukvården.
I Örebro fick personalen stöd av polisen, men det kan också behövas stöd från privat säkerhetsföretag. Som Läkartidningen berättade tidigare i veckan välkomnar Sjukhusläkarna Stockholmsmoderaternas vallöfte om säkerhetsutbildning för vårdpersonal, något som yrkesföreningen upplever som mycket bristfälligt i landet med tanke på att hotbilden har förändrats över åren.
Livvakten Carl, som arbetar som personsäkerhetskonsult i Stockholm, bekräftar att läget är annorlunda i dag och berättar att byggbranschen ibland erbjuder anställda säkerhetsutbildningar.
– Jag vet i alla fall vissa som renoverar och vistas en längre tid i vissa områden, som har en HEAT-liknande utbildning – hostile environment awareness training: hur man agerar i en hotfull situation. För tio år sedan körde vi bara sådana utbildningar för dem som ska långt söderut, till exempel i farligare miljöer i Mellanöstern. Men nu kör vi HEAT-liknande utbildningar även för dem som ska vistas en längre tid i de utpekade utanförskapsområdena i Sverige.
– Om man tittar på en prehospital arbetsmiljö i en skottlossning eller pågående konflikt som inte är över än, då skulle jag inte säga att man sticker ut hakan om man börjar diskutera skyddsvästar eller andra åtgärder.
Carl har en bakgrund som livvakt, till stor del utomlands, där exempelvis läkare har varit hans klienter. Han berättar för Läkartidningen om en grovt kriminell patient i Storbritannien som hotat en läkare efter en cancerdiagnos som patienten menade kom för sent. Hotbilden mot läkaren var kraftig och Carl var dennes livvakt under 16 veckor.
Är det hotbilder som är reella i Sverige?
– En patient med brottslig bakgrund som blir arg på en läkare? Definitivt.
Anna Wåström, verksamhetschef på akutkliniken Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm och som också deltog i seminariet, menar att incidenterna egentligen har blivit färre, men att de kanske är allvarligare. Hon påpekar också att sjukhuslokaler kan byggas för att minimera våldssituationer, till exempel med mer rymd. S:t Göran har också övervakningskameror.
– Det blir dämpande, säger hon.
Carl Magnus Rutherfalk, chef på säkerhetsledningen vid Karolinska universitetssjukhuset, tycker att hoten har blivit fler när det gäller intyg och läkemedel, men att riktigt allvarliga hot är väldigt ovanliga.
Däremot tycks de hotfulla personerna försöka komma nära läkarna på ett personligt plan, för att sedan uttala hot.
– Där ser vi ett visst mönster av att man försöker jobba sig in på läkarnas privata personer, och när man blivit kompisar så börjar man ställa krav och sedan kommer hoten. Det ökar i landstinget, säger han.
Han berättar att på fem år har han satt fyra personskydd, vilket får ses i ljuset av hur stor och utsatt Karolinska universitetssjukhusets verksamhet är.
– Det är en väldigt låg del, säger Carl Magnus Rutherfalk.
Säkerhetsarbetet behöver inte vara så extremt som personliga livvakter för personal, det kan också handla om rutiner för sociala medier, utbildningar och fortbildningar, samt utarbetade rutiner för olika scenarion. Hotbilden kan gälla både patienter och personal.
Livvakten Carl har själv, som patient i Sverige, varit föremål för hot så kraftiga att han under sin tid som inlagd fick byta sjukhus tre gånger. Han placerades bland annat i en nedlagd sjukhusbyggnad i Stockholm där han således var den enda patienten.
Vad har du för tankar om säkerheten kring svensk sjukvård?
– Jag tror att den stora utmaningen är IT-biten och det öppna vårdsystemet; lättheten att se vart en patient som har en hotbild över sig ska för ett läkarbesök eller en operation. Den informationen är inte svåråtkomlig.
Är säkerheten tillräcklig i Sverige?
– Jag tror att det är helt rätt riktning att börja ta tag i och lyfta de obekväma frågorna. Jag tror lättheten att hitta information måste ses över. Och säkra avdelningar? Kanske.
Finns en naivitet i Sverige?
– Absolut. Det är bättre i dag, men det är långt kvar.
Behöver landstingen ett samarbete med säkerhetsföretag?
– Absolut, ha upparbetade kanaler för att snabbt kunna avropa säkerhetstjänster. Jag tror att det är på gång, men man kan absolut bli bättre på det. Varför vänta till när något redan har hänt?
